Premiärdebatt

Lovande säsongsstart för The Affair – men orkar vi bry oss om mordet?

Daniel: Okej – The Affair kom efter en lovande start att bli en serie som flera i TVdags-redaktionen utvecklade en sorts hatkärlek till under dess första säsong. Själv var jag genom de tio avsnitten överlag ändå rätt positiv, även om jag mer och mer kom att störa mig på hur det här med de olika berättarperspektiven utvecklades. Jag tänkte återkomma till det i det här snacket senare, för jag såg antydningar till samma grejer som jag störde mig på i fjol även här i premiäravsnittet av säsong 2. Men du, Magnus, var ju rätt sval inför den här säsongen, om jag tillåts citera så skrev du »Jag har nog aldrig känt mig så osugen som på The Affair säsong 2« i vår redaktionsgrupp inför att vi skulle se premiären – men så tyckte jag mig tolka det som att du faktiskt gillade avsnittet när du väl sett det. Vad var det som hände där i tv-soffan i går kväll?

Magnus: Jo, jag gillade aldrig första säsongen, ändå kunde jag inte sluta titta. Den försatte mig i ett lugn som jag ändå uppskattade. Efter sista avsnittet kunde jag komma på mig själv med att sakna den… Jag vet inte om det var miljön – som jag tyckte skildrades bra – eller karaktärernas vardaglighet som verkade rogivande på mig. I alla fall, tiden gick och jag glömde bort serien. När säsong 2 annonserades suckade jag mest, det kändes ju bara som världens sämsta idé! Och det kanske det fortfarande är, ett avsnitt har gått och vad som helst kan hända. Men, ja, jag gillade premiären. Berättarmässigt följer man ett liknande koncept, men tonen är lite annorlunda. Det känns inte lika forcerat som förra gången, där man aldrig frångick det strukturella, utan mer öppet och fritt. När vi nu får möta Noah och Helen känns kapitel-indelningen mer relevant, vi får två helt olika versioner av deras gemensamma kris. Snuten däremot och det där mordet, eller är det ens ett mord? Ta bort! Känns helt ointressant. Jag vill se mer av Helen! Vad var det du störde dig på?

Är det verkligen rimligt att minnas en så specifik händelse som mötet hos skilsmässomedlaren så olika som Noah och Helen gör i det här avsnittet?

Daniel: Det är det här med berättarperspektiven, och hur man ska tolka dem. Under nästan hela första säsongen tolkade jag de två perspektiven som att det var Alisons och Noahs respektive berättelser under polisförhören som vi fick visualiserade. Att det knappast kunde vara bara förhörssamtal accepterade jag, men jag tolkade det som att det var den övergripande tanken. För mig förklarade det diskrepanserna i perspektiven, som jag tyckte mer kändes som skarvningar, tillrättalägganden och förbättringar av den typ man kan tänka sig att man lägger sig till med när man berättar något för någon – en del saker utelämnar eller förstärker man medvetet, annat omedvetet, minnet spelar en spratt, eller så ljuger man rätt upp och ner. Men ju längre säsongen led, desto mindre troligt kändes det som att det var förhörssamtalen vi fick återberättade, och nu när vi har nått säsong 2 är det uppenbart att så inte är fallet – i berättelsens nya nutid pågår ju inte några förhör – utan jag antar att man ska tolka det som att de olika perspektiven är personernas egna uppfattningar om hur saker och ting har skett, deras personliga minnen och verklighetsbilder (en tes som ju stärks av att vi även ska få Helens och Coles perspektiv den här säsongen). Och det är här jag tycker att det blir så himla konstigt! Är det verkligen rimligt att minnas en så specifik händelse som mötet hos skilsmässomedlaren så olika som Noah och Helen gör i det här avsnittet? Jag köper hur de uppfattar situationen olika – att Helen så tydligt känner sig utlämnad och ensam mot de två männen vilket visualiseras i att Noah och medlaren sitter på ena sidan av bordet när scenen berättas ur hennes perspektiv och hur hon tycker att medlaren ser ner på henne samtidigt som det i Noahs berättelse är en mycket mer neutral scen med medlaren på kortsidan och han och Helen mitt emot varandra och där ingen direkt får någon fördel i medlingen, men är det verkligen realistiskt att minnas det som verkligen sades så olika? Är minnet verkligen så bedrägligt att Helen minns det som att Noah vägrade ställa upp på att skaffa en lägenhet där barnen kan bo hos honom när det är hans vecka och att han vill försöka få till en delad vårdnad där barnen bara ska bo hos sin mamma, samtidigt som Noah minns det som att han stridit för sina veckor och klart och tydligt lovat att han omedelbart ska köpa en lägenhet med fyra sovrum eftersom han ska få ut ett förskott på 400 000 dollar för sin roman? Det här är ju, trots deras uppenbara brister, två intelligenta människor – hur är det möjligt att man minns det som skett så olika? Eller är det inte minnen? Om inte – vad är det då vi får se? Det här är så klart bara en liten detalj jämfört med finalavsnittet av första säsongen, när de hade den där stora uppgörelsen i familjen Lockharts kök som ju var helt bananas olika i Noahs och Alisons versioner. Min fråga är alltså i grund och botten – hur i hela friden funkar det här egentligen?

Magnus: Jag har också funderat mycket över svajigheten i de olika versionerna, och nej, det går helt enkelt inte ihop. Det hade varit en sak om de konsekvent uppfattat varandra på ett visst sätt utifrån perspektivet som gäller för stunden, men när personer de aldrig tidigare träffat uppfattas så olika, som skilsmässomedlaren, då brister det i både trovärdighet och funktionalitet. I grunden gillar jag dock konceptet och det är intressant att se hur sympatiskt personen det handlar om oftast tecknas. Vad är sanning och vad är lögn? Det får en att fundera lite över sitt eget liv och hur man framstår. Frågan är ju bara hur länge det ska fortgå, om det nu blir tal om en säsong tre det vill säga. Den har ju lite grann målat in sig i ett hörn och blivit den där fiffiga, finurliga serien som kör allt på repeat. Hur länge orkar man det egentligen? Och hur kommer det bli när de andra karaktärerna ska få ett såpass stort utrymme? Alison och Cole liksom, inte de roligaste typerna precis. Visserligen saknar även Noah djup – Dominic Wests problem med att hoppa mellan den schyssta killen och den lite mer svinaktige är ju klassisk B-filmsunderhållning  – men han blir aldrig tråkig som Cole. Kanske kan den här säsongen få fason på honom också. Måste ännu en gång ta och slå ett slag för Helen. Jag gillar allt med henne, tycker hon är så bra i sitt nästan nedsövda stadie av hopplöshet och latent agg gentemot Noah, Maura Tierney nyanserar, till skillnad från West, sin karaktärs två olika vinklar.

Dominic Wests problem med att hoppa mellan den schyssta killen och den lite mer svinaktige är klassisk B-filmsunderhållning.

Daniel: Håller med helt om Helen, hon känns som den mest intressanta rollfiguren, jag gillar att hon överlag tecknas på ett väldigt positivt sätt, men så ibland solkas bilden då ett rätt hänsynslöst överklassdrag tar sig igenom fasaden, som att hon inte riktigt klarar av att hålla uppe bilden av den snälla person hon vill och säkert också tror sig vara. Som ett mycket stort Cityakuten-fan går det visserligen inte för mig att inte ömma för Maura Tierney, men jag hoppas ändå att mina känslor för hennes rollfigur inte enbart färgas av att hon alltid kommer att vara den ständigt olycksdrabbade Abby för mig. På samma sätt håller jag också tummarna för att Cole ska klättra några pinnhål uppåt i intressestegen den här säsongen, jag var en varm Team Pacey-supporter under Dawson's Creek-åren. Lustigt hur tydligt sådant där färgar en. Eller ja, åtminstone mig. Och jag har svårt att se att se att serien skulle bli nedlagd redan efter säsong 2, The Affair blev ju årets drama på Golden Globe-galan i vintras, och Ruth Wilson fick priset för bästa dramaskådis. Jag tror inte att Showtime skulle lägga ned en prisad serie så snabbt (även fast de intressant nog inte fick en enda Emmy-nominering…). Men du har rätt, hur länge håller det här konceptet med polisutredningen? Jag menar, det måste ju vara något sorts världsrekord i att suga på en karamell länge vi ser här, för precis som du påpekar vet vi väl fortfarande inte ens säkert att det är ett mord som har skett?

Magnus: Ja, jösses vad man påverkas av serier man sett i sin ungdom, jag gillade ju också Pacey i Dawson's Creek men tycker nog inte att Joshua Jackson verkar ha utvecklats så mycket sen dess, hoppas jag har fel. Suga på karamellen länge, ja, värsta Willy Wonka-karamellen! Men vem vet, kanske får polisen ett helt eget avsnitt längre fram, där man får en helt annan bild av vad som hänt, ha ha. Jag tycker i alla fall att säsongsinledningen var såpass stark att jag kommer fortsätta titta. Vi får väl se om klagosången kommer igång senare.

The Affair finns på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019
Kommentar

Melodifestivalen 2020: Dags för en kvinna att vinna!

26 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel