TVdags moderna klassiker, del 10

Line of Duty-skaparens genombrottsserie Bodies revolutionerade läkardramat

Få svenskar omfamnar amerikansk kultur lika helhjärtat som de som älskar att kritisera den. Vänstersinnade debattörer och recensenter läser, lever och andas amerikanskt – amerikanska böcker, amerikansk sociologi, amerikansk antirasism, amerikanska argument… ja, till och med amerikanska cigaretter, vilket väl är den högsta av ironier; att de mest hårdnackade globaliseringsmotståndare kan betala mer per månad till den kallhamrade amerikanskstyrda tobaksindustrin än till, säg, Amnesty.

Sannolikt skulle de storrökande svenska filmkritiker som för några år sedan jublade högt över Michael Moores sjukvårdsdokumentär Sicko inte heller tacka nej till amerikansk sjukvård om lungorna börjar rossla och de plötsligt tvingades researcha statsfinansierad sjukvård på allvar – svenska filmkritiker som känner samkulturellt släktskap med Michael Moore men knappt har hört talas om Storbritanniens främste filmande sjukvårdskritiker, Jed Mercurio. Vilket är ungefär som om poprecensenter lovordar First Aid Kit men aldrig hört Nanci Griffith, eller om litteraturkritikerna som hyllade Bengt Ohlssons Gregorius inte hade känt till Doktor Glas. Visst, det låter knäppt, men inom svensk tv-kritik är en sådan fundamental okunskap inget problem – det är legio.

Överlevnadsinstinkter krävs av personalen lika mycket som av patienterna. När varje dag är ett helvete är det intrigerna och ambitionerna som driver folk framåt – och driver Bodies framåt som drama på liv och död.

Det typiska här är förstås att Jed Mercurio inte ironiserar över amerikansk inrikespolitik utan slog igenom med hårt drama-satiriska BBC-verk om National Health Service; tog med sig dessa erfarenheter och perspektiv vidare in i succépolisserien Line of Duty, och denna vår återvänder till NHS och sjukvårdspolitiken i sanslöst starka Critical, som jag hyllade här för ett par veckor sedan.

I motsats till den falskt NHS-glorifierande Michael Moore har Jed Mercurio förstahandskunskap om sitt ämne. Han arbetade fortfarande som NHS-anställd läkare när han i början av 1990-talet skrev läkarserien Cardiac Arrest under pseudonym, en förövning till det jag alltjämt rankar som hans stora mästerverk: BBC-dramat Bodies som under två säsonger och sammanlagt 17 avsnitt gav hela läkarseriegenren en svidande elektrochock 2004–2006. Patienter dog utan pardon och utan nödutgång för sorgkänslor, operationsscener var skrämmande realistiska (vilket skapade en tuff debatt i England) och framför allt skildrades personalen i ett utlämnande kliniskt ljus: den ångestladdade mentala pressen, den hierarkiska sjukhuspolitiken; byråkratin och karriärismen; den samvetslösa ekonomiska verkligheten inom NHS.

56091590

Här är det på plats att påminna om vilket paradigmskifte läkarseriegenren i stort genomgick just vid den här tiden, för drygt tio år sedan. Det hade smygstartat lite med skruvade, skröniga Scrubs, av Spin City-skaparen Billy Lawrence och med blivande indiefilmhjälten Zach Braff i huvudrollen – som en pårökt Parker Lewis på med-school; en fläkt från en dörrspringa vi aldrig tidigare sett läkarserien slinka in genom. Och om detta var sköna nya vindar så kom rena korsdraget av kreativitet under 2004, som kastade omkull gammal dramaturgi och experimenterade med nya metoder. Ja, först stod läkarserien i princip stilla i ett halvt sekel, sedan förändrades allt inom loppet av sex månader: i maj, september och november 2004 hade de tre märkligaste och vassaste sjukhusserierna någonsin – BodiesGreen Wing och House – premiär, helt utan inbördes likheter, i väsensskilda genrer, från båda sidor av Atlanten, men legitimerade läkarserier likafullt.

Storyn är starkare än man luras att tro under det chockerande närgångna första avsnittet – snart utkristalliseras en episk berättelse om dödlig rivalitet, där inget är svartvitt och nyanserna gör helheten.

Före Bodies var St Elsewhere och Chicago Hope (mycket mer än Cityakuten) mina favoritläkarserier. När Chicago Hope hade kommit, ytterligare tio år tidigare, skrev jag en lyrisk recension i Svenska Dagbladet om hur Dr Jeffrey Geiger (Mandy Patinkin, numera känd som Saul i Homeland) utövade hjärtkirurgi med Motownlåtar på skrällvolym i operationssalen, och hur han charmade sköterskor och dissade kolleger samtidigt som han räddade patienten. I operationssalen i Bodies finns inget sådant raffinemang, här säger läkaren snarare bara »fuck, fuck, fuck«, och väser vanmäktiga »not a clue!«. Eller, som när en förlossning håller på att gå åt helvete, riktat till kollegan som först vägrat att be om hjälp: »You should have called earlier, I'm not taking the blame if this baby comes out a fookin' muppet!«

Många sådana frustrationer frustas ut av Rob Blake (Max Beesley), nyanställd läkare inflyttad i en mörk, möblerad sjukhuslägenhet där han endast uppehåller sig för att pissa i handfatet och gå i säng, alternativt ha sex med en lika tärd kollega. På jobbet handlar det mesta om att å ena sidan få rutin på att klara av att ge anhöriga negativa besked med minsta möjliga medel för att orka vidare till nästa patient, och å andra sidan dra jämnt med en överläkare (skickligt spelad av Patrick Baladi, Ricky Gervais chefskollega Neil i The Office) som slarvar och missar mer än alla andra men bemästrar maktmyglet och den skoningslösa hederskodex som går ut på att läkare måste täcka upp för varandras misstag.

14827535-091002_303524c

Själva operationsscenerna är extremt utmanande. Man vänder ofta bort huvudet. När ett barn under en förlossning fastnar med armen, medan bara huvudet är ute, knäcker läkaren den så vi hör knaket. Vi tillåts inte missa en detalj när en patient som håller på att kvävas ska räddas med en trakeotomi, och läkaren – som aldrig förut gjort ingreppet – fumlar så att patienten kvävs av sitt eget blod. Och givetvis får vi också se efterspel i form av skadeståndskrav, anmälningar, motanmälningar och smutsigt – för att inte säga dödligt – styrelsearbete. Överlevnadsinstinkter krävs av personalen lika mycket som av patienterna. När varje dag är ett helvete är det intrigerna och ambitionerna – detta pumpande blodomlopp av »things going on« – som driver folk framåt. Och som inte minst driver Bodies framåt som tv-serie.

För storyn är starkare än man kan luras att tro under det överrumplande närgångna första avsnittet. Snart nog utkristalliseras en episk berättelse om rivalitet på liv och död, där inget är svartvitt och nyanserna gör helheten.

När man sett Bodies – och fått en inblick i statskommersiell sjukvård – vill man inte ha mer Cityakuten eller Grey’s Anatomy eller Holby City, och definitivt inte Sicko. Hade Michael Moore sett Bodies när den gick på tv hade han tvingats skriva om inte bara sitt manus utan även hela tesen. Själv tvingades jag tänka om hela sjukhusseriegenren efter Bodies, och började följa House in i en ny drama-tv-ålder där slutligen även SVT kommit ifatt: Bodies sändes aldrig på SVT på grund av dess utmanande blodighet (det vill säga av samma skäl som SVT aldrig sände en annan av tv-historiens starkaste dramaverk, fängelseserien Oz) men nu är äntligen en Jed Mercurio-läkarserie på väg till Sverige – SVT är med i jakten på hans nya serie Critical.

Bodies finns utlagd i sin helhet på Dailymotion.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019
Recap

Så mycket kärlek i veckans Younger – The Debu-taunt

8 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel