TVdags listar film- och tv-året 2015

Martin Degrell rankar årets bästa upptäckter av gamla filmer

Hur intensivt och besatt mitt filmtittande än blir kommer jag alltid att ligga efter. Det är bara så det är. Även om jag ser hundratals filmer om året kommer jag aldrig att nå fram till »målet« – vad nu det är. Att ha sett allt, kanske. Att pricka av varenda topplista och Sight & Sound-omröstning, AFI:s och BFI:s inhemska listor, Jonathan Rosenbaums alternativa AFI-lista, Danny Pearys kultfilmlista. Men sen då? Har man väl tagit sig igenom den populära floran utbreder ju sig bara en oändlig undervegetation av subgenrer och stickspår. Klar blir man aldrig.

Men under ett helt år hinner man åtminstone täppa till vissa kunskapsluckor i sin filmbildning. Här följer 25 gamla filmer som jag såg för första gången 2015 och som jag verkligen uppskattade.

Anti-Clock (Jane Arden, Jack Bond, 1979)

Brittisk lo fi-science fiction som är fascinerande på både ett estetiskt och innehållsmässigt plan. Helt klart avantgardistisk och medvetet mångbottnad och krånglig, men aldrig för svår, alltid spännande. Tidstypisk och ultrasnygg användning av videobilder och monitorer, en enigmatisk och akademisk stil som bitvis påminner om Cronenberg. Det svävar också en lätt konspiratorisk/antietablissemang-klang över hela filmen. Säregen och mycket sevärd. Fantastisk musik, av Jane Arden själv.

Attack (Robert Aldrich, 1956)

Blek, bitter, cynisk krigsfilm med Jack Palance som tuff soldat i slutet av andra världskriget. Han misstror sina inkompetenta, fega, korrupta befäl, som skickar soldater i döden med sina ogenomtänkta beslut medan de själva håller sig långt borta från fronten. Palance har sina begränsningar som skådis men hans intensitet är det inget fel på. Bygger på en pjäs, vilket märks i dialogen. Effektivt berättad med blygsam budget (amerikanska armén vägrade sponsra med utrustning pga innehållet). Robert Aldrich var en udda existens som varvade stolpskott med hyperintressanta filmer – den här är definitivt av det senare slaget.

Blast of Silence (Allen Baron, 1961)

Fantastisk liten b-noir med en helt unik atmosfär och ton. Enslig yrkesmördare anländer till Manhattan i juletider med ett uppdrag, men komplikationer uppstår och ingenting går som planerat. Slimmad, tät stämning, 74 komprimerade minuter lång, stenhård, kylig, vemodig. Enastående voiceover i tredje person. Autentiska, skitiga och slitna NY-miljöer, underbar jazz på soundtracket. Ett litet mästerverk. Borde ersätta It's a Wonderful Life som USA:s nationaljulfilm.

Das Cabinet des Dr. Caligari (Robert Wiene, 1920)

Vansinnesscenografi och vilda kostymer, fantasifulla berättartekniker och engagerande story – ett genuint mästerverk och med all rätt den tyska expressionismens bländverk.

Calamari Union (Aki Kaurismäki, 1985)

Kanske Kaurismäkis märkligaste film, vilket säger en hel del; definitivt den mest öppet surrealistiska och slapstick-absurda. Men också sedvanligt existentiell: sexton män som heter Frank ska ta sig från punkt A till B i Helsingfors, och det hela utvecklas till en episk, omöjlig resa med multipla dödsfall, bister rock & roll och okuvligt vintermörker.

Clifford (Paul Flaherty, 1994)

Osannolik, absurd, vild komedi om en illvillig tioårig pojke som spenderar en helg med sin aningslösa morbror. Oändligt citerbar. Hur konceptet tänktes fram, skrevs och sedan faktiskt producerades är egentligen en gåta – men Martin Short är magnifik som den tioåriga psykopaten och Charles Grodin är hans perfekta, frustrerade motpart. Sågades vid fotknölarna vid premiären, men är idag ett lysande exempel på hur vissa filmer verkligen växer med åldern. Liknar ingenting annat.

Coming Home (Hal Ashby, 1978)

Finstämt och välspelat hemvändardrama med Jon Voight som invalidiserad Vietnamveteran. Smockad med popmusik och, som alltid när det gäller Hal Ashby, välklippt och med en känslig lyhördhet för nyanser i tilltal, gester, agerande. Innehåller en underbar, normbrytande sexscen som alla borde se, och Jane Fonda är i högform både vad gäller spel och frisyrer. Voight är bra men är annars »sämst« efter Fonda och Bruce Dern, som för en gångs skull spelar en straight, strikt marinsoldat – och inte någon urflippad galning.

Den sjunde kontinenten (Michael Haneke, 1989)

Tung och beckmörk men bitvis också bråddjupt humoristisk. Med tanke på familjens gråa och trista liv – kan man egentligen klandra dem för det de planerar? Men det är väl just frågan om motiv som man hänger upp sig på, vilket är ytterst mänskligt. Handlingen får mot slutet en mer apokalyptisk laddning än tidigare, i och med den totala förstörelsen av hemmet och alla ägodelar. Man tycks bestämd att efterlämna sig ett fysiskt såväl som ett emotionellt kaos. Den symboliska destruktionen av det borgerliga hemmet blir plötsligt konkret.

Downtown 81 (Edo Bertoglio, 1981)

Ett fantastiskt snapshot av ett New York på tidigt 1980-tal i allmänhet och ett slitet, kreativt Lower East Side i synnerhet; vi följer Jean-Michel Basquiat på en spännande vandring genom ett vibrerande, pulserande konst-kultur-musikliv där allt kan hända. Fritt associerande, minimal intrig, ögonblicksbilder, magiska möten. Ett absolut måste för alla med något slags relation till New York.

Drácula (George Melford, 1931)

Spelades in nattetid, samtidigt som den mer välkända Dracula med Bela Lugosi i huvudrollen, och använde samma kulisser och delvis samma personal som den engelsktalande versionen – ett vanligt förfarande under Hollywoods unga dagar. Bättre än den amerikanska versionen, inte med hästlängder, men ändå klart och tydligt. En betydligt mer intressant och levande(!) Dracula än Lugosis stela karikatyr. Märkligt hur annorlunda en film kan göras trots samma kulisser, story och kostymer. Ett överflöd av rik atmosfär, tät stämning. Oerhört viktig att föra fram i diskussioner om den amerikanska klassikern. Även känd som Spanish Dracula.

The Gang's All Here (Busby Berkeley, 1943)

Tunn och ointressant ramhistoria, men precis som hos bröderna Marx är det inte för intrigen man ser Berkeley-musikaler, utan för de enskilda numren. Som här är fantastiska, bombastiska och maximalistiska, inte minst tack vare Carmen Mirandas sångnummer med dignande evokativ fruktrekvisita. Med rätta en camp-klassiker.

Germania anno zero (Roberto Rossellini, 1948)

Den melodramatiska musiken överlastar stämningen något, men annars är det här en osentimental, horribelt deppig och sorglig postkrigsskildring med väldigt lite ljus på horisonten, trots freden. Amatörskådisarna är måhända ojämna men handlingen är drabbande och den brutala finalen nattsvart.

The House of Yes (Mark Waters, 1997)

Hysterisk, mörk komedi med Parker Posey i sitt absoluta esse, kanske hennes livs roll. Total närvaro, vräker sig över replikerna, blickar ut över sina medspelare och miljöerna med lika delar förakt, förtjusning och totalt vansinne. Det här är hennes show från början till slut, men hon får bra stöd av alla andra i birollerna, även – faktiskt – Tori Spelling. Märks att det är en pjäs från början, men dialogerna har också en typ av förhöjd kvalitet som flera andra indie-kreatörer på 90-talet hade, till exempel Hal Hartley.

Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar (Indagine su un cittadino al di sopra di ogni sospetto) (Elio Petri, 1970)

Sylvass och spännande thrillersatir om den italienska poliskårens genomruttna korruption, som är så total att en hyllad polischef inte lyckas arresteras för ett bestialiskt mord trots att han medvetet saboterar för sig själv, planterar ledtrådar som ska leda kollegorna rätt, gör allt han kan förutom att erkänna. Men det är förgäves – den kollegiala svinigheten inom kåren skyddar honom, till och med mot sig själv. Till slut är hans frustration lika påtaglig som tittarens. En film som inte åldrats ett dugg.

The Landlord (Hal Ashby, 1970)

En naiv och välmenande vit man tar över fastighet i Brooklyn och frontalkulturkrockar med hyresgäster och övrig lokalbefolkning. En fantastisk film, oerhört rik på sociokulturell kontext både då och nu – den utspelas i det då sjaskiga Park Slope, vilket känns som science fiction med dagens perspektiv, men gentrifieringsdiskussionen fanns även då. Varm, fin och humanistisk, ofta rolig men alltid med ett satiriskt bett. Ashbys klipptalang kommer fram i all sin prakt.

Little Fugitive (Ray Ashley, Morris Engel, Ruth Orkin, 1953)

Obetalbara vardagsbilder från 1950-talets Brooklyn i denna osentimentala proto-vérité-rulle som visserligen har en hel del drama – en liten kille tappar bort sig på Coney Island och hittar på äventyr – men som mer fokuserar på en känsla, en stämning, än ett intrikat intrigbygge. Mycket inflytelserik på franska nya vågen, vilket känns logiskt när man ser till dess estetik. Flera av scenerna på Coney filmades med egenhändigt konstruerad kamerarigg som dolde kameran från folkmassorna, vilket ger en extra dimension av intimitet och närvaro.

Moonrise (Frank Borzage, 1948)

Borzage seglar upp som något av en favorit. Det här är en lyrisk, expressionistisk noirmelodram som gör upp med arvsynden och predestination, problematiserar arv och miljö på ett välbalanserat sätt – inte minst för att vara både melodram och noir, två genrer som gärna smetar ut känslorna över hela filmduken. Oerhört elegant upplagt drama, framförallt inledningen, som med några få bilder och repliker, och sinnlig klippning, förmedlar allt vi behöver veta om vår huvudperson och hans demoner.

Over the Edge (Jonathan Kaplan, 1979)

Tonårsupprorsfilm med bland andra Matt Dillon, som sakta men säkert blivit en klassiker, och det är lätt att förstå varför – den står helt och hållet på ungdomarnas sida, det är alltid från deras perspektiv och med deras (omogna/rättfärdiga/småkorkade) sätt att resonera. Det ska Kaplan ha stor heder för. Därför känns det osannolikt accelererade handlingsförloppet nästan logiskt, och finalen är fantastisk, en tonårsdröm av krossade bilar och hunsade föräldrar. För en gångs skull har kidsen makten.

Park Row (Sam Fuller, 1952)

En av Fullers bästa filmer. Skiljer sig väsentligt från hans hårdkokta, våldsamma krimis, men har samma driv och ekonomiska tempo. Utmärkt spelat och gestaltat. Dessutom är det engagerande berättat om en fascinerande period inom amerikansk presshistoria. Alla tidningsmakare och journalister borde se den – men få får nog chansen så länge som filmen inte finns utgiven på något vettigt format. Här behöver Criterion göra en insats.

Ride the Pink Horse (Robert Montgomery, 1947) (bilden)

En fantastisk noir som borde räknas till en av de viktigaste och bästa i genren – men som av olika skäl aldrig funnits tillgänglig för vanligt folk förrän nu och därmed mestadels försvunnit från kanon, vilket är synd. Den är vida överlägsen många andra »klassiker« i genren, mycket tack vare Montgomerys känsla för skådespelare; som skådis själv låter han övriga i ensemblen lysa, ha egensinniga ticks och etablera andra karaktärsdanande egenskaper, som gör att de lyfter och blir något annat än tvådimensionella figurer i manusets tjänst. Stämningsmässigt befinner sig denna thriller någonstans mellan Night of the Hunter och Touch of Evil, och det borde få alla noir-fans att höra upp. Tänk att Montgomery dessutom gjorde Lady in the Lake samma år – som inte är en lika bra film men vars formexperiment alltjämt fascinerar.

Saboteur (Alfred Hitchcock, 1942)

Förutom att den är tio minuter för lång är det närmast perfekt tempo i denna engagerande, rafflande spionthriller där handlingen är sekundär men där detaljerna i dialogen, de säregna birollerna och de små jabbarna mot rika fascistkonspiratörer är stor underhållning. Att det är de små människorna som hjälper vår oskyldigt anklagade hjälte är signifikant. Särskilt den blinde gamle mannens närmast subersiva antipati mot poliser är ljuvlig, och för tiden väldigt ovanlig.

Space Is the Place (John Coney, 1974)

Trippig, osammanhängande, på många sätt vidunderlig blandning av science fiction och blaxploitation med spirituell bas i Sun Ras kosmiska läror – som Superfly möter 2001. Man måste älska Sun Ra, även om hans filosofi är minst sagt luddig och ibland direkt löjeväckande. Som tidsdokument nästan oslagbar.

The Spiral Staircase (Robert Siodmak, 1945)

Helsnurrig men bra blandning av mysrys-noir, tysk expressionism, melodram, Agatha Christie och slasherfilm – och dessutom med övernaturliga antydningar! Hela filmen utspelas i ett och samma hus, med ett färgstarkt persongalleri som inkluderar en döende matriark, rivaliserande söner, ett traumatiserat stumt vårdbiträde, kluriga tjänstefolk och en nyfiken polis.

Stereo (David Cronenberg, 1967)

Lustig och experimentell debut av Cronenberg som förment utger sig för att återge experiment med telepati och ESP på kanadensiskt universitet. Inspelad på ett ödsligt, brutalistiskt campus där arkitekturen spelar stor roll för stämningen. Redan här kan man identifiera tematik som återkommer gång efter gång i Cronenbergs karriär. Ingen dialog, förutom några voiceovers som ska föreställa uppläsning ur vetenskapliga rapporter.

There's Always Tomorrow (Douglas Sirk, 1956)

En hyllning eller kritik av den amerikanska kärnfamiljen? Varför inte både och. Det är å ena sidan befriande att problematisera det lyckliga slutet, att ducka från romantiken och låta mannens ungdomskärlek få »offra« sig och i ensamhet lämna honom – en hövisk, moralisk gest – men å andra sidan kan man se det som att mannen är för evigt fjättrad vid den trygga, tråkiga medelklassmardröm som kärnfamiljslivet innebär. Vad som är utmärkt är hur ingen är direkt osympatisk, alla har sina skäl, det finns inga skurkar, inga hjältar. Nyanserat och välspelat, långt bortom kvinnofilmsgenrens klichéer.

Bubblare: Cleopatra Jones, Thunderbolt & Lightfoot, Nightmare Alley, The Steel Helmet, Wings of HopeThe Legend of Suram FortressVivre sa vieTootsie, Deadline - U.S.A., Fantastic Voyage, The Super Cops

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2015.

Just nu på TVdags

Recension

Säsong 2 av Jägarna på C More: förutsägbart & tråkigt men Lassgård briljerar

9 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ni gav väl inte upp Gangs of London?

7 mars, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Heja Clara Klingenström!

6 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Vardagen med Tunna blå linjen

28 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Eric Saade gör en perfekt comeback

27 februari, 2021
Dokumentär

Så många magiska melodislingor i Bee Gees-dokun How Can You Mend a Broken Heart

27 februari, 2021
Kommentar

Relationsdramat Malcolm & Marie på Netflix – Rörande, enerverande & relevant

25 februari, 2021
Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

23 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alba August & Reco utklassar resten i Alla utom vi

21 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Är det årets vinnare vi har här? JA!

20 februari, 2021
Premiär

Eldfesten! Ny poddserie med Tordyveln flyger i skymningen-känsla

19 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Bright Eyes-duons The Stand-musik

14 februari, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel