TVdags listar film- och tv-året 2017

Martin Degrell rankar årets bästa upptäckter av gamla filmer

Som traditionen bjuder (2014, 2015, 2016) kommer här en lista över årets bästa gamla filmer. »Gamla« betyder i detta sammanhang filmer som har minst tio år på nacken och som jag såg för första gången 2017. Jag begränsade mig till femton stycken. De presenteras här i alfabetisk ordning.

La Belle et La Bête (Jean Cocteau, 1946)

Cocteaus poetiska, drömskt förhöjda version av Skönheten och odjuret innehåller flera oförglömliga scener och ögonblick – min favorit är nog när Belles pappa går vilse i skogen och vi för första gången stiftar bekantskap med odjurets magiska slott. Cocteaus illusionsbrytande (men samtidigt -upphållande) introduktion är också fantastiskt charmig. En saga på alla sätt och vis, och en visuell fest. (Det antisemitiska porträttet av en kroknäsad lånehaj är mindre trevligt.) Bara ett par veckor efter att jag sett detta mästerverk hade jag förmånen att se det igen på bioduk, med Philip Glass specialkomponerade musik från 1994 framförd live, i samband med ett Halloween-firande i Los Angeles. En mäktig upplevelse. »Belle!«

Gold Diggers of 1935 (Busby Berkeley, 1935)

Glöm den första timmen, som är sub-Marx-komedi komplett med lurendrejare, fejk-Margaret Dumont och illa skrivna sketcher. Under den sista halvtimmen får Berkeley verkligen visa vad han går för, i ett par gnistrande sång-och-dansnummer. Och det är oförglömligt – först ett luxuöst nummer med uppemot fyrtio synkade flyglar som koreograferas på spektakulärt vis alltmedan sång och dans pågår runt (och på) dem; därefter den ambitiösa »Lullaby of Broadway« som komprimerar ett helt livsöde på några makalösa minuter, med fantastisk koreografi och scenografi.

The Harder They Fall (Mark Robson, 1956)

Stenhård boxningsnoir med förvånansvärt stort hjärta, mycket tack vare Budd Schulbergs nyanserade historia som filmen bygger på. Storyn om sellout-sportjournalisten som byter sida och börjar jobba som promotor åt en halvgangster som styr ett stall med proffsboxare känns relevant även idag, med tanke på journalisters utsatta position och lämmeltåget från gammelmedia till kommunikatörsjobb inom företag eller förvaltning. På så sätt en film om journalistikens kris. Men också om den status själva boxarna har i och utanför ringen – de behandlas som livegen boskap, i bästa fall. Men även här lyckas filmen hålla sig från plattityder, från den autentiska och mycket gripande intervjun i ett nyhetsinslag med en gammal, av hjärnskada dement boxare, till porträttet av gangstern bakom boxningsstallet – humant och värdigt spelad av Rod Steiger, som lyfter honom över stereotyperna. Humphrey Bogarts sista film, han hade stora problem med hälsan under inspelningen, vissa av hans repliker är till och med dubbade.

Harper (Jack Smight, 1966)

Supersnygg och elegant kriminalhistoria med Paul Newman som privatdetektiven Lew Harper som dras in i en dödlig och för genren sedvanligt invecklad intrig. Skådeplatsen är ett coolt Kalifornien, ett fortfarande ganska oskuldsfullt landskap pre-Manson, men där fascinationen för sekter och karismatiska gurus redan är påtaglig. Se den som en double bill med Paul Thomas Andersons Inherent Vice, som ju utspelas i efterdyningarna av den kulturella våg som Harper låter antyda är på väg. Undvik dock den andra Harper-filmatiseringen med Newman i huvudrollen, 1975 års The Drowning Pool.

King and Country (Joseph Losey, 1964)

Närapå outhärdligt intensivt om krigets fasor och de orimliga konsekvenser som en smula mänsklighet får för vanliga soldater. Mindre begåvad brittisk infanterist i skyttegrav under första världskriget får psykbryt efter att ha upplevt hur otalet kamrater dödats och lemlästats på slagfältet. Han deserterar, fångas in, döms till döden. Krasst, kallt, okuvligt. Helt osentimentalt, tonsäkert spel av Tom Courtenay och Dirk Bogarde. Bygger på en pjäs, vilket märks, inte minst i miljöerna. En krypande vanmakt och frustration inför den stackars soldatens stundande öde besätter tittaren. Losey har en minst sagt brokig filmografi men det här är en av fullträffarna.

A Poem Is a Naked Person (Les Blank, 1974)

Tidstypiskt spretig konsertfilm/dokumentärhybrid med fantastisk närvaro och känsla för detaljer. I centrum står Leon Russell, och vi får följa med honom i hemtrakterna i Oklahoma, in i studion, upp på scen och lite varstans. Alldeles oavsett om man gillar Russell – jag har själv ingen direkt relation till hans musik – så är det en underbar film att bara sjunka in i. Av diverse anledningar (musikrättigheter, »creative differences«, osv) blev filmens officiella premiär uppskjuten i över 40 år, och har varit något av en holy grail för Russell-fantaster (och för Blank-diton). Framförallt har Russell inte velat få den släppt, vilket är obegripligt när man ser den – ett mer välbalanserat och empatiskt musikerporträtt får man leta efter. Först efter Russells död 2015 lyckades till slut Les Blanks son Harrod ordna en officiell release.

Private Parts (Paul Bartel, 1972)

Paul Bartels skruvade långfilmsdebut handlar precis som hans mästerliga kortfilm Naughty Nurse (1969) om vad man på den tiden ansåg vara perverterade böjelser – diverse kinks, oortodoxa sexuella preferenser och fetischer – som den tonåriga tjejen Cheryl kommer i kontakt med när hon checkar in på ett märkligt hotell på skid row i Los Angeles. Men till skillnad från Bartels egen fördomsfulla samtid gjorde han filmer som stod upp för de avvikande genom att kanske inte normalisera men åtminstone avdramatisera folks sexualitet, på samma sätt som John Waters gjorde under samma period. Men då Waters producerade sina verk helt utanför den traditionella filmindustrin arbetade Bartel åtminstone i utkanten av den – han var en bruksregissör i Roger Cormans stall under flera år, och regisserade bland annat Death Race 2000 (1975). Men det är i denna debut, och i klassikern Eating Raoul (1982), som han verkligen briljerade.

Die Puppe / The Doll (Ernst Lubitsch, 1919)

Framförallt sevärd för en riktig tour-de-force av Lubitschs leading lady Ossi Oswalda, en fullfjädrad komedienne som här spelar en ung dam som av snurriga anledningar låtsas vara en mekanisk docka för att undvika komplikationer med en mesig adelsman på jakt efter ett gemål. Men det hela leder såklart bara till fler romantiska och komiska förvecklingar. Förutsägbart, javisst, men väldigt underhållande. Och Oswalda, som även spelade huvudrollen i Lubitschs Ich möchte kein Mann sein (1918) och Die Austernprinzessin (1919), är fantastisk.

Roberta (William A. Seiter, 1935)

Mycket underhållande romantisk komedi baserad på en pjäs ur vilken även tongivande sångnummer som »Smoke Gets in Your Eyes« tagits. Den tredje filmen Fred Astaire och Ginger Rogers gjorde tillsammans, men de är inte överst i rollistan, där tronar Irene Dunne, en idag ganska bortglömd superstjärna som nominerades för fem Oscars för bästa huvudroll men aldrig vann någon. Vi minns filmen för Astaire och Rogers – som är på sedvanligt lekfullt-och-samtidigt-perfektionistiskt humör – men det är Dunne som skänker lite dramatisk tyngd till handlingen. Dessutom är Randolph Scott med på ett hörn som den andra manliga huvudrollen. Betydligt bättre dialog än i den mer hyllade The Gay Divorcee, överlag bättre handling också. Sångnumrena är inte lika många som i en renodlad musikal, men det gör inte så mycket. En film full av mode, musik, dans, skratt och faktiskt även några rörande ögonblick. Dunne har dessutom vid ett tillfälle på sig en svart lackdress som skulle passa in på vilken fetischklubb som helst.

Schloß Vogelöd / The Haunted Castle (F.W. Murnau, 1921)

Otroligt stämningsfull nästan-spökhus-historia från mästaren Murnau. Ett inregnat jaktlag röker cigarrer, spelar kort och dricker sprit på ett fint gods, då plötsligt en paria dyker upp – en adelsman som anklagats för att ha mördat sin bror men aldrig fällts för dådet. Dessutom är den mördades änka på väg till slottet för middag. Dålig stämning infinner sig. Murnau spelar skickligt på den krypande paranoian hos jaktsällskapet, det faktum att alla är instängda pga ovädret. Historien går aldrig över i regelrätt overklighet eller skräck, men det är tillräckligt mycket för att man ska känna en olustkänsla komma krypande – inte minst i en ryslig drömsekvens. Fantastiska bildkompositioner, dramatiskt användande av ljus och skugga, tysk expressionism i sitt esse.

Scum (Alan Clarke, 1979)

Kontroversiell klassiker om den grymma tillvaro som väntade de brittiska ungdomsbrottslingar som låstes in på de så kallade borstal-anstalterna. Innehåller välbekant fängelsefilmstematik som rasism, pennalism och våld, men Clarke är kyligt observerande med sin kamera, han ägnar sig aldrig åt effektsöktande dramaturgi utan låter blickar, kroppsspråk och förtryckande miljöer göra jobbet. Och viktigast: han tittar aldrig bort från det smärtsamma och jobbiga. Kanske var det också därför filmen fick ett så starkt mottagande. Ray Winstone fick sitt stora genombrott här.

Sorry, Wrong Number (Anatole Litvak, 1948) (bilden)

Något bortglömd noirklassiker med en av tidernas främsta hysteriska skådespelarprestationer – Barbara Stanwyck börjar på 10 och ökar. Hennes spel är på samma maximalistiska nivå som Mink Stole i Desperate Living, fullständigt ohejdat och alldeles underbart. Historien, som bygger på en radiopjäs, är helknäpp och hyperspännande – och har ett riktigt mörkt slut. Men filmen börjar och slutar med Stanwyck: hennes bortskämda, invalida miljonärsarvinge som ligger i sin säng i sin enorma, tomma Manhattanvåning och ställer krav på sin omgivning medelst ständigt aktivt telefonerande är oändligt fascinerande – hon är ömsom otroligt irriterande, ömsom älskvärd. Men alltid fängslande.

Swing Time (George Stevens, 1936)

Mycket underhållande Ginger Rogers & Fred Astaire-musikal som är värd att minnas inte minst för att Rogers här kommer till sin rätt på ett tydligare sätt än i tidigare filmer – överhuvudtaget är det en vass, vacker och rapp film som i nuläget är min andra favorit i duons oeuvre, efter Roberta.

Walker (Alex Cox, 1987)

En av årets största upptäckter för mig var denna obskyra Alex Cox-film, vars produktion kantades av problem, som sågades och floppade totalt när den kom ut, och som snabbt glömdes bort. Enligt regissören själv ledde debaclet till hans definitiva farväl till Hollywood efter ett par konfliktfyllda men intressanta år i drömfabriken – en tid som bland annat resulterade i Repo Man. Jag älskar Repo Man, men frågan är om inte detta är Coxs magnum opus. Fenomenale Ed Harris spelar William Walker, en amerikansk legosoldat som i mitten av 1800-talet skickas till Nicaragua av en korrupt industrialist för att organisera en statskupp och säkra affärsmannens handelsrutter. Väl på plats i Latinamerika drabbas Walker – som är löst baserad på en riktig person, William Walker – av hybris, blir maktfullkomlig och frångår sina order. Filmen är i det närmaste omöjlig att beskriva, men det finns inslag av Herzogs Sydamerikafilmer som Fitzcarraldo och Aguirre, samt Coxs egen bizarrowestern Straight to Hell (som också kom 1987), blandat med lite Gilliam, Jodorowsky och Lindsay Anderson. Och Apocalypse Now. Och… The Mission? Ju mer kaotisk och megalomanisk Walker blir, desto mer faller även filmen bokstavligen sönder i febriga hallucinationer, historierevisionism och anakronistiska meta-inslag – dikten blir ett med verkligheten och handlingen börjar kommentera samtida 1980-talsskandaler som USA:s inblandning i militärkupper i Latinamerika. En bil kör förbi i bakgrunden. 1600-talssoldater har plötsligt automatvapen. En helikopter landar på plazan. Måste ses.

Z (Costa-Gavras, 1969)

Klassisk politisk thriller som inte tappat något av sin energi, relevans eller sprängkraft. Gjord med ett pulshöjande, frenetiskt driv. Dessutom är den mörkt humoristisk emellanåt. Men mest är Z en lysande, syrlig uppvisning i hur en fasciststat hanterar protester och motståndare genom medlöpande tjänstemän, hetsade motdemonstranter, cyniska poliser och skrupelfria journalister. Den lämnar mig vibrerande med frustration och ilska – ett bevis om något för att filmen gjort sitt jobb.

Bubblare: Le beau marriage, Black Wax, The Blue Lamp, Britannia Hospital, Christmas Evil, The Decline of Western Civilization, Le fantôme de la liberté, Night of the Comet, Style Wars

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2017. Tablåtipsen publiceras som vanligt, hela julhelgen.

Just nu på TVdags

Streamingtips

The Cry på C More – isande drama om föräldraskapets värsta prövningar

21 oktober, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Den självklara oberäkneligheten i One Dollar

21 oktober, 2018
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst i kvällens Så mycket bättre: Albin Lee Meldaus inlevelse & quirky charm

20 oktober, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: svenske succé-filmfotografen Linus Sandgren

20 oktober, 2018
Recension

Daredevils nya skurk gör tredje säsongen fantastisk trots en långsam start

19 oktober, 2018
Kommentar

I Bonde söker fru: bonniga bönder, en lookalike & kärlekssnyftande Lindorff

17 oktober, 2018
Streamingtips

Muppdiggare, kolla in Christine McConnells skräckdelikatesser

17 oktober, 2018
Premiärrecension

Filmisk kvalitet men ytligt tempo i nya Kristina Ohlsson-noir-deckaren Sthlm Rekviem

17 oktober, 2018
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om Bernard Butler, Mother Goose & prällesex

16 oktober, 2018
Kommentar

Nu på HBO Nordic – estetiskt & aptitligt fluff i A Discovery of Witches

16 oktober, 2018
Nyhet

Dracula ska bli Netflix-serie i händerna på Sherlock-skaparna

15 oktober, 2018
Recension

Lena Dunhams-serien Camping är inte helt oäven – både parodisk & småskruvad

15 oktober, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel