TVdags listar film- och tv-året 2018

Martin Degrell rankar årets bästa upptäckter av gamla filmer

Som traditionen bjuder (201420152016, 2017) kommer här en lista över årets bästa gamla filmer. »Gamla« innebär här filmer som har minst tio år på nacken och som jag såg för första gången 2018. Jag begränsade mig till 25 stycken. De presenteras här i kronologisk ordning.

Mitt filmtittande har i år inte följt någon uttalad strategi – jag har inte fokuserat på något speciellt årtionde eller land. Däremot har jag periodvis under året, och lite slumpartat, snöat in på actiongubbar som Burt Reynolds, Chuck Norris och Jackie Chan; pre code-melodrama; tidig Hammer Horror; jubilaren Ingmar Bergman. Inget av detta återspeglas dock i sammanställningen nedan.

Bubblare: The Face Behind the Mask (Robert Florey, 1941), Somewhere in the Night (Joseph L. Mankiewicz, 1946), Orphée (Jean Cocteau, 1950), The Sniper (Edward Dmytryk, 1952), Nobi / Fires on the Plain (Kon Ichikawa, 1959), The Night Walker (William Castle, 1964), Seven Days in May (John Frankenheimer, 1965), Ninja III: The Domination (Sam Firstenberg, 1984)

Dr. Mabuse, der Spieler (Fritz Lang, 1922)

Monumental, episk, mästerlig – superlativen räcker inte till. Fantastiskt spännande trots sin utmattande långa speltid, ungefär fyra och en halv timme, vilken beror på att filmen släpptes i två delar när det begav sig (och att förlagan var en så kallad »serial« som inte var helt färdig när inspelningen påbörjades). Stumfilmen visar sina svagheter emellanåt, framförallt vad gäller den otroliga mängd information Lang försöker förmedla, med superlånga textskyltar och omständliga intriger; här borde någon ha varit mer skoningslös mot förlagan och skurit. Men bortsett denna mindre invändning är detta en total triumf såväl berättarmässigt som filmtekniskt, en riktig milstolpe.

Cœur fidèle (Jean Epstein, 1923)

Tårdrypande melodram av klassiskt snitt – terroriserad föräldralös ung kvinna lovas bort till slem gangster men är i hemlighet kär i rekorderlig hamnarbetare. Konflikt uppstår. Historien är inte banbrytande men sättet på vilket den berättas är ofta spektakulärt; Epstein använder sig av innovativa montage, fantasifulla kameratekniker och klipp som är svindlande inte bara för den tid då filmen gjordes utan även nu. Närmast experimentell i sitt formspråk. Att Epstein redan i det här skedet av sin karriär hade avancerade teorier kring filmskapandet – och förmåga att realisera dem – är tydligt.

Das Testament des Dr. Mabuse (Fritz Lang, 1933)

Das Testament

Vidunderlig fortsättning på Langs stumfilmsklassiker från 1922, även denna ett allkonstverk – allt är suveränt, och trots att det är en tämligen tidig ljudfilm lider den nästan inte alls av de barnsjukdomar som övergången till ljud ofta innebar. Inget av de överdrivna skådespelarmanér som präglade stumfilmen finns kvar, allt känns sofistikerat, nyanserat. Det är både krypande intimt och expansivt bombastiskt, allt på en gång, huller om buller. Dessutom genuint spännande, engagerande och mystiskt lockande.

Gold Diggers of 1933 (Mervyn LeRoy, 1933)

Strålande musikalkomedi med sång- och dansnummer regisserade av Busby Berkeley. En ganska enkel »putting on a show«-film men nästan uteslutande befolkad av starka och färgstarka karaktärer, rappa repliker och inte minst fantastiska scenframträdanden, vilket verkligen inte alltid var fallet med dessa musikaler. Som i så många andra filmer från den här tiden kastar den stora depressionen sin skugga över handlingen – även om det är en ganska glamorös historia kämpar flera karaktärer med arbetslöshet och pengabekymmer. Innehåller bland annat ett galet nummer med en dvärg som spelar ett elakt barn, samt en utsökt final.

Dames (Ray Enright, Busby Berkeley, 1934)

Dames

Farsartad musikal vars handling är onödigt krånglig och dum. Men när väl Busby Berkeley släpps fram för att regissera de avslutande musikalnumrena blir det ren magi – inte minst i numret I Only Have Eyes for You, som skrevs för filmen och nu är en klassiker. Berkeleys partier i filmen är som filmer i filmen, det är nästan som att han inte bryr sig om all kringhandling, det enda som är intressant i dessa magnifika framställningar är nuet. Och hans självförtroende var befogat – vid det här laget hade Berkeley en egen avdelning på Warner Brothers, som han styrde över helt själv.

Mark of the Vampire (Tod Browning, 1935)

Spännande, stämningsfull och i sin final hysteriskt rolig vampyrhistoria som mjölkar mycket av tidens Dracula-intresse, så till den milda grad att man slänger in Bela Lugosi i en roll som mystisk greve som kanske eller kanske inte är vampyr. Handlingen är till stor del upplagd som ett mordmysterium, men med övernaturliga toner – ett märkligt mord har inträffat i ett påhittat grevskap som är som ett mishmash mellan Transylvanien och Bayern, och en maktkamp utbryter. Den bisarra upplösning som bjuds mot slutet spränger alla möjliga narrativa gränser och bryter fjärde väggen på ett mycket underhållande och knäppt sätt.

This Land Is Mine (Jean Renoir, 1943)

Kraftfull och angelägen brandfackla mot fascism från en av filmkonstens stora humanister. This Land Is Mine var en av Renoirs första amerikanska produktioner och gjord under pågående världskrig –  men den känns ytterst relevant än idag. Porträttet av ett samhälle under ockupation, med lika delar motståndsmän, medlöpare och folk som stoppar huvudet i sanden är fasansfullt verkligt och mänskligt porträtterat. Finalen innehåller ett par passager där kampen blir mer plakataktig och romatisk – särskilt när Charles Laughton håller ett brandtal om motstånd i en domstol – men det förlåter man på grund av ärendet. Dessutom låter Renoir historien inte sluta där, i något slags förljuget skimmer av rättvisa. Laughton får sin tillfälliga moraliska triumf, men blir ändå bortförd av nazisterna. Det är både trovärdigt och drabbande.

Daisy Kenyon (Otto Preminger, 1947)

Egentligen en ganska såpig melodram om en kvinna i New York som slits mellan lojaliteter och kärlekar, men den berättas på ett så nyktert och nedtonat sätt att de osannolika vändningarna i handlingen först framgår när man läser ett synopsis om filmen i efterhand. Daisys val är i ärlighetens namn ganska hopplöst: antingen gifta sig med en träbock som designar båtar och är traumatiserad av WWII, eller gänga sig med en otrogen familjefar som uppvisar massor av bufflighet och våldsamma tendenser. Eftersom filmen inte fick uppvisa äktenskap som institution i dålig dager måste den avslutas med att hon återgår till en av männen, men det känns som en stor besvikelse, åtminstone med dagens mått mätt. En frigörelse som kommer av sig.

Woman in Hiding (Michael Gordon, 1950)

Tät, halv-sleazy noir-melodram om kvinna (Ida Lupino) som i sorgen över sin fars död charmas av hans högra hand och gifter sig med honom, bara för att inse att han låg bakom pappans död och nu ämnar röja henne ur vägen också. Hon lyckas dock fejka sin död och i resten av filmen lever hon i skräck, kluven över instinkten att hålla sig gömd och viljan att sätta dit sin plågoande. Undertexten för hela filmen är kvinnor som flyr från dominanta män – Lupino är ständigt på flykt, måste ständigt hävda sig mot män, alla män, i sin omgivning, även de som är förment snälla eller är filmens idé av en good guy. Det skapar en laddning, ett skav, i tittaren, som inte går att skaka av sig även efter (den väldigt konventionella) finalen då skurken får sitt. Lupino får aldrig vara sig själv, aldrig fatta sina egna beslut.

Scandal Sheet (Phil Karlson, 1952)

Tuff noir baserad på roman av Sam Fuller som utspelar sig i en av Fullers favoritmiljöer – New Yorks tabloidvärld (se också Park Row från samma år) där skrupellösa reportrar kliver över lik för en bra rubrik. Tät, ekonomiskt berättad, spännande hela vägen, lyckas med konststycket att få oss att både heja på gärningsmannen (en korrupt/mordisk redaktör) och hoppas att han ska åka fast. Därtill fina New York-miljöer.

It's Always Fair Weather (Gene Kelly, Stanley Donen, 1955)

Fantastiskt underhållande MGM-musikal av den gamla skolan, fotad i underskön Cinemascope och bländande Technicolor. Tar sin lilla tid att komma igång, och Gene Kellys medspelare ägnar sig mest åt att bära vatten åt sin leading man, men den långa startsträckan är värd besväret när filmens andra hälft bjuder på tre spektakulära nummer: Cyd Charisses tuffa sång och dans på boxningsgymmet, Kellys eleganta rullskridskoutflykt, och Dolores Grays hysteriskt roliga anti-frieri-sång Thanks a Lot, But No Thanks, ett scennummer i vilket hon skjuter ihjäl, spränger och klubbar ner den oändliga mängd kavaljerer som alltid är efter henne. Underskattad pärla som ursprungligen skrevs som en uppföljare till On the Town.

The Tall T (Budd Boetticher, 1957)

Suveränt berättad, kallhamrad western utan ett uns fett. Endast 77 minuter lång vilket känns perfekt. Intensivt kidnappningsdrama med Randolph Scott som ranchägare (och såklart Alla Mäns Man) som oförhappandes hamnar i vägen för ett gäng banditer, som är synnerligen ondskefulla och samvetslösa. Men inte ens dessa skurkar är endimensionella, snarare är de nyanserade i sin ondska och minnesvärt porträtterade. Särskilt Henry Silvas tonårspsykopat glömmer man inte i första taget. Elegant filmad, snygg Cinemascope. Duckar inte för obehagliga scener och handlingars konsekvenser, som mord på barn och våldtäkter – men det är inte en revisionistisk western, här finns tydliga skurkar och okuvliga hjältar. En av de bästa i sin genre, definitivt den bästa av Scotts westerns jag sett.

Good Morning / Ohayo (Yasujiro Ozu, 1959)

Typ remake på Ozus egna I Was Born But… trettio år tidigare, men bättre! En finstämd och lågmäld film om ett bostadskomplex och familjerna som bor där. Hemmafruar skvallrar och rykten sprids, men mest fokus läggs på de unga pojkarna (några flickor tycks inte finnas) och deras olika upptåg – som med dagens mått mätt är väldigt tama. Deras (och Ozus) fascination för prutthumor hade jag gärna sluppit dock. Supersnyggt foto och fina kläder.

The Wasp Woman (Roger Corman, 1959)

Snyggt och typiskt välsnickrat av Corman – troligtvis med en pyttebudget. Gjordes ungefär samtidigt som A Bucket of Blood, som har ett bättre rykte, men det här är charmigt och faktiskt riktigt tänkvärt. Som alla bra skräckfilmer har även The Wasp Woman en rik undertext – i det här fallet kommenterar den skönhetsideal och kraven på kvinnor att alltid vara unga och perfekta och attraktiva, annars kasseras de. Huvudpersonen Janice (Susan Cabot) är VD för ett kosmetikföretag, och även ansiktet utåt. När hon börjar åldras kräver hennes styrelse att hon omgående kliver åt sidan – affärerna går dåligt eftersom hon inte längre är ung och snygg, är deras analys. Janice försöker desperat hänga sig kvar, och med hjälp av en okonventionell kemist lyckas hon få fram ett skönhetsextrakt utvunnet ur getingar. Hon injicerar sig i hemlighet, blir sin egen testperson, och förvandlas – såklart – till en bestialisk getingkvinna.

Cruel Story of Youth / Seishun Zankoku Monogatari (Nagisa Oshima, 1960)

Titeln ljuger inte. Grym historia om samvetslösa ligister som manipulerar och utnyttjar naiva tonårstjejer. Nyavågen-inspirerad ton, upprorisk, full av idéer, osympatiska karaktärer, fantastiskt foto med gnistrande färgklickar. Spännande bild av post-WWII-Japan med en frånvarande/död generation föräldrar som finns med i det kollektiva medvetandet som vandrande vålnader.

The Exiles (Kent Mackenzie, 1961)

Angeläget och originellt om amerikanska indianer på samhällets marginaler. Halvdokumentärt drama med flera metanivåer: alla i filmen spelar i princip sig själva, och manuset utgår från vittnesmål från huvudpersonerna (vittnesmål som också används som voice overs), varifrån Mackenzie mejslar fram ett mycket löst hållet narrativ som utspelas under ett drygt dygn i dessa människors liv, i och omkring kvarteret Bunker Hill i Los Angeles. Sällan har LA skildrats på det här sättet, eller från det här perspektivet. Tankarna går osökt till Charles Burnetts Killer of Sheep, det är samma blandning av vérité-drama och kvasidokumentärt material vi får serverade. Kort och koncis, drygt 70 minuter lång. Var ursprungligen en studentfilm.

Le bonheur (Agnès Varda, 1965)

En ljuvligt vacker film med en helig vrede bubblande under ytan. Vardas förkrossande uppgörelse med den förljugna familjeidyllen, mannens patologiska svek och kvinnans utbytbarhet fångade upp flera för tiden viktiga feministiska tankar, och idéerna och resonemangen är såklart relevanta än idag. Med tanke på filmens syrliga sensmoral – inga spoilers men slutet är sjukt provocerande (på ett bra sätt) – är det ett under att Varda inte producerade ett verk som var mer konfrontativt, som lät raseriet löpa fritt. Istället gjorde hon en subtil men sylvass film om ansvar och villkorad lycka.

The Red and the White / Csillagosok, katonák (Miklós Jancsó, 1967)

Mästerligt om krigets kaos. Stridande ur olika läger under ryska inbördeskriget 1919 upplever framgångar och motgångar i området runt Volga. Alla försöker ta kommando över området men ingen lyckas. Ingen har någon plan, resurserna är små, lojaliteter utbytbara, döden urskiljningslös och meningslös. Inga landvinningar görs, men pennalism och sadism segrar ständigt. Krigsfångar förnedras och mördas, soldater och civilbefolkning avrättas eller skonas helt godtyckligt, och ena stundens förövare blir nästa stunds offer. En av de bästa skildringarna jag sett om krigets meningslöshet, det finns ingen gloria, ingen heroism, inga hjältedåd eller uppoffringar som belönas. Bara elände.

The Sorrow and the Pity / Le chagrin et la pitié (Marcel Ophüls, 1969)

Utmattande utförlig och nykter dokumentär om Frankrike under tyska ockupationen under andra världskriget. Skildrar framförallt hur fransmännen reagerade på nazisterna – medlöparna i Vichy-regeringen, motståndarna, de aristokratiska fascisterna. Starkt kritisk mot den efter kriget ofta skönmålade franska myndigheten, vilket ledde till att filmen länge var förbjuden från att visas i fransk TV. Otroligt detaljerad – över fyra timmar lång – men speltiden känns helt motiverad.

Winter Soldier (Winterfilm Collective, 1972)

Urstark dokumentär av ett tidstypiskt anonymiserat filmkollektiv bestående av bl a Barbara Kopple. Skildrar The Winter Soldier Investigation, en kommitté som utredde anklagelser om amerikanska övergrepp under Vietnamkriget, anklagelser levererade av veteraner. Filmen består till största del av dessa vittnesmål. Det är omskakande, chockerande berättelser om mord, tortyr och elände. Men också upplysande om hur befälen och armén systematiskt bryter ner soldaterna, filar bort deras empati och mänsklighet, hur fienden görs om från människa till tingest som bara ska dö och utrotas. Det är historier som känns igen, då som nu. Sättet som dessa vittnesmål framförs är intensivt, kameran ligger ofta tätt på soldaterna, som alla är välformulerade, samlade, angelägna om att få berätta sin historia.

Sugar Hill (Paul Maslansky, 1974)

Spekulativ blandning mellan blaxploitation och zombieskräck som är hundra gånger mer lyckad och underhållande än den har någon rätt att vara. På pappret ser det töntigt ut – lågbudgetbolaget AIP vill få ur sig en blaxploitationrulle med tuff tjej à la Pam Grier i huvudrollen, men också kapitalisera på den rådande skräckfilmstrenden med odöda varelser och ockultism. Den kreativa lösningen: Sugar Hill, en hårdhudad brud spelad av Marki Bey, utkräver hämnd mot ondskefull gangsterboss efter att han låtit sina hejdukar mörda hennes man, som ägde en nattklubb gangstern är ute efter. Sugar lierar sig med mystisk voodooprästinna som frammanar den i sammanhangen klassiska demonen Baron Samedi. Tillsammans med sina nya zombiekompisar får Sugar sin hämnd. Betydligt mer återhållsam än man skulle kunna tro – inget naket, till exempel – och det hela är producerat in-house hos AIP vilket åtminstone garanterar en grundnivå av kompetens. Alla voodoo- och mordsekvenser är suggestivt gestaltade, ofta närmast drömska, svettiga och köttiga. Som zombiefilm ligger den nära I Walked with a Zombie i stämning. En mycket trevlig överraskning. (MF DOOM-entusiaster kan dessutom glatt notera att metallmasken samplat flera repliker ur filmen.)

Desert Hearts (Donna Deitch, 1985) (bilden)

Välspelat och fint om lesbisk kärlek i den heta Nevada-öknen utanför Reno på sent 1950-tal, dit en tillknäppt akademiker kommer för att slutföra sin skilsmässa och stiftar bekantskap med en utåtagerande skulptör. Amerikansk åttiotalsindie i sitt esse. Karismatiska skådespelare, väl avvägd dramatik – och med ett ovanligt tight fokus på de två kvinnorna i handlingens mitt och deras känsloliv; Deitch undviker medvetet att skildra den omkringliggande, heteronormativa världens reaktion på deras relation. Perspektivet är hela tiden hos kvinnorna, vilket känns oerhört befriande, liksom det faktum att de inte måste straffas för sin läggning, som i så många andra skildringar av normbrytande kärlek.

Drowning by Numbers (Peter Greenaway, 1988)

Nästan otroligt att jag inte tidigare sett denna arthouseklassiker som verkade visas var och varannan vecka på Cinemateket under 1990-talet då jag var som mest aktiv där. En hel del av Greenaways katalog har inte åldrats med värdighet, tycker jag – men det här var utmärkt. Framförallt mycket roligare än jag väntat mig, utan tvekan Greenaways roligaste film, och den gav mig en närmast chockartad insikt: det är otroligt mycket Wes Anderson hos Peter Greenaway, särskilt här, och särskilt i Andersons Rushmore. Det vill säga: lillgamla barn med gammaldags hobbies, journalskrivande, symmetri, experiment, excentriska vuxna, tablåbilder, bisarra aktiviteter, vuxna och barn samsas. Det är en koppling som åtminstone inte jag gjort tidigare. Detta är dock betydligt mörkare än något vi hittar hos Anderson, inte minst slutet. Greenaways bildvärld känns igen, som vid flera andra tillfällen mycket influerad av holländsk renässansmålning.

Distant Voices, Still Lives (Terence Davies, 1988)

Jämte Mabuse-filmerna (ovan) det närmaste ett genuint mästerverk som jag sett i år. Men också en film som är svår att fånga med ett torrt synopsis – på pappret ser det eventuellt ut som ännu en nostalgisk uppväxtskildring från ännu en fyrtiotalist, en coming-of-age-film full av familjekonflikter, stränga lärare, upptäckten av musik och film, osv. Och visst, det är det väl också – men det är så mycket mer. Mitt liv som hund är det inte. Och jag är faktiskt glad över att ha upptäckt Terence Davies på ett lite bakvänt sätt, genom hans mycket personliga dokumentär om uppväxtstaden Liverpool, Of Time and the City (2008) – den ger ett helt knippe nycklar till hans mycket komplicerade förhållande till staden, familjen, uppväxten. Att därefter se först The Long Day Closes (1992) och sedan Distant Voices, Still Lives var som en uppenbarelse.

Patlabor 2: The Movie (Mamoru Oshii, 1993)

Makalös atmosfär i denna anime som blott är en liten del av det stora Patlabor-universat. Jag har inte orkat ta mig an detta världsbygge mer än de två första långfilmerna, men jag känner att det räcker långt. Denna fristående uppföljare är resor bättre än ettan, som dock är utmärkt, inte minst för att etablera världen. Bäst här är framställningen av staden, en lätt dystopisk framtidsversion av Tokyo, som i den här gåshudsframkallande, dialoglösa sekvensen som endast ljudsätts med Kenji Kawais suggestiva musik:

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått.

Håll koll på senaste artiklarna via taggen Film- och tv-året 2018.

Just nu på TVdags

Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om knivungar, censur & par i Tara

23 mars, 2019
Streamingtips

Nytt & kommande på Netflix i april – Sabrina, Ultraman & Our Planet

22 mars, 2019
Recension

Get Out-regissörens nya film Us kritiserar, skrämmer & underhåller

22 mars, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Christina i samtal med en favoritförfattare – David Sedaris

22 mars, 2019
Kommentar

Såssuccé för systrarna Jones tack vare Queer Eye-effekten

21 mars, 2019
Intresseklubben Antecknar #60

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: M. Night Shyamalan

20 mars, 2019
Trailer

Spana in första trailern för säsong 3 av Stranger Things

20 mars, 2019
Kommentar

Pete Holmes förändring & vändning i Crashing – HBO:s snällaste serie

18 mars, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Good Fight är Trump-erans största motstånds-måste

17 mars, 2019
Klipp

En mycket mörkare Fresh Prince i en fejk-trailer som ger mersmak

15 mars, 2019
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om David Brent, Beta-bröl & papier maché-tigern

15 mars, 2019
Recension

The House that Jack Built: pretentiös, rolig & så in i helvete grotesk!

15 mars, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel