»This Must Be the Place« på TV4 Film

Lördagsfilmen: Se himmelsk David Byrne-scen & rörande Sean Penn i Sorrentinos underskattade mellanfilm

2008 knockades jag fullständigt av den italienske regissören Paolo Sorrentinos drama Il Divo, en giftdrypande biografisk film om den korrupte proffspolitikern Giulio Andreotti, vars ränksmiderier och förmåga att undkomma rättvisan och stanna kvar i maktens rum under en över 40 år lång karriär hade imponerat på självaste Machiavelli.

Det var Sorrentinos fjärde långfilm och en tour-de-force av sällan skådat slag. Trots att jag förstod ungefär hälften av alla inrikespolitiska referenser och fick slå upp både namn på politiker och historiska händelser för att knyta ihop alla trådar blev jag golvad av Sorrentinos filmiska berättande, hur han framställde Roms genomruttna maktelit, hur Andreotti gestaltades som en parasitisk Nosferatu som tömde den italienska samhällskroppen på blod.

Väl i USA leder händelser till att Sean Penns folkskygge rockstjärna ger sig ut på en oförutsägbar odyssé på jakt efter en gammal nazistisk krigsförbrytare.

Än större framgång fick Sorrentino med La grande bellezza (2013), en mustig, 2,5 timmar lång skildring av staden Rom, och en andlig släkting till Fellinis klassiker La dolce vita. Filmen tilldelades en Oscar för bästa utländska film vid galan i år, och vann även en Golden Globe och en BAFTA i samma kategori. Därtill placerades den på en uppsjö kritikers topplistor över 2013 års bästa filmer.

Efter Il Divo men innan La grande bellezza gjorde Sorrentino sin hittills enda engelskspråkiga film, This Must Be the Place, som anses vara något av en mellanfilm av många kritiker, åtminstone i ljuset av de andra filmernas framgångar – den togs emot ganska svalt när den hade premiär 2011. Och visst är den en udda fågel. Sean Penn spelar den deprimerade och folkskygge rockstjärnan Cheyenne, som flytt offentligheten efter en tragisk händelse och nu tillbringar sina händelselösa dagar i ett stort hus på landsbygden utanför Dublin. När han får besked om att hans far, som bröt med Cheyenne för många år sedan, ligger för döden i New York bestämmer han sig för att resa dit och säga adjö, trots att hans många neuroser riskerar sätta alla möjliga käppar i hjulet. Väl i USA leder händelser till att han ger sig ut på en oförutsägbar odyssé på jakt efter en gammal nazistisk krigsförbrytare.

Jag förstår invändningarna. Kritikerna menar att This Must Be the Place trampar vatten, att den inte vet vart den är på väg, att den är lika vilsen som sin protagonist. Sean Penns rolltolkning förvirrar och är löjlig. Som så många andra icke-amerikanska filmskapare som får chansen att göra film på amerikansk mark förförs Sorrentino av den vidsträckta unionens spektakulära landskap, han tar sig an den essentiellt amerikanska genren road movie som så många nyfikna regissörsturister före honom, han placerar scener på diners och motell, och så vidare.

Där exempelvis Wong Kar-wais amerikanska utflykt resulterade i en nästan provocerande tom och ytlig exercis gör Sorrentino även i detta sammanhang film om människor av kött och blod.

Men där exempelvis Wong Kar-wais amerikanska utflykt resulterade i en nästan provocerande tom och ytlig exercis gör Sorrentino även i detta sammanhang film om människor av kött och blod. Sean Penns Cheyenne är en övervintrad rockare, en föredetting med nästan komiskt ovårdad Robert Smith-kalufs och en tyst, försiktig röst. Han är trött och sliten, hans uppsyn oändligt sorgsen. Titta på hans ansikte! Jag tycker det här är en av Penns allra bästa roller – Cheyenne är märklig och mänsklig och underbart rörande, och Penn förmedlar det på ett sätt som träffar mig rakt i hjärtat. Rollen är för övrigt specialskriven åt honom av Sorrentino – de träffades i Cannes när Penn var juryordförande och Sorrentino tävlade med Il Divo.

Jag gillar det mesta med den här filmen, trots eller kanske tack vare sina skavanker och egenheter. Sorrentinos berättarförmåga och känsla för ton, att skapa en levande värld jag tror på, betyder mycket. Penns förnämliga spel, naturligtvis. Fint stöd från Frances McDormand, Judd Hirsch och Harry Dean Stanton, såklart.

Och så musiken. Titeln This Must Be the Place är tagen från Talking Heads-låten med samma namn, och David Byrne står också för musiken i filmen. Dessutom bjuder Sorrentino på följande scen. Den inträffar någon gång mitt i handlingen, men avslöjar inga hemligheter, så det är okej att se den även om man inte sett filmen. Cheyenne har begett sig till en rockklubb i New York, står ensam i publikhavet, med tårar i ögonen, och ser det här.

This Must Be the Place går på TV4 Film i dag kl 14:45och finns hyra på Viaplay. 

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel