Lördagsfilmen

Knock Knock försöker göra rätt, men det blir så fel – på ett bra sätt

Kanske är det här ett misstag, kanske begår jag journalistiskt självmord nu och får starta upp en egen blogg, ett fanzine där jag skriver tusen dikter om hur man misslyckas på värsta möjliga sätt. Strunt samma, jag gör det här ändå: hyllar Eli Roths Knock Knock. Trots att det egentligen inte är någon bra film. Egentligen. Vilket löjligt ord. Jag älskar ju Knock Knock. För mig är det en jättebra film. Till stor del tack vare alla dess brister. Storyn, till exempel. Ja storyn, som i 90 procent av filmen är ett endaste stort »wtf!?«. På allvar, först tror man att man missat något, ett frö till en lagom smart film, sedan sitter man bara och gapar. Inte för att det är så dumt – egentligen inte dummare än vilken amerikansk dussinfilm som helst – utan för att man inte är van vid att se en film som spretar så mycket, som känns bakåtsträvande, men samtidigt fräsch (japp, exakt det ordet jag letade efter).

Kanske hade Roth ärliga intentioner från början, för att mitt i projektet tröttna och köra på i sina vanliga, fniss-pubertala gamla spår istället. Inte mig emot. Jag njuter av varje sekund.

Knock Knock gör sitt bästa för att riva ner alla former av könsavancemang som gjorts sedan 1970-talet. Det är en film som totalt missförstår begreppet kvinnokamp, en eufemism för plakattexten »ett nej är ett nej«. Knock Knock är en erotisk antifeministisk thriller i samma liga som Baise-Moi. Men samtidigt en förlösande, nästan renande oduktig film som spottar på allt som ska vara korrekt och moraliskt perfekt tillagat. Här är etisk »mise en place« en styggelse. Eli Roth verkar mest ha satsat på att göra en go' film med lagom mängder sex och våld. Visst, Knock Knock kritiserar både familjestrukturer som reko myspappor, samt ställer frågor om sexuella övergrepp. Men det är bara på låtsas.

Kanske hade Roth ärliga intentioner från början, för att mitt i projektet tröttna och köra på i sina vanliga, fniss-pubertala gamla spår istället. Inte mig emot. Jag njuter varje sekund av detta sleaziga mästerverk om stackars Keanu Reeves – arkitekt såklart – som »tvingas« till att ha sex med två unga kvinnor, som en regnig natt knackar på hans dörr, och sedan får ta konsekvenserna.

Knock Knock spelar på den manliga mannens tänkta fantasier, där drömscenariot är sex med två kvinnor samtidigt. Filmens första halva är en enda lång masturbatorisk inspirationsresa. För båda könen. Andra halvan är mer terror, fast fortfarande sexualiserat, aggressivt. Och den manliga mannen, fadersfiguren, mesen, får kortslutning. Han förstår inte varför han plötsligt blir attackerad – det gör ingen annan heller för den delen – inte för att det spelar någon roll, vad som däremot är intressant är Keanu Reeves reaktion. I en scen sitter Reeves fastspänd i en stol och slänger ur sig den ena svordomen efter den andra, enbart nedlåtande sådana riktade mot det kvinnliga könet. Det är som om hans rätta jag plötsligt kikar fram. Visserligen påtvingat genom massiva former av tortyr, men ändå. Som en desperat sista åtgärd, när allt är förlorat, när maktlösheten är fullkomlig, då visar han sitt sanna jag och det är inte vackert.

Eli Roth som nyligen misslyckades med kannibalfilmen The Green Inferno visar här att han kan göra annat än bara våld. Knock Knock är inte den politiska film det hade kunnat bli, eller blivit i händerna på typ Michael Haneke, det är däremot en extremt underhållande film. Med kanske ett av årets bästa filmslut.

Knock Knock går att hyra på SF Anytime och iTunes.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel