TVdags-krönikan, 3 februari

McConaughey frammanar monstret i True Detective

Jag tänkte inte skriva om avsnitt tre av True Detective egentligen, men någonting drev mig till det. Ett behov av att rensa mitt inre från tv-dramatikens psykiska påverkan kanske. Den futtiga tanken om att ett par minuters wordpress-onani skulle kunna bryta den ångestvidgande hypnos avsnitt tre försatt mig i. Redan på det klara med idiotin i det hela: livet rymmer ju ingen avlösning, bara permanenta avslut. Och som människa är man dömd att vandra den nedåtgående spiralen tiden ut.

Nä, riktigt så illa är det inte, men visst blir man påverkad av Rust även i vardagen, det tar ett tag att rensa skallen från hans »svammel« – eftersom han har rätt i det mesta. Pessimisten tenderar ju oftast att ha det i slutänden. Och visst är det fasligt lätt att ha rätt genom att alltid tänka det värsta om människor, livet. Det tjänar många posörer pengar och credd på.

Som tittare känner jag en enorm respekt gentemot seriens skapare Nic Pizzolatto. Varifrån kommer detta modigt konsekventa mörker?

Men jag tror inte att Rust bryr sig om att ha rätt, han är bara ärlig – ett pretentiöst rättrådigt svin – och därmed den karaktär som fascinerar mest med True Detective. Hans monotona haranger i kontrast till Martys allt mer uppgivna, lögnaktiga försvar. Hur Rust förmedlar en bild av mänskligheten som Marty otacksamt får symbolisera. Hade man stött på honom på tunnelbanan eller i en mörk gränd hade man inte orkat lyssna. Nu tvingas man, liksom de båda förhörsledarna, till det.

Inledningsvis känns det tradigt och lite »nej, va fan, inte igen«, men efter ett tag kapitulerar man som lyssnare och sjunker ännu längre ner i nihilismens svarta självupplösande hål. Det han säger är viktigt och gör True Detective till något betydligt större och starkare än andra polisserier och filmer där det alltid finns ett visst samförstånd hjältarna emellan, ett gehör, återkoppling. Kalla det vad ni vill, men det stämmer inte in på relationen mellan Marty och Rust.

Vad jag inledningsvis såg som ännu ett »buddy«-snutdrama visar sig vara dess motsats. True Detective kommer aldrig att innehålla scener av kompisanda mellan Rust och Marty, de kommer aldrig att bli vänner. Varje scen med dem binds samman av ett starkt förakt. Som tittare känner jag en enorm respekt gentemot seriens skapare Nic Pizzolatto. Varifrån kommer detta modigt konsekventa mörker? Pizzolatto har även skrivit ett par avsnitt av The Killing, vilket man nästan tar för givet när man kollar upp honom på IMDB.

Men, det var ju egentligen inte detta som fick mig att vilja skriva om det tredje avsnittet. Utan den sista scenen. Så djävulskt snyggt inlindad och planterad redan när Rust börjar skära i en av sina ölburkar, som slutligen blir något som mest liknar The Wicker Man. Enligt Rust den person du drömmer om att bli men som i stället visar sig vara en ulv i fårakläder. Reginald Ledoux. Vi får bara se honom ett kort ögonblick, om det ens är han, iklädd enbart vita y-fronts, machete och gasmask. Slow motion över gården mellan ett uthus och trashigt boningshus, ödesmättat musik. Det hade lika gärna kunnat var en sekvens ur Rob Zombies Devil's Rejects. Mot slutet vänder han huvudet mot kameran i vad som skulle kunna vara årets mest skrämmande scen.

True Detective har sändningsuppehåll denna vecka men sänds annars i Sverige på C More och HBO Nordic dagen efter avsnitten gått i USA.

Just nu på TVdags

Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel