TVdags listar film- och tv-året 2019

Martin Degrell rankar årets bästa upptäckter av gamla filmer

För sjätte gången i ordningen (2014, 2015, 2016, 2017, 2018) kommer här en lista över årets bästa gamla filmer från min horisont. »Gamla« innebär i det här sammanhanget filmer som har minst tio år på nacken och som jag såg för första gången 2019. De presenteras här i kronologisk ordning.

Trender och tendenser under året? Nja, förutom enstaka riktade punktinsatser – Godzilla, Lone Wolf and Cub, Éric Rohmers 1980-tal – blev 2019 ännu ett år utan röda trådar. Det känns lite som att jag har gett upp de där konceptuella idéerna, varje gång som jag försöker komma på någon klyftig plan (»i år ska jag bara se tysk skräck!«) går det ändå åt pipan. Planlös men påläst filmkonsumtion får bli min melodi.

Berlin: Die Sinfonie der Großstadt (Walter Ruttmann, 1927)

Underbar, men samtidigt melankolisk, snapshot av Berlin anno 1927, en så kallad stadssymfoni som var ganska populär under den här perioden – en kombination av fascination inför stadens modernitet efter första världskriget och nyttjandet av ett mer sofistikerat filmspråk inspirerat av de ryska pionjärerna, särskilt Dziga Vertov. Filmen skildrar på ett fritt och poetiskt sätt ett dygn i storstaden – från gryningens gäspningar till nattens fyrverkerier. Folk går till jobbet, jobbar, sopar trottoarer, åker spårvagn, köper livsmedel, cyklar, fiskar, simmar, slappar i en park, fotograferar, åker bil, äter mat, promenerar, skapar, bråkar, styr och ställer. De är människor. Berlin skildras som en bubblande, livlig stad full av energi och framtidstro. Och det är såklart här melankolin kommer in – det är bara ett par år innan nazisterna tar över, och ytterligare något decennium innan stora delar av staden jämnas med marken under kriget. Deppig kontext med facit i hand, med andra ord. Men ack så njutbart som film, så mycket kraft och glädje, såväl framför kameran som bakom den.

The Last Warning (Paul Leni, 1928)

The Last Warning

Paul Lenis stora Hollywoodfilm är The Man Who Laughs (1928), men hans sista film (han dog ett halvår efter premiären av blodförgiftning som följd av obehandlad tandvärk) gjordes samma år och är minst lika underhållande, om än inte lika ansedd. Egentligen är det inte så konstigt – The Last Warning är ett genremässigt mishmash som inleds som kuslig skräck i gotisk teaterbyggnad där aktör dör mitt under pågående pjäs, utvecklas till en överspelad mysryskomedi och landar i ett farsartat kriminalmysterium med Scooby Doo-upplösning. Något snurrigt, men oupphörligt underhållande, med påhittiga kameralösningar, vilda klipp och vinklar, och en nervig ensemble som hela tiden trumfar varandra i höjda ögonbryn och chockade uppsyner. Luktsaltet är aldrig långt borta.

The Big House (George Hill, 1930)

Grymt bra fängelsefilm som utvecklas från ett ganska klaustrofobiskt kriminaldrama av klassiskt snitt – en i grunden timid man som råkat köra ihjäl en fotgängare kastas i finkan och hamnar i en cell full av råbarkade gangsters – till en regelrätt krigsfilm där fångarna gör uppror och myndigheterna slår tillbaka med allt från kravallstyrkor till stridsvagnar. Brutalt, välspelat och med ett minimum av sentimentalitet. Att filmen är pre-Code spelar antagligen stor roll i det avseendet.

Redes (Emilio Gómez Muriel, Fred Zinnemann, 1936)

Kargt, kort och drabbande mexikanskt drama om en grupp fattiga fiskare som enas mot utsugande arbetsgivare efter att ha söndrats och stridit inbördes under alltför lång tid. En mindre invändning mot filmen är att yrkesfiskarna framställs som nästan overkligt nobla och stolta, en lite onödig romantisering men samtidigt logisk utifrån filmens politiska syfte. Produktionen var ursprungligen en dokumentär men utvecklades till en spelfilm under arbetet, nästan uteslutande med amatörer i rollerna.

The Wolf Man (George Waggner, 1941)

Historiskt viktig och enormt stämningsfull varulvsfilm, egentligen Universals andra i ordningen men den som fått störst klassikerstatus. Detta trots träigheten hos Lon Chaney Jr, för alltid negativt jämförd med sin legendariske farsgubbe. Junior var dock stolt över sin varulv, och höll fast vid rollen så länge han kunde (sammanlagt blev det fem filmer). Framförallt är det miljöerna och scenbygget som är fint här, det är i bilderna och kulisserna som historien väcks till liv. Relationerna mellan varulven Talbot och hans far, eller mellan Talbot och hans kärleksintresse, är inte särskilt trovärdiga. Och Talbots existentiella öde som varulv – det bråddjupt deppiga temat med mannen som förlorat allt och bara vill dö men inte kan – blir tydligast först i uppföljarna. Filmen regisserades av George Waggner, en habil Universalhantverkare som varvade sevärdheter som denna med snabbproducerat skräp som Horror Island (också 1941).

Hangover Square (John Brahm, 1945)

Det viktorianska London med sina knarriga överklassmiljöer, stämningsfulla dimmiga torg och mystiska gränder har lockat filmproduktioner i alla tider, inte minst på 1940-talet. Tidseran funkar lika bra för spekulativa mordhistorier som för pråliga kostymdraman. Den eleganta Hangover Square hamnar någonstans i mitten. Laird Cregar spelar en plågad klassisk kompositör; alla är överens om hans löfte, men han har ännu inte fått ett ordentligt genombrott. Han kämpar, pitchar idéer, uppvaktar potentiella mecenater och producenter. Men han mår också dåligt, och drabbas emellanåt av allvarliga blackouts, under vilka han eventuellt begår våldsamma handlingar – men han har inga minnen av episoderna. Han försöker hantera såväl sin karriär som sina personliga relationer, men är något av en pushover, vilket leder till en destruktiv relation med en varietésångerska som kallt utnyttjar hans musikaliska talanger men dissar honom när han blottar sitt hjärta. Samtidigt har filharmonikernas dirigent en dotter som är förtjust i vår tragiska hjälte. Allt eftersom de våldsamma dåden blir fler dras snaran åt kring kompositören.

Cregar, en bullrig och levnadsglad karaktärsskådis som många känner igen från en uppsjö biroller som pirat eller bandit, är fantastisk som den plågade huvudpersonen. Hans gestaltning får en dubbelt tragisk framtoning i och med att Cregar dog kort innan filmens premiär, som en direkt följd av en dramatisk diet han tvingats till i samband med en inspelning – han tog amfetamin och pajade sina inre organ. Cregar var en ovanlig leading man, och han ger allt här – inklusive i scener där han själv spelar piano. Finalen är makalös och suggestiv i sin eldfängda tragedi. Bernard Herrmann gjorde den utmärkta musiken.

Desert Fury (Lewis Allen, 1947)

Desert Fury

Skamlöst underhållande ökennoir i sprakande Technicolor med så mycket bubblande undertext att den ständigt är på väg att slå över i ren text. En gangster återvänder till en liten håla i Nevada för första gången sedan hans fru dog där under mystiska omständigheter. Med sig har han sin kumpan, som i all väsentlighet agerar som en bitter pojkvän. Manuset levererar massor av mustig gaysubtext när de två utforskar trakten, och som om inte detta vore underhållande nog spelar Lizabeth Scott gangsterns eventuella kärleksintresse, och hennes relation till sin dominanta mor spelas nästan ännu mer som ett förhållande, mellan en butch kvinna och hennes unga älskarinna – de kallar varandra baby, kysser varandra på munnen och grälar som ett gammalt par. Otroligt kul! Och i mitten mellan dessa tjafsande par befinner sig Burt Lancaster som den rekorderliga och lite tröge småstadssheriffen som inte fattar nåt. En rafflande, bitvis grym krimi vars status som excentrisk Hollywoodrulle borde vara betydligt högre än den är. De maxade, blommiga färgerna känns dessutom som en försmak av Douglas Sirks 1950-talsmelodramer.

Road House (Jean Negulesco, 1948)

Road House

Oemotståndlig och tät liten noir med en grym trio skådespelare i huvudrollerna – Richard Widmark som en slem wannabegangster och klubbägare, Cornel Wilde som hans högra hand och den coola Ida Lupino (i snygg lugg) som sångerskan från Chicago som anländer till männens lilla vägkrog på landsbygden och vänder upp och ner på allt. Så många fina detaljer, från den lätt bisarra miljön till dynamiken mellan huvudpersonerna och den för genren faktiskt oförutsägbara handlingen. Smidig regi av Negulesco, som inte räds melodramatiska inslag när det behövs. Att det fanns en annan Road House än Road House (1989) – och att den är minst lika bra – var för mig obekant innan denna film.

The Set-Up (Robert Wise, 1949)

The Set-Up

Mästerligt och ekonomiskt berättat om en föredetting till boxare som ovetandes hamnar i en fixad fight men kämpar på mot alla odds. Robert Wise ansåg själv att detta var en av hans främsta filmer, och det är lätt att hålla med – det är en tight, osentimental historia som nästan utspelas i realtid. Allt är en smula förhöjt och ödesmättat, från studiomiljöernas overkliga ljus till kamratskapen i omklädningsrummet. Robert Ryan är inte så värst trovärdig som boxare, och ska föreställa 30-35 men är tydligt över 40 – men han är sensationell ändå, man köper dikten. Det tvetydiga slutet, som är vidöppet för tolkning, accepterades lyckligtvis av RKO. Den rådande noirtrenden hjälpte nog till.

The House on Telegraph Hill (Robert Wise, 1951)

Mer från den produktive Wise! Moraliskt komplex och spännande thriller i gotisk miljö. Filmen utspelas primärt i San Francisco men tar sin början i slutet av andra världskriget i ett koncentrationsläger i Polen. Victoria, en kvinna vars familj utrotats och hem jämnats med marken, väljer i ett desperat ögonblick att byta identitet med en död väninna, för att kunna resa till USA, där väninnan har rika släktingar och inte minst sin unga son, som lyckades resa från Europa innan kriget kom. Redan här blir vi som tittare osäkra på sympatierna – Victoria vill överleva, men har hon i och med detta begått en sådan synd att hon enligt filmens regler måste bestraffas? Det blir hursomhelst inte riktigt som hon tänkt sig: den rika fastern hon hoppats på har avlidit, och sonen tas nu om hand av en släkting, tillika familjens advokat, samt en stroppig guvernant. Victoria, som nu ikläder sig rollen som Karin, faller snart för advokaten och flyttar in i den avlidna fasterns gamla slottliknande mansion i San Francisco – ett supergotiskt jättehus som andas gamla pengar och mörka hemligheter. Men efterhand börjar Karin känna ett obehag – hennes advokatälskling Alan börjar uppträda konstigt och guvernanten är direkt fientlig.

Resten av historien utvecklas till en paranoid thriller där varken vi eller Karin/Victoria vet i vilken utsträckning saker och ting är inbillning, gaslighting eller sanning. Som vanligt flyhänt regisserat av Wise. En smula kritik kan framföras angående rollbesättningen av de manliga huvudkaraktärerna – Richard Baseheart som spelar Alan och William Lundigan som blir Karins confidant är till förvirring lika varandra, de hade kunnat vara bröder. Italienska Valentina Cortese – som för övrigt gick bort i somras, 96 år gammal – är helspänt nervig i huvudrollen. Ursnyggt svartvitt foto av Lucien Ballard.

Down Three Dark Streets (Arnold Laven, 1954) (bilden)

Oemotståndligt knastertorr FBI-propaganda komplett med mästrande berättarröst som förklarar vad vi ser och varför brott inte lönar sig. Följer inledningsvis en FBI-agent stationerad i Los Angeles som arbetar på ett par olika fall samtidigt, och som under arbetet med ett av dem blir brutalt ihjälskjuten. Hans kollegor tar över, men vilket av de aktiva fallen ledde till mordet? Broderick Crawford är fantastisk som kollegan som följer upp sin mördade väns fall – stoisk och metodisk, ansvarsfull och lojal, men samtidigt också mänsklig i såväl fysik som sinne. Jag är en total sucker för den här typen av proto-Dragnet, »just the facts ma'am«-filmer, så uppenbart sanktionerade (ibland direkt finansierade) av FBI självt, som glorifierar byrån och utmålar alla kriminella som endimensionellt onda. Finalen, då en lösensumma ska överlämnas under Hollywood-skyltens »W«, är också mycket minnesvärd.

Mothra (Ishiro Honda, 1961)

Lika charmig och välgjord som Hondas andra monsterrullar (han regisserade även de bästa Godzillafilmerna under Shōwa-eran 1954-1975), med fina miniatyrbyggen som blandas med  primitiv greenscreen och strategiskt valda exteriörer. Storyn har tydliga likheter med King Kong – en exotisk livsform upptäcks på en mystisk Söderhavsö och förs tillbaka till civilisationen med ödesdigra konsekvenser – men Mothras väsen, dess motiv, egenskaper och styrkor, förblir höljt i dunkel, dels eftersom den tillbeds som en distanserad gudom, dels för att den manifesterar sig i olika former, varav ingen är särskilt kommunikativ (ägg, larv, puppa och till slut den flygande malformen). De små sjungande kvinnorna, Shobijin, som med sin sång kommunicerar med Mothra, skänker en sagoaktig känsla till filmen, och det finns en taktil koppling mellan dessa miniatyrmänniskor och själva produktionen, med alla sina utsökt konstruerade modeller och dioramor. Här finns i likhet med många andra filmer i genren såklart en del att störa sig på också, till exempel den buffliga reportern som är omöjlig att sympatisera med trots att han i slutändan representerar den goda sidan, men det är en mindre invändning. Jämte Hondas besläktade Godzillarullar är detta en av 1960-talets främsta kaijufilmer.

The Train (John Frankenheimer, 1964)

Fantastisk andravärldskrigsaction med Burt Lancaster i toppform som fransk moståndsman som försöker hindra en alltmer galen nazistisk överste från att beslagta fransk konst och med hjälp av ett tåg transportera den ut ur ockuperade Frankrike. Gastkramande spänning och ett enormt skickligt hantverk, ännu en av dessa filmer från en svunnen era med praktiska effekter, mäktiga stunts och riktiga tåg som på riktigt brakar samman med andra riktiga tåg. Att Frankenheimer med väldigt kort varsel tog över filmen efter att Arthur Penn fått sparken och lyckades leverera något så här bra är smått mirakulöst.

Curse of the Fly (Don Sharp, 1965)

Curse of the Fly

Kontroversiell åsikt: Curse of the Fly är bättre än sina två föregångare! Trots, eller kanske på grund av, att denna tredje sci-fi-skräckis om misslyckade teleporteringsexperiment och ofrivilliga man/fluga-hybrider är endast mycket ytligt besläktad med The Fly (1958) och Return of the Fly (1959). Kopplingen till filmsviten är minst sagt skakig – den amerikanske producenten Robert L. Lippert kom över rättigheterna till serien, men flyttade raskt inspelningen till England för att dra nytta av det statliga brittiska produktionsstödet, som var under utveckling när detta begav sig. Man får också intrycket att det fanns ett helt annat manus från början som man sedan applicerade konceptet på när Lippert kom ombord – kontinuiteten från de tidigare filmerna ignoreras nästan helt. Med detta sagt är den här filmen min favorit av de tre – den är mer spännande och oförutsägbar än de andra, mer intressant från ett vetenskapligt perspektiv, och har fler minnesvärda scener och suggestiva bilder signerade Basil Emmott. (Kolla bara fotot här ovan – visst påminner det om det kusliga »tomrummet" i Under the Skin?) Vissa fans ser Curse som en anomali som knappt kan anses tillhöra filmserien. Jag ser en film som utklassar övriga besläktade verk (Cronenbergs reboot undantagen).

It Happened Here (Kevin Brownlow, Andrew Mollo, 1965)

Iskall och imponerande alternativ historieskrivning som skildrar hur England invaderas och ockuperas av nazisterna under andra världskriget. Handlingen utspelas ett par år efter invasionen, och handlar om hur ett samhälle – såväl befolkningen som institutioner – accepterar nazismen, vänjer sig vid invasionsmakten och faller in i ledet. Helt osentimental och naturalistisk, mestadels med amatörer i huvudrollerna. Spelades in under åtta års tid av Brownlow och Mollo, som var 18 respektive 16 år när de började. Fejkade journalinslag, grynigt 16mm-foto – allt bidrar till autenticiteten. Här finns också spår – möjligen oavsiktigt men intressant som ett tecken i tiden – av det massmediala bildspråk och fejkdokumentära berättande som Peter Watkins använder sig av i samtida Culloden (1964) och andra filmer. Som en skildring av hur ett samhälle normaliserar fascism är filmen såklart ständigt aktuell.

Black Moon (Louis Malle, 1975)

Black Moon

Gåtfull och sagolik surrealism från Louis Malle, som spelade in majoriteten av filmen i sin egen villa i Dordogne i sydvästra Frankrike. Här finns ytliga paralleller till Bergmans Skammen, inte bara för att Sven Nykvist stod för fotot, utan också för att filmen skildrar ett slags oförklarat krig, om vilket vi bara får veta att det utkämpas mellan män och kvinnor. Vi följer en ung tjej – gammal nog att kunna köra bil men knappt mer än 15 – som flyr genom ett kargt landskap (alla landskap ser ut som Fårö när Nykvist filmar, även franska) och hamnar i en mystisk villa, där en gammal dam hanterar en kortvågsradio, Joe Dallesandro spelar en tystlåten trädgårdsmästare, ytterligare en ung tjej verkar vara syster till Joe, och en enhörning tycks finnas på ägorna. Det är drömskt, bitvis lite obehagligt och farligt, men också elegant och lättsamt. En fabel på något sätt, som följer en drömlogik.

Apple Pie (Howard Goldberg, 1976)

Apple Pie

Denna experimentella indierulle är väldigt mycket en produkt av sin tid och sin scen – New Yorks avantgarde i mitten av 1970-talet. Det är en knappt sammanhängande, irrande, babblig, tempodippande, konstig film som likväl gör mig jätteglad med sin berättarglädje, kreativitet och energi. Filmen följer en man som likt en Zelig dyker upp i olika sammanhang och spelar flera olika karaktärer. I separata sekvenser är han en gangsterboss; en bortskämd rikemansslyngel som trött på sin tillvaro fejkar sin egen kidnappning och utpressar sina föräldrar; en superhjälteliknande person som knallar omkring på New Yorks gator och hänger med Sun Ra-inspirerade konstnärer på hustak i Brooklyn; samt en man som inleder en spontan dans på en gata och får med sig hela kvarteret på en nästan 20 minuter lång danssekvens. Dansen är filmens sista sekvens, en glädjefylld, triumfatorisk discofinal i det fria som känns lika udda som passande för denna films schizofrena, hjärtliga sökande efter uttryck och mening.

Anguish / Angustia (Bigas Luna, 1987)

Originell metafilm som absolut inte är för alla, men vars berättarmässiga piruetter charmar mig till tusen. Filmen utspelar sig i USA och har mestadels amerikanska skådisar, men det är en spansk produktion och det finns också ett intresse för berättarnivåer och metaforer här som tydligt anknyter till en spansk surrealismtradition. Luna tycks besatt av hur lager på lager av perspektiv och vinklar förändrar sättet på vilket vi uppfattar historier och specifikt i det här fallet hur vi upplever film som medium – både som berättelse och som fenomen, i en biosalong. Det handlar om ritualser, gemenskap, anknytning, att relatera till karaktärer, empati. Samtidigt är det inte en torr, akademisk film – det är en helsnurrig slasher med massor av humor och bitvis genuint obehagliga bilder på typ ögon som karvas ur skallar. När filmen är som mest metarrific tittar vi på en film (The Lost World, stumfilmsklassikern) i en film (Michael Lerner som mammaspojke som mördar åt sin dominerande mor och går på bio) i en film (ett par tonårstjejer sitter i en biopublik och tittar på Lerner-filmen men avbryts av en riktig mördare i salongen) i en film (ytterligare en biopublik ser klart på tjejfilmen och lämnar salongen medan eftertexterna rullar).

Quatre aventures de Reinette et Mirabelle (Éric Rohmer, 1987)

Lågmäld dramakomedi om vänskapen mellan två franska tjejer – en från Paris, en från landet – som träffas en sommardag och blir kompisar. De är ungdomar på väg ut i vuxenlivet, olika och med helt skilda bakgrunder, men blir goda vänner. Tillsammans upplever de fyra små äventyr. Eftersom det här är Rohmer är äventyren bara små episoder i deras liv, insatserna är inte stora men tjejerna lär sig något om sig själv och varandra. De diskuterar rätt och fel, moral, utbildning och karrär. De går upp mitt i natten innan gryningen för att lyssna på tystnaden, de försöker sälja den ena tjejens konst till en självupptagen konsthandlare, de stöter på lurendrejare och snattare. Det är så subtilt berättat, Rohmer är verkligen en av de främsta vänskapsskildrarna på film. Jag älskar också hur »äventyren« aldrig är särskilt dramatiska, det känns som Rohmers lågmälda ironiska protest mot ett filmklimat besatt av uppskruvade konflikter.

Sud (Chantal Akerman, 1999)

Meditativ och poetisk dokumentär där Chantal Akerman använder sig delvis av samma metoder som i D'Est, med långa, långsamma åkningar längs med gator, förbi byggnader och människor, i ett försök att fånga en plats och en stämning. Akerman befann sig egentligen i Texas för att göra en dokumentär om William Faulkner, men fastnade istället för en ohygglig historia i en liten håla på landsbygden, där en svart man lynchades och mördades av tre rasister. Detta skedde 1998. Akerman närmar sig fallet ömsint, intervjuar anhöriga, polisen, journalister, bybor. Det är enkelt men extremt drabbande.

As I Was Moving Ahead Occasionally I Saw Brief Glimpses of Beauty (Jonas Mekas, 2000)

As I Was Moving Ahead

Egentligen en provocerande lång, navelskådande essäfilm som jag borde avsky av ren princip – men den är gjord med en sådan livsglädje, en sådan kreativitet och lycka, med en så stark kärlek till filmmediet, staden New York, familjemedlemmar och vänner, årstider, väder och vind, att allt förlåts. Detta är avantgardnestorn Mekas magnum opus, en nästan 5 timmar lång dagboksfilm som skildrar regissörens vardagsliv från 60- till 90-talet. Den har ett rappt tempo, korta frenetiska klipp, och då och då kommer den drygt 80-åriga Mekas in med berättarröst och säger några väl valda ord på sitt vänliga, litauengelska sätt. Människor passerar framför kameran, vissa kända, de flesta inte. Alla dessa snapshots från New York, alla gator och parker och restauranger och snöstormar och värmeböljor och häftiga loft och utställningar. En episk vardag. Mekas gick bort i vintras, 96 år gammal.

Bubblare: The Grapes of Wrath (John Ford, 1940), Shield for Murder (Edmond O'Brien, Howard W. Koch, 1954), The Memory of Justice (Marcel Ophüls, 1976), Lianna (John Sayles, 1983), The Last of England (Derek Jarman, 1987), Leningrad Cowboys Go America (Aki Kaurismäki, 1989), Daughters of the Dust (Julie Dash, 1991)

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen Film- & tv-året 2019.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Familjetragedin Ray Donovan flödar över

26 januari, 2020
Pop Culture Confidential

Veckans & förra veckans podd: Oscars-nomineringarna & tv-året 2020!

24 januari, 2020
Analys

Vem är Holly Gibney? TVdags reder ut kopplingarna mellan The Outsider & Mr Mercedes

21 januari, 2020
Nyhet

Äntligen besked: Disney+ kommer till Sverige i sommar

21 januari, 2020
Nyhet

Jaaa! Studio Ghiblis mysiga filmskatt samlad – Netflix visar (nästan) alla filmer

21 januari, 2020
Podcast

Filmdags! TVdags-podden från Stockholm filmdagar

20 januari, 2020
Premiär

HBO Nordic-premiär för Avenue 5 – en mardröm full med fniss

20 januari, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: IS-helvetet chockstarkt skildrat i SVT:s Kalifat

19 januari, 2020
Recension

HBO-premiär för ruggigt otäcka Stephen King-serien The Outsider

13 januari, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Watchmen-soundtrackets magiska postpunk

12 januari, 2020
Tips

Grown Ups 3 – uppföljaren du inte visste att du ville se

8 januari, 2020
Att se-lista 2020

Bäst i tv-världen i år? Vi rankar våra största förväntningar

5 januari, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel