När Alfred mötte Tippi

Marnie och den misogyna historien om en besatthet

I förra veckan rapporterade svenska tidningar om de bråk som uppstått i kölvattnet på inspelningen av Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen, årets i särklass största filmupplevelse. Skådespelarna Adèle Exarchopoulo och Léa Seydoux (som fick dela på Guldpalmen i Cannes) har gråtit ut om hur den krävande regissören gjorde omtagningar i tio timmar för att fånga scenen där de faller för varandra. Eller hur de tvingades arbeta i tio dagar för att fånga filmens åtta minuter långa sexscen.

Hela filmen och i synnerhet den sexscenen har en vibrerande närvaro. Man känner inte bara det fysiska arbetet hos Exarchopoulo och Seydoux, utan även hos Kechiche. Sällan har en regissör känts så närvarande i en films kamerarörelser och aldrig har väl två skådespelare skildrat sex så levande och vackert och fantastiskt. Det är sådant som kräver en överjordisk arbetsinsats.

Bråken kring Blå är den varmaste färgen blev dock inte mindre av att det handlade om en manlig regissör som spelade in lesbiskt sex i extremt närbild. (Det förvånar faktiskt att det i dessa identitetspolitiska tider inte har hörts mer kritik av filmen här i Sverige.)

Men manliga regissörer som av (främst) kvinnliga skådespelare anklagas för hård pådrivning eller objektifierande är knappast något nytt – »Never take your clothes off for a middle-aged man who claims that it's art«, meddelade Maria Schneider som bekant efter samarbete med Bernardo Bertolucci i Sista tangon i Paris.

Mig fick dock skärmytslingarna kring Blå är den varmaste färgen att tänka på det av filmhistoriens allra mest spända samarbeten mellan en regissör och hans kvinnliga huvudroll, som också gett allra bäst »avkastning«: Alfred Hitchcock och Tippi Hedren.

Hedren, som i början på 1960-talet arbetade som fotomodell, upptäcktes av Alma Hitchcock i en reklamfilm. Fru Hitchcock såg att det var en perfekt leading lady för hennes make, och fick tyvärr rätt på fler sätt. Redan under Hedrens provfilmning inför Fåglarna 1963 blev nämligen regissören besatt. Över sextio år gammal hade han inte haft sex med någon annan än sin fru på fyrtio år, och var enligt egen utsago impotent. Men han släppte ut sin sexuella attraktion med full kraft över Hedren – vilket ska ha resulterat i allt från rent fysiska angrepp i baksätet på hans Rolls Royce till smutsiga limerickar. Hedren satte emot, och när inspelningen körde igång utsatte Hitchcock henne för allt farligare scener. Som när skådespelerskan i tagning efter tagning fick attackeras av riktiga fåglar, tills hon blödde och höll på att svimma.

I fjol, bara några månader innan storfilmen Hitchcock, kom den intressanta och välspelade HBO-filmen The Girl. Den baserar sig på de senkomna vittnesmålen i fallet, och handlar om just inspelningarna av Fåglarna och den påföljande Marnie från 1964. Berättelsen blev känd sent på grund av dåtiden; som Hedren sa inför lanseringen av The Girl så hände detta under studioeran. Hon berättade inget för ingen skulle ha trott henne.

Och, påpekade hon, även om de hade trott på henne – vem hade brytt sig?

Historien om Hitchcock och Hedren som står i fokus i The Girl – liksom historien om relationen mellan många manliga konstnärer och kvinnorna i deras arbete – är förstås ingen lätt sak att bena ut. Kan man i dag (eller ens då) se det ur annat än ett mänskligt perspektiv och fördöma? Men: hade då varit nu hade Hedren aldrig haft ett sjuårigt kontrakt som knöt henne till Hitchcock och det hade blivit hej-då redan under inspelningen av Fåglarna – eller värre än så. Men hade det blivit så, då hade nog aldrig den bästa filmen i Tippi Hedrens karriär och en av de bästa i Alfred Hitchcocks blivit riktigt densamma.

Hitchcocks problematiska relation till kvinnor i allmänhet och sina blonda kvinnliga huvudpersoner i synnerhet var förvisso ingen nyhet: han tematiserade den ofta och satte kylslagna femmes i fokus. Som mest berömt i 1958 års Vertigo.

Och Marnie är en konsekvens av både den känslomässigt störda attraktion regissören riktade mot Hedren liksom en märklig tematisering av densamma. Den handlar om en ung vacker kvinna, spelad av Hedren, som livnär sig på att ta anställning på olika kontor, plundra kassaskåpet, dra vidare till nästa stad och göra om samma sak. Hon är en uppenbar kleptoman och något är helt klart allvarligt fel med hennes psyke – Marnie lider av flashbacks och mardrömmar. Hon blir påkommen av Mark, en av sina nya chefer (spelad av en extra hunkig Sean Connery) som utpressar henne: fängelse eller giftermål med honom.

Snart inser dock den nye maken att Marnie får panik när män rör vid henne. Och, i en utveckling som tydligt pendlar mellan egennytta och faktisk vilja att hjälpa, börjar Mark hänge sig åt sjövild amatörterapi. (En av filmens mest underhållande aspekter är att se en uppenbarligen inte helt okej Connery leka Freud och läsa böcker som Sexuella avvikelser hos kriminella kvinnor). Samtidigt hotar hela tiden omständigheter – en affärsbekant till Mark kan avslöja Marnie och hennes verkliga identitet måste hållas dold.

Nyckeln i filmen är alltså en stark sexuell attraktion, en vacker kvinna som inte låter sig beröras, och en dubbel hemlighet: Den om Marnies handlingar och den förträngning i hennes minne som skapat det psykiska tillstånd. Den förra får inte komma ut, den senare måste för att rädda henne (och låsa upp hennes sexualitet, vilket ur filmens synvinkel är detsamma) ut.

Och den senare stretar hon emot med all sin kraft.

Runt detta finns en film som överhuvudtaget känns extrem på grund av sitt psykologiska tillstånd. Som om alla dess 130 minuter led av en lätt, lätt förskjutning från verkligheten. Marks syster, som plötsligt kysser honom på munnen, och deras konstanta incestuösa laddning. Eller den kritik som ibland riktas mot Marnie – att dess projektioner och bakgrundsbilder (som hamnkvarteren bakom Marnies mammas hus) är så tydligt taffligt påmålade, de kan förklaras med Hitchcocks tidiga fascination för Fritz Lang och tysk expressionism.

I Marnie görs fantastiskt bruk av den: den pumpande röda färgen, skuggorna i minnena och drömmar, besattheten när hon ser pengar, de isolerade blickarna och de förvridna ansiktena, samt de utstuderade miljöerna som accentuerar Marnies barndomasgata och därmed hennes uppväxt.

Och i det senaste numret (#50) av tidskriften Little White Lies noterar den kanadensiske regissören Xavier Dolan klarsynt att Marnie antagligen är den av Hitchcocks filmer som ger mest psykologisk kontext till en karaktär. Filmens inledning är en snabb hopklippning av de olika delar som (just då) skapar Marnie: de röda skorna, den gula väskan, det svarta håret. Redan där, utan att veta mer, ser vi att något är fel: regissören visar upp de olika bitar hon består av. Och så fortsätter det filmen genom: Marnie är en ständig konstruktion av hårfärger, kläder och, framför allt, psykologiska tillstånd som vartenda ett får sin förklaring. Men hela tiden är hon alltså presenterad i bitar, en antydan om att hon inte är en »hel« kvinna förrän kropp och psyke smält samman och hon alltså kan bli Marks (eller en mans).

Det ligger naturligtvis nära till hands att fråga sig vad det var Hitchcock spelade ut här – och hur han gjorde det mot och med Hedren. Under inspelningen blev regissören enligt olika utsagor (främst Hedrens) alltmer sexuellt aggressiv. Och hon alltmer avslagen. Temat i filmen återspeglas således på inspelningen: en hemlighet som måste hållas från lagen (sexuellt ofredande) en kvinna som värjer sig mot en mans närmanden. Och till sist en utpressning – den inbyggda tragedin i Marnie.

När Hedren inte gav med sig ströp Hitchcock den karriär som föddes med Fåglarna. Han vägrade att släppa henne från kontraktet, och hon fick inte ta andra jobb under tiden som hon var knuten till honom. Hedrens CV från den punkten är inte direkt imponerande om man jämför med andra skådespelare som slog igenom hos skräckmästaren. Och den djupa ironin här är väl att Hedren var andrahandsval till Marnie: Grace Kelly tackade nej eftersom Monacos medborgare inte tyckte att det lämpade sig att deras nya prinsessa spelade en kleptoman med sexuella störningar.

Ingen som känner till detta faktum kan se på den magnifika kyla som Hedrens ögon utstrålar i filmen på samma sätt. Eller tro annat än att Hitchcock (som var en man som var paniskt rädd för lagen) mycket väl visste att det han sysslade med var fel. Som New Yorkers Richard Brody så väl uttryckt det: ett drama om en mycket medveten rädsla för att avslöjas; en film om vad som kan hända om spegeln eller projektionsytan, rämnar.

Visst, den tidigare ställda what-if frågan om Marnie alls hade blivit av eller hur vi bör se filmen med vetskap om detta förhållande går förstås inte att upprätta i backspegeln. Det går heller inte att ställa verkligheten mellan regissör och skådespelare i någon slags motsatsförhållande till Marnie och be dagens publik välja. Filmen finns, den är fantastisk och den tematiserar trots allt det sjuka förhållande som pågick bakom kameran.

Så när jag häromkvällen såg om Marnie skänkte jag en tanke till Adèle Exarchopoulo, Léa Seydoux och Abdellatif Kechiche. Och att priset för deras filmskapande och årets – kanske decenniets – absolut mest omtumlande filmupplevelse i jämförelse nog mest kan beskrivs som medialt uppförstorat lyxgnäll om långa arbetsdagar.

Alfred Hitchcocks Marnie finns att se på HBO Nordic. Julian Jarrolds The Girl på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020
Tips

Office Hours med Tim Heidecker – kul & kaotisk karantänkultur

30 juni, 2020
Premiär

På HBO Nordic: Följ Michelle McNamaras Golden State Killer-jakt i I'll Be Gone in the Dark

29 juni, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel