Janne »Loffe« Carlsson 1937–2017

Loffes supermänskliga mix av högt & lågt, djupsinne & trams

Mitt sista konkreta TV-minne av Janne »Loffe« Carlsson är från sista avsnittet av Stjärnorna på slottet 2008. Han ska ta avsked från Christina Schollin och säger något i stil med: »Hälsa Hasse, han och jag rökte brass ihop på 60-talet«. Loffe var en av mina favoriter av svenska allsysslare inom film, tv, teater och musik. Loffe var en skön galen blandning av högt och lågt, flams och allvar, djupsinne och trams. Han var clownen och han var allvaret på samma gång. Loffe har följt med på köpet när jag intresserat mig för svensk film och tv de senaste 40 åren och han växte till en favorit. Här ett urval av mina favoriter från hans tv- och filmkarriär:

Första gången jag såg Någonstans i Sverige var vid en SVT-reprisering tidigt 90-tal. För mig funkade serien som en liten allmänbildande historielektion. Det var andra världskriget och livet i Sverige; ransoneringskort, surrogatkaffe och gengasbilar.

Göta kanal (1981) och Repmånad (1979) tillhörde mina favoritkomedier i ung ålder. Det är egentligen rätt otroligt att man som grabb kunde fatta vad som var kul i Repmånad, men undrar om jag vetat vad S.O.S också kan betyda utan den filmen. Det är kanske från de två filmerna som Loffe gjort störst historiskt avtryck med de två kända citaten »Herr Larsson kan inte reglementet« och »skitit i det blå skåpet«. Att det är Lasse Åberg som spelar huvudrollen i Repmånad har man nästan förträngt. Loffe tar ju över showen.

Den mer allvarlige Loffe har gömt sig bland alla humorklassiker. Något jag var för ung för att själv uppleva men tagit till mig i efterhand. Han lär ha varit väldigt stolt över Slas-filmatiseringarna han gjorde: Vem älskar Yngve Frej (1973), På palmblad och rosor (1976) och Henrietta (1983). Klippet ovan från Stjärnorna på slottet handlar dock om rollen han spelar i filmen Drömmen om Amerika från 1976. En verklighetsbaserad historia där han spelar dödsdömde Tector som är dömd till döden. Det är lite gripande att höra om hur djupt in i skådespelaren en rollfigur kan ta sig. Förmodligen bar han på honom fram till slutet.

Det finns mycket mer att hitta från Loffes karriär. En intressant tv-film är Jan Guillou-skrivna satirdramat Genombrottet från 1981. Svindlande affärer (1985) och Smugglarkungen (1986) är svenska kriminalkomedier i min smak. Gräsänklingar från 1982 kanske gestaltar Loffes blandning mellan högt och lågt bäst. Svag för slutet när han måste hålla ett tal om arkitektur när Gösta Ekman blir hindrad. Loffe på Cirkus och Låt kameran gå ska heller inte förglömmas, bra tv-underhållning på sin tid.

Loffe blev 80 år gammal.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019
Recap

Så mycket kärlek i veckans Younger – The Debu-taunt

8 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel