TVdags-krönikan, 11 april

Krisen efter How I Met Your Mother-finalen

Så var det slut. Efter nio säsonger och nästan ett decennium sändes finalen av CBS komediserie How I Met Your Mother i förra veckan. Avslutningen följdes av en öronbedövande nätkritik – den till och med överskuggade diverse rasiststormar (som borde varit lika stora sexiststormar).

Det var komiskt och lite tragiskt på samma gång när jag såg det sista avsnittet. Efter en säsong som i sig var ett bottenskrap och ett hopkok på scener från tidigare säsonger – ett senkommet påfund efter det att Jason Segal övertalats att inte sluta – borde upphovspersonerna ändå inte haft särskilt stora bestyr med att bära sin bebis över mållinjen.

Jag menar – den här seriens slutpunkt beskrivs faktiskt rätt bra i dess titel. Och de flesta skulle antagligen inte ha krävt särskilt mycket mer än en fin känslomässig final som la vikt vid mötet och lät resten bero. Men så var det ju detta med framtiden.

Karriärkvinnor är drakhonor som förstör den heterosexuella livscykeln och blir som straff ensamma. Dyk då upp under fönstret med ett blått blåsinstrument så blir allt bra igen.

De flesta långkörande, populära serier får naturligtvis en fanskara där det finns personer som drabbas av separationsångest när signaturmelodin klingat ut för sista gången. Och många som INTE ALLS ÄR NÖJDA MED HUR DET SLUTADE OCH MÅSTE SKRIVA ARGA TWEETS MED VERSALER I EN VECKA. Det gällde Vänner, det gällde Seinfeld och det gällde naturligtvis och framförallt serien som ändrade allt – Sopranos. Folk vill veta vad de gör. Påtar Tony i sin trädgård eller sover han med fiskarna? 

För det mesta håller jag inte med dem. Serier tar slut och efter de hysteriska överreaktionerna inser folk för det mesta att det var rätta och riktiga dramaturgiska avrundningar. Men på grund av sitt avslut blev How I Met Your Mother faktiskt betydligt mycket sämre.  Okej okej, det var kanske inte den bästa serien i världen till att börja med, men oavsett hur uselt ett drama är så måste man kunna diskutera hur det behandlar en publik som investerat mängder i det.

För mig blev det här nämligen ett intressant experiment – jag såg de första åtta säsongerna av How I Met Your Mother mellan julafton och februari, och tog mig sedan an säsong nio i realtid. Det var tydligt att den känslomässiga investering som sker med en liknande serie, säg Vänner, över tid blir mer intensiv, än detta hetsätande. Dels reagerade jag oftare på upprepningar som ska utmärka karaktärsdrag med irritation än med en nickande igenkänning: Vid det femtonde »Legen – wait for it – dary!« på en kväll var fjärrkontrollen mycket nära att planteras i min tv.

Och dels hade jag absolut ingen separationskänsla när serien led mot sitt slut (efter sex säsonger var jag mer av inställningen att jag lika gärna kunde se klart). Så jag såg, mer än kände, tågolyckan som de avslutande scenerna i finalen blev. Men jag empatiserade med en hel sitcom-värld därute. Först och främst – jag och de många med mig som tippade att »mamman« skulle drabbas av en dödlig sjukdom fick rätt. För det andra, och på flera sätt värre – Ted hookade sedan upp med sin gamla flamma Robyn.

En orsak till att det här hände är att slutet filmades redan för åtta år sedan. Med vetskap om att de två tonårsbarnen skulle åldras, och ingen visste hur långt serien skulle gå, så skrev man helt enkelt slutet redan då. Problemet är att med påbyggandet av säsong efter säsong investerades så mycket mer i vissa personer och karaktärer, att när slutet väl kommet så känns det som en så otroligt sökt utveckling på ett sätt som det kanske inte hade gjort efter säsong 5. Inte bara det att Robyn och Ted var så över och Ted hade växt och träffat någon annan eller att Robyn hade gift sig med Barney och bla bla. Utan det faktum att det blir så typiskt: Ted gifter sig, Robyn skiljer sig. Hon »inser« sitt »misstag« (passande nog efter att han livs kärlek dött och han kan bli en änkling med sorgkant i blicken) och blir ihop med honom igen och de lever lyckliga alla sina resterande dagar.

Under den lilla ytan ligger antydan om det som krossar hennes äktenskap med Barney: karriärkvinnor kan inte ha relationer och de väljer bort barn. De är drakhonor som förstör den heterosexuella livscykeln. Så blir de som straff ensamma. Och då räcker det med att dyka upp under fönstret med ett blått blåsinstrument så är allt bra igen.

Men upphovsmännen hade helt enkelt dragit detta för många varv. Folk ville ha det öppna slutet. Och antagligen inte bara det: En serie som gjort sig ökänd för att kunna dra ut händelser till avsnitt – och ett dygn till en säsong – hamnar i en besynnerlig dager om den avklarar ett par graviditeter, ett dödsfall och en ny relation mellan två av de centrala karaktärerna inom loppet av en reklampaus. Det var illa på så många vis.

Ett fan var så pass missnöjd att han la upp en egen version som är precis det: på perrongen, under det gula paraplyet med framtiden vacker skrämmande och oviss som för de flesta av oss. Att CBS har noll förståelse för känslan av svek, och liksom så många andra storbolag är bra på att skjuta sig i foten, förstod man när de hotade med att stämma skiten ur personen som lagt upp klippet. Häromdagen avslöjade dock upphovsmännen att det medföljer ett alternativt slut i den feta dvd-boxen, något man möjligen kan se som en fredspipa i frågan.

Nå. Jag tror att få personer faktiskt kommer sakna How I Met Your MotherDen sista säsongen var som sagt ett bottennapp och antagligen en effektiv avvänjning. Om de ändå finns där ute kan de trösta sig med den kommande spin-offen How I Met Your Dad. Och den håller ju som bekant inte bara tidigare fans på tårna. Att Greta Gerwig både ska spela huvudrollen och vara medförfattare utlovar en ny nivå och är ett tecken på hur mycket som har hänt i tv och hur mycket mediet lockar de bästa namnen det senaste decenniet.

Själv märker jag det för att mängden serier som jag vill investera i, och inte hetsknarka genom ögonen, blir färre för varje år.

 De tidiga säsongerna av How I Met Your Mother finns på Netflix. Säsong 9 sänds på TV3.

Just nu på TVdags

Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel