När inget sitter ihop, och inget… överhuvudtaget sitter

Kul dans, Greg! Men Welcome to Sweden är bortom räddning

Kvällens säsongspremiär av Welcome to Sweden överraskar stort på en punkt: avsnittet har ett klassiskt sitcom-klimax med genanshumorn käckt på svaj när Emmas brorsa har fixat en flashmobb (»I will call my people«) som fond för Gregs frieri, och maestro Poehler gör en genuint rolig insats när han i vit frack och tophat rör sig den slaskgrå Gamla Stan-gatan fram i en riktigt begåvat lustiger dumdumdans.

Därmed ska också sägas att avsnittet överraskar mig även på ett annat sätt: Greg Poehler är inte bara komedi-Sveriges fixigaste producent, med förmågan att få med en stjärn-cast knäppare än den där gamla Friends in Need-grejen med Dr Alban, Björn Borg och Tomas Brolin i samma limousinsäte. Nej, i premiäravsnittet är han även, i sin roll, rolig på riktigt – dessutom två gånger.

Hade jag varit regissör hade jag tagit Bornebusch åt sidan och viskat i hennes öra: »Fantisera om Rheborg.«

Först när han hakar upp sig på uttalet av »meme«, och gör den där grejen han nu utvecklat till ett slags examensarbete efter den darriga första lärosäsongen. Ni vet – hans rollfigur fastnar i tanken och låter tankebitar komma ut som lösryckt upprepande ord medan motspelaren flyttar samtalet vidare. Han gjorde det förra året också, men har säkrare tajming nu. Håll som sagt utkik efter »meme«-biten!

Och sedan nämnda tophat-dans i kulmen-scenen, hur han inte vill titta upp från kullerstensgatan och samtidigt måste hålla i hatten så att den inte ramlar av, medan han sjunger extremt illa och okänsligt… I love it!

Frågan är bara varför det inte är roligare när han till slut tittar upp och i stället för sin blivande fru ser två främmande, blödande näsor? Denna scenknorr är onekligen kul men jag tror att produktionsteamet skrattade mer i manusrummet än när den spelades in. Jag får samma känsla här som inför seriens förstasäsong (och inför större delen av den här episoden också), att humorenergin försvinner i en massa glappande hål på väg mot tittaren.

Hur han inte vill titta upp från kullerstensgatan och samtidigt måste hålla i hatten så att den inte ramlar av, medan han sjunger extremt illa och okänsligt… I love it!

Jag vevar den där top hat-sekvensen flera gånger för att få klart för mig exakt var den dör, och inser att det sker på helt fel ställe – nämligen i den stund Greg lyfter blicken från den roliga dansen till vad som borde vara den asroliga reaktionen. Scenen alstrar alltså humorenergi men i stället för explosion på slutet blir det kortslutning.

Ty Greg Poehler är fortfarande ingen skådespelare. Hur står man stilla, med ansiktet gapande av förvåning, och får scenen att leva trots att man varken rör sig eller säger något? Problemet här är alltså att ansiktet i fråga inte tillhör någon av seriens rutinerade, improv-skolade sitcom-skådisar, som Amy Poehler eller Aubrey Plaza, utan en amatör som inte riktigt vet vad han gör.

Det är ju också därför hans rollrelation med Josephine Bornebusch är så besvärande stendöd. Nu när manusteamet här överensstämmer än mer med det bakom Solsidan (när även superrutinerade Ulf Kvensler gjort Peter Arrhenius sällskap) är jämförelsen med den serien än oundvikligare – och alla de största skillnaderna, varför kemin brister, varför inget riktigt »sitter«, landar i samma slutsats: Greg Poehlers skådespelsförmåga är ett svart hål som dränerar humorenergi och inte utstrålar något som vare sig motspelare kan utvinna något ur eller ens klipparna kan leka med.

Som jag skrev förra gången, och det gäller tyvärr i nästan lika hög utsträckning nu:

»I samspel med Johan Rheborg i Solsidan är Josephine Bornebusch inte bara en känslig komedienne med absolut satirpsykologiskt gehör utan riktigt gripande mitt i överdrifterna; och Aubrey Plazas improv-utbildade deadpan-manér besjälas rått när det får riffa mot Chris Pratts hjärtliga korkskalle i Parks and Recreation. I ett nollställt utgångsläge kan både Bornebusch och Plaza vara roliga i sig själva, men Welcome to Sweden är inte ens något nollställt utgångsläge utan ett extremt motlut där deras komiska motorer överhuvudtaget inte hittar dragläget. Den låga manusnivån och bristen på kemi och feedback från (icke-)skådespelaren Greg Poehler tvingar dem till denna tomgångskörning.«

I den här säsongspremiären famlar Neve Campbell lika blint som Aubrey Plaza gjorde i finalen då, men jag säger ändå »nästan« – eftersom Greg som sagt fått upp nivån på sitt eget individuella favoritmanér (den där fumliga »fastnade tanken«). Josephine Bornebusch jobbar stenhårt premiären igenom, och jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket roligare hennes rollfigurs kämpande med en tråkig »selfie«-look skulle bli i Solsidan. Hade jag varit regissör hade jag tagit Bornebusch åt sidan och viskat i hennes öra: »Fantisera om Rheborg.«

Welcone to Sweden. Säsong II, episod 1. Josephine Bornebusch som Emma.

Ändå är den största skillnaden gentemot Solsidan storykvaliteten. Händelseförloppet i 20 minuter Welcome to Sweden är bara tunt och förutsägbart. Hur orkar ett helt kreativt team sitta och jobba fram en scen på det uråldriga temat »fästman går in juvelerarbutik för att titta på vigselringar, vill se på ›de där borta‹ i stället, som visar sig vara alldeles för dyra, så han går tillbaka till de första«? Och utför den exakt enligt formuläret?

Är det för att Greg Poehler styr manus, och hela det kreativa innehållet, för hårt på egen hand, och inte skapar något vidare klimat för kollektiv idéutveckling? Det är i alla fall vad som sagts om förstasäsongen, och som ett skäl till att förra produktionsbolaget FLX hoppade av. Jag har ingen aning, men tycker det är skumt att någon som Ulf Kvensler inte kunnat vässa de mest formulaiska scenerna här.

Kanske beror det på att han haft fullt sjå med att, avsnitten igenom, upprätthålla stringens i tonaliteten. Ty här registrerar jag ytterligare en klar förbättring jämfört med säsong 1: nästan samtliga repliker sägs i ett narrativt sammanhang. Så var det inte förra året, då Poehler stoppade in sina gamla standup-iakttagelseskämt lite varsomhelst i avsnittsmanusen.

Men desto mer störs jag av ett större problem, det kanske mest grundläggande med hela serien. Jag började fördjupa mig i det när jag såg en scen i kvällens avsnitt där Greg snackar med sin syster Amy Poehler i en videochatt på vardagsrumsbordet, och skillnaden i skills gör att det känns som om Amy trycker på »play« när hon påbörjar varje replik medan Greg kommer åt pausknappen. Men när jag sitter och tittar på Amys ansikte i den scenen så börjar jag fundera – vem är den där rollfiguren? Vet Amy Poehler själv vem det är hon spelar? Vet någon vem de, psykologiskt sett, ska föreställa?

Den ende jag kan definiera hyfsat är nog Claes Månsson – och han spelar en kompositfigur från Yrrol…

Jämför med Amy Poehlers rollfigur i Parks and Recreation – »Leslie Knope« är ju ett helt personlighetsuniversum! Eller, mest avslöjande – jämför Gregs rollfigur här (vem kommer ihåg vad han heter?) med Johan Rheborgs i Solsidan: »Fredde« är en hel person, uppbyggd som ett pussel av trovärdiga egenskaper, som vi älskar att ha fått lära känna. Vi skulle kunna sitta i en timme och bara prata om »Fredde« som människa, men vi skulle inte kunna få fram ett intressant ord om… vad det nu är Gregs huvudrollsfigur heter.

Detta är huvudskälet till att Welcome to Sweden inte fungerar: isolerat pratande pappfigurer i stället för mänskligt interagerande, reagerande rollgestaltningar. Man blir, som Josephine Bornebuschs rollfigur träffande kallar sig själv i kvällens avsnitt, »naturally bored«.

Welcome to Sweden säsong 2 har premiär på TV4 i kväll kl 21.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020
Trailer

Skräckpepp! Snart premiär för The Haunting of Bly Manor på Netflix

31 augusti, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel