TVdags listar film- och TV-året 2018

Magnus Blomdahl rankar årets 10 bästa skräckfilmer

1. The House that Jack Built

Lars Von Trier på sitt allra bästa, värsta humör. Här gör han om American Psycho med Matt Dillon i huvudrollen. På sitt sedvanligt pretentiösa sätt varvar han linjärt berättande med metafragmentariskt nutidsflum, allt går inte riktigt hem – som när det skall ältas #MeToo och Trier otvingat hamnar i försvarsställning. Det är på många sätt en vidrig film som ändå underhåller från början till slut, udda för Trier. Man skrattar gott, för att sekunden senare kvida tyst för sig själv och förbanna filmens skapare. Ibland känns det som om Trier bestämt sig för att släppa bromsen helt, ge publiken en chans att ventilera sitt frustrerade hat. Ge hatet ett ansikte. Ett danskt ansikte. Men så lätt är det inte. Även de som hatar filmen kommer inte kunna låta bli att imponeras.

2. Hereditary

Skräckfilmen har blivit svår att avfärda. Och Hereditary gör det ännu svårare. Inte sedan Roman Polanskis storhetstid har det ockulta framställts lika obehagligt, kittlande och filmiskt. Visst beter sig det onda oftast på ett överdrivet ologiskt sätt och dess planer är oftast så omständiga att de gränsar till idiotiska. Men det gör inte så mycket. Man köper det. Och inte enbart för att de multipla tolkningsmöjligheterna erbjuder frihet hos publiken, utan för att varje liten del fungerar suveränt på sitt eget plan. Dessutom innehåller Hereditary en av årets bästa chock-effekter.

3. Suspiria

Lätt årets bästa remake/nytolkning. Kanske till och med den bästa någonsin och ett exempel att granska med mikroskop för kommande klassikerprofitörer. Hade film haft kroppar av kött och blod, med bultande hjärtan och blixtrande hjärnor så hade man med ens börjat misstänka Guadagnino för DNA-stöld. Att han tjuvat ett hårstrå från gammel-Suspirias huvud, för att därefter mjölka det på DNA. En underhållande tanke som förklarar Suspirias dynamik. En kanske ännu mer roande, provocerande tanke lyder såhär: Suspiria 2018 är filmen Argento gjort 1977 om han varit en bättre regissör.

4. Lords of Chaos

Kanske inte någon skräckfilm under genrens egentliga regler, men ändå en ruggig betraktelse över gruppdynamik och mörk manlighet. Dessutom det bästa Jonas Åkerlund någonsin gjort. Här är han nämligen i sitt esse. Historien om de norska kyrkbränderna passar hans reklamiga regissörslynne perfekt. Kitsch-black om man så vill. Korthugget berättar Åkerlund berättelsen den osentimentala berättelsen om norsk black metal, bandet Mayhem och karaktärer som Dead, Greven och Euronymous. Från lek till blodigt – riktigt blodigt – allvar. Lords of Chaos handlar mer om pojkar än dödsdyrkande misantroper. Det är en otroligt träffsäker bild av unga famlande män som trampar snett, grupptryck och viljan att åstadkomma det grandiosa. Eller rättare sagt hur ambition och kreativitet lätt spårar ur och blir till brott och straff.

5. Annihilation

Alex Garlands hoppiga hippieskräckis är verkligen en kvalitativ berg och dalbana. Lyckligtvis är topparna vassare än dalarna är djupa. Precis som i en mängd andra filmer får vi följa en expedition på uppdrag. Här mitt uppe i ett märkligt skimmer som sakta slukar världen bit för bit. Allt eftersom gruppen kommer närmare områdets mitt, blir de mer utsatta. Scenografin är som tagen ur Alice i underlandet, fast här är fantasin ännu mer elak, och störig. Ett mindfuck helt klart. Som tittare förs du längre och längre in i mardrömmen Natalie Portman med sällskap upplever i filmen. Fast att beskriva det som en mardröm känns inte helt rättvist. Mer som ett glas spetsad Sangria à la Climax, med både baksidor och framsidor. Man skulle också kunna se Annihilation som ett slags miljöinlägg. En vision om mänskligheten som evigt kretslopp. Men mest av allt är den bara obehaglig. Fruktansvärt obehaglig.

6. The Ritual

En av årets många så kallade Netflix-skräckisar. Heta i stunden, men snabbt bortglömda/bortträngda av nästa film. Synd, vissa filmer förtjänar mer cred. The Ritual är en av dem. Ett kompisgäng ger sig ut på en vandring i de svenska fjällen, allt för att hedra en död väns minne och lappa ihop sår från det förflutna. Men något lever och frodas i skogens djup. Något som lockar fram minnen och blottar sprickorna i gruppen. En studie i skräck som är både psykologisk och bokstavligt påtaglig, framför allt mot slutet då monstret uppenbarar sig. Vansinnigt häftigt och innovativ design.

7. Apostle

Gareth Evans överraskar med en film helt väsensskild från allt han gjort tidigare. Visserligen återanvänds sekttemat från kortfilmen Safe Haven, men annars är det här mer pampigt och ödesmättat än The Raid-filmerna. Historien är enkel och går ut på att den alkoholiserade Thomas Richardson – Dan Stevens från The Guest – ska söka upp sin syster som »hålls fången« av en religiös sekt. Väl där sugs han in i sektens inre krets – styrd av pastor Malcolm – och dras med i öns rådande atmosfär. Ett ambitiöst drama med kusliga natur-romatiska undertoner och ett häftigt, suggestivt kameraarbete.

8. Mandy

Allt har väl egentligen redan sagts om Panos Cosmatos suggestiva, skeva actionfilm. Likt hans förra film Beyond the Black Rainbow är det en ljuvligt skrämmande färgexplosion att få rakt upp i ansiktet. Som ett främmande element i ens annars så trygga filmuniversum. Först försöker man kanske stöta bort filmen, men minuterna går och snart börjar giftet verka. Nicholas Cage i en rasande kamp för att hämnas sin flickvän som mördats av helt galna demonbikers. På det en sekt som lätt slår ut alla andra sekter som någonsin gestaltats på en filmduk. Linus Roache som ledare är superläskig och en avgrund ifrån hans klassiska roll i Antonia Birds Priest. Vad kan man mer säga? Se den i ett mörkt rum, med hög volym, så ingen kan höra dig skrika.

9. Upgrade

Så här, till synes, enkelt är det att göra bra film. Inget krångel. Grey Trace, Logan Marshall-Green, mister sin flickvän och blir själv förlamad. Genom en revolutionerande operation får han ett slags chip inopererat i ryggraden, vilket ger honom rörligheten tillbaka. Men inte bara det. På köpet installeras även en slags Google/Siri-liknande (fast ett mer mardrömsaktigt sådant) programvara i kroppen. Tänk The Matrix. Grey kan från och med nu allt. Framför allt slåss. Vilket leder oss fram till det bästa med Upgrade, actionscenerna. Och det strösslas med dem från början till slutmålet, som såklart är hämnd.

10. Summer of 84

Inte ännu en 1980-tals doftande nostalgitripp tänker ni. Jo men visst! Funkar det så funkar det och Summer of 84 är rätt träffsäker i sin sökta formula. Men vad hade man egentligen väntat sig? I regissörsstolen sitter ju ändå samma gäng som gjorde retrorökaren Turbo Kid för några år sedan. Och precis som då har man använt sig av bandet Le Matos för att skapa en ljuvligt insmickrande ljudmatta. Summer of 84 är en blandning av alla bästa godisar i bästa godisskålen. Stand By Me, Stranger Things och The Goonies, plus allt som slutar på Spielberg och Dante. Här jagar ett gäng pojkar en möjlig seriemördare i ett villaområde. Det är snyggt, ostigt och lite läskigt. Samt, som sagt, vansinnigt bra musik.

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från Film- och tv-året som gått.

Håll koll på senaste artiklarna via taggen film- och tv-året 2018.

Just nu på TVdags

Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om knivungar, censur & par i Tara

23 mars, 2019
Streamingtips

Nytt & kommande på Netflix i april – Sabrina, Ultraman & Our Planet

22 mars, 2019
Recension

Get Out-regissörens nya film Us kritiserar, skrämmer & underhåller

22 mars, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Christina i samtal med en favoritförfattare – David Sedaris

22 mars, 2019
Kommentar

Såssuccé för systrarna Jones tack vare Queer Eye-effekten

21 mars, 2019
Intresseklubben Antecknar #60

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: M. Night Shyamalan

20 mars, 2019
Trailer

Spana in första trailern för säsong 3 av Stranger Things

20 mars, 2019
Kommentar

Pete Holmes förändring & vändning i Crashing – HBO:s snällaste serie

18 mars, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Good Fight är Trump-erans största motstånds-måste

17 mars, 2019
Klipp

En mycket mörkare Fresh Prince i en fejk-trailer som ger mersmak

15 mars, 2019
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om David Brent, Beta-bröl & papier maché-tigern

15 mars, 2019
Recension

The House that Jack Built: pretentiös, rolig & så in i helvete grotesk!

15 mars, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel