Essä

Långläsning: Petra Werner gör en djupdykning i tidig svensk tv

Vem minns egentligen något av tidig svensk tv? Den frågan ställde jag i flera sammanhang under det att jag skrev min doktorsavhandling i estetik om svensk television 1956–1969. Jag fann att folks minnen begränsade sig till Anita och Televinken, Humle och Dumle och Andy Pandy. Till och med under en konferens med inköpare på de större tvbolagen fick min fråga ett ganska ointresserat och raljerande svar: »Tja… det var väl Hylands hörna och Här är ditt liv. Tack och lov att det har gått framåt!« När jag nu nyligen såg ett avsnitt ur SVT:s programserie Svenska tv-historier, om 1970-talets barnprogram förvånades jag än en gång över det korta minnet av sin egen historia, då flera av de medverkande uttryckte att det knappast funnits något barninriktat alls på tv före 1970-talet, förutom importerade Andy Pandy. Visserligen fokuserade avsnittet specifikt på just 1970-talet, men uttalandena om tiden före dess vittnar bara om en sak: ett ganska dåligt minne.

När man frågar människor vad de minns av tidiga svenska barnprogram svarar de alltså gärna Andy PandyAnita och Televinken och Humle och Dumle. Det är kanske inte så konstigt då de alla är särpräglade karaktärer som regelbundet återkom.

Själv valde jag att fokusera min avhandling på tiden före 1969, då situationen förändrades genom att Sveriges Television införde en ny kanal, TV2. Under min undersökning grävde jag fram 650 svenskproducerade tv-program i SVT:s arkiv, från den aktuella tiden, för digitalisering. Dessa program har i princip inte visats sedan respektive ursprungssändning, men finns genom digitaliseringen nu tillgängliga för forskning på Svensk Mediedatabas. Det var en speciell upplevelse att se alla dessa tv-program, som med vissa undantag inte visats efter det ursprungliga sändningstillfället för ett halvt sekel sedan. Tv-mediets direkta och intima natur med dess karaktäristiska nukänsla, kontrasterade mot det faktum att programmen varit gömda och glömda i så många decennier. Det gav intrycket av något vitalt och kraftfullt, som hela tiden levt en undanskymd tillvaro utan någons vetskap. Tv har ibland beskrivits som ett flyktigt medium, där en person kan vara världsberömd den ena dagen och bortglömd den andra. Tv kan definitivt peka på hur kort minnet är, och hur något kan framstå som daterat bara ett decennium senare. Det material jag har gått igenom indikerar emellertid att så inte alltid behöver vara fallet.

Sveriges Television – bakgrund i korthet

Innan jag går in på programmen ska jag teckna en kort bakgrund: Sveriges Television startade 1956 då Radiotjänst fick monopol på verksamheten, finansierad med licensmedel och ägd av press och näringsliv tillsammans med folkrörelserna. I det allra första avtalet mellan Radiotjänst och Telegrafstyrelsen gällande radions utsändningar 1935, stod att radioprogrammen skulle befrämja folkbildningsarbetet, vara av omväxlande art och hållas på en hög, ideell, kulturell, saklig och konstnärlig nivå. När tv började sändas tjugo år senare fick samma direktiv gälla. Å ena sidan skönjer man här en ambition att »fostra« och utbilda svenskarna till goda samhällsmedborgare där också möjligheten till skönhetsupplevelser är viktig. Det handlade ju delvis om erfarenheterna av andra världskriget där man hoppades att en demokratisk fostran skulle fungera som skydd mot den sortens onda krafter. Den här inställningen har senare beskrivits som auktoritär och patriarkalisk, alltså motsatsen till den demokratiska anda man eftersträvade. Men i styrdokumenten reserverar man sig samtidigt mot synen på tv som uteslutande folkbildande, och understryker vikten av att släppa fram konstnärliga och experimentella krafter. Styrdokumenten gav alltså tydliga riktlinjer för innehåll och utformning men en viktig faktor var också att producenterna bakom programmen var enskilda individer. Redaktionerna var små, och alla beslutsmässiga och administrativa strukturer enkla.
I samband med min undersökning fann jag som sagt i arkiven en omfattande mängd program från den aktuella tidsperioden. Utöver de kanske förväntade undervisande och folkbildande programmen, nyhets- och underhållningsprogrammen, så fann jag en rik flora av dokumentärer, reportage, dramatiseringar och konstnärliga hybridformer med stor tematisk spännvidd med genomarbetad estetik. Jag återkommer gärna till alla dessa välgjorda, intressanta program vid annat tillfälle, men i den här texten ska jag fokusera på barnprogram, producerade och visade i svensk tv mellan 1956 och 1969.

Svenska barnprogram mellan 1956 och 1969

När man frågar människor vad de minns av tidiga svenska barnprogram svarar de alltså gärna Andy Pandy, Anita och Televinken och Humle och Dumle. Det är kanske inte så konstigt då de alla är särpräglade karaktärer som regelbundet återkom. Det är eftervärlden som väljer vad som ska få dröja kvar i kollektivets minne, (som exempelvis i fallet med Per Oscarssons berömda scen i Hylands hörna). Men det är heller inte helt fel att minnas just dessa tre programserier, då de faktiskt ingår i de allra första barninriktade produktionerna, även om den förstnämnda inte är svenskproducerad. De första svenska programmen med inriktning för barn har i likhet med Andy Pandy just dockor som huvudpersoner, som till exempel Felindaskolan från 1957, och så en variant av denna programform, Anita och Televinken som startar 1964 och fortsätter långt in på 1970-talet. Även om Humle och Dumle i Kapten Bäckdahl, visad från 1958, egentligen är upp- och nedvända mänskliga ansikten med målade hakor, får de räknas in i denna grupp då de påminner mer om dockor än människor.

Men vad fanns det då ytterligare för program för barn under denna tidsperiod, före 1969? Ja, för det första har serier, baserade på olika berättelser av Astrid Lindgren, följt tv-mediet ända sedan begynnelsen. Tidiga versioner av Alla vi barn i Bullerbyn liksom Pippi Långstrump görs redan i början av decenniet, för att senare följas av Olle Hellboms mer välkända serier. Tecknade tv-serier däremot, kommer först något senare, såsom exempelvis Matulda och Megasen av Hans Arnold och Vera Nordin med start 1967, och Pellepennan och Suddagumman, en blandning av tecknad film och dockfilm, från 1965. Dock är det tydligt att bilden som sådan är föremål för stort intresse, och många program under den här tiden handlar om bildmedvetenhet, bildskapande och frågan om vad konst egentligen är.

Att lära sig tänka med ögonen

En viktig person i sammanhanget är Lennart Ehrenborg, som kommer till tv 1956 med en bakgrund i filmbranschen och med stort intresse för kulturhistoria. Ehrenborg ansvarar under närmare tretton år för inköp/inhyrning av utländska tv-filmer men framförallt för en omfattande egen filmproduktion för tv, där han främst anlitar frilansande filmare som exempelvis Jan Troell, Lars Lennart Forsberg och Eric M Nilsson. Troell har en bakgrund som lärare, och från början spelar han in kortfilmer med syfte att använda dem i undervisningen. För tv gör han flera produktioner, bland annat Porträtt av Åsa (1965) som är en långfilm där tittaren får följa en liten flickas upptäckande av tillvarons alla aspekter, via närbilder och halvbilder. Hon talar i telefon, bråkar med en grannflicka, busar med en kattunge och ritar medan hon berättar. Ingen pålagd speakerröst stör, skeendet framstår som helt autentiskt i nuet.

Ehrenborg talar uttryckligen om en ambition att lära människor tänka med ögonen, och producerar en lång rad program om bildens betydelse. Detta fokus återspeglas även i barnprogrammen, både om och för barn. I Maria Olbes Streck, former och färg (1962) ser vi hur barn använder en rad olika uttryckssätt i bild och skulptur medan de långsamt erövrar det verbala språket. Vi får se dem använda hela sina kroppar med färg och papper för att upptäcka hur de kan skapa spår på stora papper. I Svarta svanar och stora elefanter (1965) av Ingrid Samuelsson får vi se hur barn efter att de sett elefanter på Skansen tecknar sina intryck medan de berättar. I Barn berättar i bild (1966) skildrar Maj Ödman olika förutsättningar för bildskapande. Vi får följa hur olika företeelser kan gestaltas på olika sätt, beroende på om bilden görs av en professionell fotograf eller av ett barn. I några filmsekvenser möter vi ett antal barn som berättar hur de tänker, medan vi får se deras teckningar och målningar växa fram.

Blandformer mellan drama och dokumentär

Ehrenborg leder den så kallade dokumentärfilmavdelningen på tv, och beskriver återkommande dokumentären som en konstprodukt till skillnad från det registrerande reportaget. Den ska, menar han, ha en djupare innebörd och nå längre än till själva dokumentet. Filmerna ska vara gjorda av någon, inte främst om något, och det filmiska ska filtreras genom ett temperament. En särskild sorts hybridprodukt av tv-program växer fram under den här tiden, en blandning mellan olika berättartraditioner, och det märks även i barnprogrammen. Ett charmigt exempel är serien Mammas och pappas jobb (1958) av Gunnar Skoglund och Mac Ahlberg. Här får tittaren följa med en person på jobbet, antingen det är som servitris på Berns eller som lanthandelsman. Tilltalet i filmerna är omedelbart, oförblommerat och ger en känsla av närhet. Ingrid Edström, skapade, innan hon sedermera blev chef för TV2:s barnredaktion, också barnserier i den här speciella stilen, till exempel Vi som stretar och drar (1964) om olika större arbetsfordon, och Det här är mitt jobb (1966).
Ytterligare ett exempel på blandformen dramadokumentär är serien När mamma var liten, (1966) producerad av Ulf Schenkmanis och barnboksförfattaren Inger Sandberg, med utgångspunkt från några av hennes böcker. Varje avsnitt inleds med en introducerande vardagsscen, där några barn efter varierande händelsesekvenser övertalar sin mamma att berätta en till händelserna anknytande episod från hennes egen barndom, gestaltad i dramatiserad form. Berättelserna handlar om hur mamman som liten flicka hamnar i oväntade situationer och gör nya bekantskaper, och därigenom ser tillvaron på ett nytt sätt.
Ett annat tidigt exempel på dokumentär för barn är serien Bilderbok av baby. Ett år med Columbus (1957–58). Serien visas i 10 avsnitt, och produceras av tidigare nämnda Ingrid Samuelsson i samarbete med Åsa Holmsen. Titeln, Bilderbok av baby. Ett år med Columbus, antyder att det handlar om bilder i en bok, men anspelar också på den kände världsomseglaren och upptäckaren Columbus. I detta tema av upptäckande, utforskande och nyföddhet är det frestande att dra en parallell till det tämligen nyfödda tv-mediet som här samtidigt utforskas som en okänd kontinent. Vi ser miljön genom Columbus ögon lotsad av sin pappa, genom en subjektiv kamera som visar hörn, väggar och delar av rummet och föremålen i udda vinklar och perspektiv. Ingrid Samuelsson är för övrigt en av de mest produktiva dokumentärfilmsproducenterna under denna tid. Hon kommer som utbildad hushållslärarinna via radion, som en av de första producenterna till tv 1954, liksom även Åsa Holmsen. Samuelsson producerar omkring 80 program för tv, inte sällan med kontroversiella och komplexa frågor ur ett kritiskt kvinnoperspektiv. Samuelsson avslutar sin långa karriär med att producera Teskedsgumman (1967).

Titta, leka, lära

Leken har naturligtvis sin självklara plats i barnprogrammen. Under sommaren 1963 visas en serie program där äldre, traditionella lekar lärs ut till en grupp barn, i samarbete med etnologen och folkloristen Carl-Herman Tillhagen. Serien är producerad av Mona Sjöström, (verksam på tv i omkring trettio år). Varje programtitel utgör namnet på en lek eller räkneramsa, exempelvis Bära bära bulten bak, Lisa dal gick på bal och Bro bro breja stockar och stenar. Programmen leds av en ung kvinna, presenterad som »Britt«, och lekarna utspelas i Vitabergsparken i Stockholm. Medan Tillhagen tycks utgöra länken mellan det förflutna och nuet genom sina berättelser om lekens historia, fungerar Britt som en länk mellan barnvärld och vuxenvärld. Tillhagen berättar och översätter lekarnas regler och idéer genom att dra paralleller till lekar som barnen redan känner till. Barnen kastar sig, tillsammans med Britt, in i varje ny lek efter bara några ord, även om de uppenbart inte genast förstått reglerna i detalj.

En helt annan sorts lekande förekommer i den långlivade serien Titta, leka, lära (1966–69). Avsnitten har olika producenter och något växlande karaktär genom åren. Några avsnitt har exteriöra inslag från bondgårdar eller hyreshusmiljöer, men det centrala i programmen utgörs av studioscener där en liten grupp barn samtalar och pysslar under ledning av en vuxen person. I den förstnämnda serien pågår en uppslukande, gemensam lek och i den sistnämnda handlar det om en undervisningssituation, där lekens, ofta fostrande, syfte förtydligas. Detta förhållande kan, om man så vill, få spegla spännvidden mellan de olika tonfall programmen under den här perioden kunde ha, där både det fostrande och det fria får rymmas.

Beppe och Staffan – två giganter

Min framställning blir med nödvändighet summarisk – det är omöjligt att i en liten artikel få plats med mångfalden i utbudet under denna tid. Två personer måste dock lyftas fram specifikt när det gäller det svenska barnprogrammets historia.

Den första är Staffan Westerberg, för de flesta främst känd för Vilse i pannkakan (1975) en produktion som i själva verket föregåtts av ett intensivt programmakeri ända sedan 1960. Westerbergs namn förekommer för övrigt i samband med ett hundratal programtitlar på svensk mediedatabas, så det finns all anledning att sluta förknippa honom med den eviga pannkakan. Tv uppfattas av Westerberg tidigt som ett idealiskt sammanhang för sin konstnärliga verksamhet; små miniatyrteatrar i varje hem som han kan befolka. Under de första åren präglas hans program av ett högt tempo och ett fritt, stundom vansinnigt experimenterande, gärna med barn inbegripna i leken. Ofta är det själva verklighetsuppfattningen, skillnaden mellan fantasi och verklighet, som tematiseras. Den första produktionen han gör för tv är serien För de yngsta: Docklek (1960). Andra produktioner som följer är bland andra Kludda krumelurer (1962), och miniserierna Bakgårdsfantasterier och Stubbar blir Gubbar (1963), samt för Skol-tv serien Barn bland målningar och skulpturer (1965). Under samma period gör han även serierna Bråkiga Teatern tillsammans med jazzmusikern Lasse Werner samt Knacka på hos Staffan och Eva i det blå (1968). Tonen i programmen ligger nära drömmens språk, som en sorts barnets logik där ingenting är omöjligt, där vad som helst kan få liv. Det var viktigt för Westerberg att känna en direktrelation till varje barn. Grunden för sitt berättande beskriver Westerberg själv som hämtad ur ensamheten i uppväxten, en traumatisk förlust av en bror, den norrländska miljön med mörker, snö och norrsken samt en förståelse av leken som en omistlig del av tillvaron. Men han nämner också sin borgerliga uppväxt som viktig såtillvida att den fortfarande ter sig som »ett stort, svart, tråkigt spöke« som han kämpar emot. Under 1970-talet fortsätter han producera en stor mängd serier och enskilda program, där tonen emellertid så småningom blir något förändrad genom ett långsammare tempo och mer filosofiskt präglade resonemang.

Den andra personen är Beppe Wolgers. För eftervärlden har måhända Wolgers profil färgats främst av hans omfattande produktion av sångtexter, dikter och medverkan i revyer snarast riktat mot en vuxenvärld. Han skapar emellertid också mycket tv-material för barn, varav Beppes godnattstund (1968–74) möjligen är mest känd. Förutom denna serie gör Wolgers mycket annat barninriktat, som exempelvis långserien Beppes Världshus (1969). I Bepevaland (1968), en drömsk, stillsam filmberättelse, får vi i ljudlösa filmsekvenser följa Wolgers och en liten flicka som sida vid sida vandrar, sitter och pratar, kastar sten i vattnet eller ritar i sanden. En berättarröst, Beppe själv, läser ur dagboksanteckningar med poetiska betraktelser över deras samtal om ett fantasiland, Bepevaland, där de gemensamt upptäcker och benämner företeelser såsom solen, träden och regnet. Wolgers intresse för det sinnliga, fenomenen i sig, tydliggörs i de medverkandes nära förhållande till både företeelserna omkring dem och till beskrivningarna av sina upplevelser av det de ser. Centralt är här också övergångstematiken, gestaltad i den gemensamma värld som de bygger upp mellan sig, och den utvecklas ytterligare i musikalen Fantasimissimo (1967). I detta program möter vi individer, spelade av Monica Zetterlund, Povel Ramel, Lars Ekborg, med flera, vars respektive namn anger olika förkroppsligade förståelser av varseblivningen. Farbror Smuts som föredrar namnet Nära går i närkamp med allt sinnligt, all tänkbar materia för att det är för honom detsamma som att leva. Tant Fel införlivar alla tänkbara objekt på alla tänkbara sätt så att dessa oavbrutet får helt nya betydelser, medan farbror Mat bokstavligen gör allt som kommer i hans väg till ett med hans kropp. I dessa personer förkroppsligas existensens hela varseblivande och får sin upplösning i mötet med farbror Fantasi, där ett intet får motsvara alltet. Allt som fantasin kan innebära, får uppenbarligen föreställas inuti var och en individuellt.
Här sätter jag nu punkt, och sparar till en annan artikel att berätta om alla dramaserierna, såsom Bombi Bitt, Här kommer Petter och alla Leif Krantz serier; Kullamannen, Kråkguldet och Modiga mindre män och många fler.

Till sist ett kort efterord: jag har valt att minimera referenser och dylikt till förmån för en mer läsvänlig text, men för den intresserade kan avhandlingen laddas ned gratis här.

Just nu på TVdags

Recension

HBO Nordic-premiär för The Undoing – Kidman & Grant i välgjord men grund whodunnit

26 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Genial svensk tv-humor i »Premiärdatum oklart«

25 oktober, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för Fredrik Backmans hockeydrama Björnstad

18 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Søren Mallings avskärmade känslor i Utredningen

18 oktober, 2020
Recension

Nu på Disney+: Filmen Clouds om Zach Sobiechs sista tid

17 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolisor

Bäst i tv-världen just nu: Nutleys & Bergströms bejakande detaljer

11 oktober, 2020
Recension

Livet ger Liam Neeson citroner i dumma mys-actionrullen Honest Thief

9 oktober, 2020
Recension

Doku-start på TV4 i kväll: Sevärt om den beryktade »Södermannen«

6 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Fargo ännu längre ut på scenkanten

4 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Motsatsen till genanshumor – hjärtliga Ted Lasso

27 september, 2020
Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel