TVdags listar film- och tv-året 2014

Martin Degrell rankar årets bästa upptäckter av gamla filmer

Här är de bästa äldre filmerna, producerade före 2000, som jag såg för första gången i år! Som vanligt är rankning en omöjlighet för mig så det får bli i bokstavsordning:

Ascenseur pour l'échafaud (Louis Malle, 1958)

Tät, cool, ödesmättad thriller om älskande par som drömmer sig bort till en bättre tillvaro men vars vågade planer är dömda att misslyckas. En elegant noir uppblandad med nyavågen-estetik och desperat romantik. Och över hela dramat ligger Miles Davis stämningsfulla musik som en kvardröjande cigarettrök. (Nederst till höger i bild.)

Blithe Spirit (David Lean, 1945)

Lättsam spökkomedi med svärta i botten. Döden och sorgen hanteras med en befriande klackspark och det är svårt att inte tänka på den historiska kontexten, vad Europa precis genomlidit när filmen gjordes. Mindre visuellt intressant än This Happy Breed, som Lean gjorde året innan, men desto mer levande (!).

I Wake Up Screaming (H Bruce Humberstone, 1941)

Bara titeln! Fantastiskt underhållande och bisarr pulp-noir med Victor Mature om en manager i underhållningsbranschen som anklagas för mord på en av sina upptäckter, en ung skådespelerska, och pressas på sanningen av sadistiska poliser. Mardrömslikt musiksatt med ett dissonant soundtrack som till stor del består av Somewhere Over the Rainbow frikostigt strösslad över den konstiga handlingen. Fylld av excentriska och perverterade figurer, bland annat en underbart besatt mordutredare. (Överst till vänster i bild.)

Juha (Aki Kaurismäki, 1999)

Oerhört grym, men också rolig berättelse om en enkel bondfru som lockas bort från sitt tråkiga lantliv av en fräsig storstadsbo med cabriolet och snygg kostym. Gjord på ett för Kaurismäki sedvanligt lakoniskt, stiliserat och lagom absurt sätt som gör tragedin mer uthärdlig. Utspelas på 1970-talet men miljöerna och människorna ser ut att existera i samma tidlösa, finska universum som regissören nästan alltid återkommer till.

Life is Sweet (Mike Leigh, 1990)

En av Mike Leighs allra bästa filmer, som jag på något sätt lyckats undvika att se under alla dessa år. På många sätt det arketypiska Leigh-verket – en vardaglig, ibland lättsam, ibland tung, skildring av en arbetarklassfamilj i London. Framgångar, motgångar, lycka och sorg blandas i en bitterljuv berättelse om helt vanliga ovanliga människor. (Överst till höger i bild.)

Nothing Sacred (William A. Wellman, 1937)

Snärtig och flortunn screwballkomedi med Carole Lombard och Fredric March om skrupelfri tidningsreporter som skriver snyftstory om förmodat dödssjuk dam som på grund av allmänhetens medlidande genast blir firad celebritet i New York. En av de första komedierna i Hollywood som filmades i färg – med sin spröda, tidiga Technicolor ser den närmast overklig och drömsk ut. (Nederst till vänster i bild.)

Wake in Fright (Ted Kotcheff, 1971)

Klaustrofobisk mardrömsthriller om naiv australisk läkare som strandas i gudsförgäten håla på landsbygden och hålls kvar av en kombination av otur, dålig kollektivtrafik och lokalbefolkningens inskränkta aggression. En ursinnig uppgörelse med Australiens machokultur och xenofobi, obehaglig från första till sista rutan.

Riot in Cell Block 11 (Don Siegel, 1954)

Svettigt iscensatt fånguppror skildrat med stenhård intensitet och spänning av Don Siegel, som spelade in filmen i Folsomfängelset med riktiga interner och vakter som statister. Osentimentalt och socialrealistiskt utan övertydliga hjältar och skurkar.

Kuroneko (Kaneto Shindo, 1968)

Mystisk, övernaturlig historia baserad på brutal japansk saga om mor och dotter som i andeform hämnas på de soldater som våldtog och mördade dem. För att vara en spökhistoria är Shindos film inte direkt skrämmande, snarare framstår den som en poetisk, suggestiv rysare.

The Edge of the World (Michael Powell, 1937)

Intressant tidigt alster av Michael Powell, innan det mångåriga givande samarbetet med Emeric Pressburger inleddes, och inte minst innan andra världskriget bröt ut. Krigstemat skulle komma att påverka Powells filmer under flera år, men det här är något helt annat – en kärleksfull skildring av det enkla vardaglivet på en isolerad ö norr om Skottland, där ett generationsskifte är på gång, och med det nya attityder. Det gamla möter det nya, traditioner möter modernt liv. Vackert, bistert och lite sorgligt.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2014.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020
Trailer

Skräckpepp! Snart premiär för The Haunting of Bly Manor på Netflix

31 augusti, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel