TVdags listar film- och tv-året 2018

Kjell Häglund rankar årets bästa tv-serier

Alltså, den här post-dramaboom-eran vi genomlever just nu … vart ska den ta vägen? Antalet kreativa storverk bara fortsätter att växa, likaså antalet distributionsvägar. Och precis som jag ändå trodde jag hade visst grepp om ogripbarheten släpper Netflix en totalt nyskapande interaktiv Black Mirror-rökare som var så tekniskt komplicerad att den inte kan visas på vanlig tv eller en Apple TV.

1900-talsgubben Kjell Häglund, han som alltid strävat efter ett modernt renässansmänniskoideal, avled 2018, krossades under tyngden av det extrema utbudet.

Det minsta jag kan göra nu är att erkänna mig besegrad. 1900-talsgubben Kjell Häglund, han som alltid strävat efter ett modernt renässansmänniskoideal, avled 2018, krossades under tyngden av det extrema utbudet.

Poängen med att, som jag tidigare gjort, dela upp mina årslistor i drama och komedi var egentligen bara att få med så mycket som möjligt, dels för att ge maximalt antal tips men kanske mest för att jag själv har så svårt att överge mitt popkulturella hoarding-ideal och min självbild som »renässansmänniska«. Jag har genom alla år närmast sett en livets mening i att omfamna allt. Det har länge varit min ideologiska övertygelse att endast den som har koll på detta »allt« kan fullgöra den gudomliga kritikerplikten att guida plebejerna till den mest förkovrande förströelsen därute i stugornas kvälls-tv-sken.

Det är förstås, så här långt in på millenniet, ett självbedrägeri.

Inte ens Jed Mercurio kan ursäktas en meh-final, i synnerhet när denna förhörsscenernas mästare nu kraschlandade i den sämsta förhörsscenen jag sett i år.

Okej, över till en avliden renässansmänniskas första genre-fusionerade årslista.

För det första måste väl nämnas att det är en chock för mig själv att Jed Mercurio skapade en ny serie detta år, Bodyguard, en serie som jag dessutom i vanlig ordning hyllade initialt, och att den sedan inte får plats på min topp-50 – men inte ens Jed kan ursäktas en meh-final, i synnerhet när denna förhörsscenernas mästare nu kraschlandade i den sämsta förhörsscenen jag sett i år.

Ungefär samma sak med Jess Brittains unika Clique, som under första halvan av andrasäsongen var en strålande utveckling av dess eget post-feministiska woke-koncept – minst lika problematiserande som politiserande – men som till min gigantiska besvikelse förföll till existentiell thrillerkitsch i avslutningen.

Men det ska sägas att jag utelämnar även så gott som perfekta serier från listan, som My Brilliant Friend och The Little Drummer Girl. Delvis för att jag inte sett färdigt dem, men mest för att hela det här årslistandet är ett illusionsnummer där jag lika gärna hade kunnat plocka in tio eller tjugo andra serier i stället för dem jag till slut valde. Jag gör min årslista ungefär på samma sätt som jag häromkvällen kollade på Black Mirror: Bandersnatch. Jag tvingas till att göra val efterhand, de måste ske snabbt, och sedan blir det som det blir. Någonstans valde jag bort My Brilliant Friend och The Little Drummer Girl. Varken mer eller mindre.

En trend värd att nämna var serierna som helt och hållet bottnade i frågeställningar kring sex. Här fick Nick Paynes Wanderlust mest – nästan allt – utrymme, men jag fann den olidlig i sin tråkiga självupptagenhet och brydde mig till slut inte ett skvatt om karaktärerna, trots briljanta skådespelare – i stället vill jag framhålla The Bisexual som hade precis allt Wanderlust inte hade.

Som vanligt har jag grundat listan i min egen hemkokta formel av lika delar unicitet, tonträff och personligt engagemang. Problemet är att det under 2018 närmast varit en hygienfaktor med unika kvaliteter och subtila tonträffar. Och det har varit de facto omöjligt att rangordna de 50 jag till slut lyckats sålla fram. Förstaplatsen hade kunnat gå till vilken som helst av 20 serier. 35 serier förtjänade plats på topp-10. Alla 50 hade kunnat placeras på topp-20.

Till slut placerade jag ändå The Split och Lodge 49 i topp. Det kändes lite för enkelt att toppa med någon av alla briljanta serier om dagens politiska maktspel och återaktualiserade spionvärld. Just The Split och Lodge 49 visar på hur mycket tv-dramat som kulturform fortfarande har att ge i vår dystopiska tillvaro utan att alls behöva kommentera De Stora Sakernas tillstånd.

Och om jag nu en gång har slagit fast – när jag hyllat The Split under året – att »kvinnor gör bättre tv än män« så får jag väl stå fast vid det och sätta Abi Morgans serie allra högst 2018.

Vad jag menar är inte att »kvinnodramat« nödvändigtvis är bättre än »mansdramat«, men att kvinnor gör även mansdramat bättre. Männen i The Split är intressantare, mer trovärdigt skildrade, än männen i Billions. Och även om jag älskar The Handmaid's Tale, inte minst för att det är ett kvinnodrama med Margaret Atwood och Elisabeth Moss som främsta företrädare, så misstänker jag att det hade blivit ännu starkare om, säg, Veena Sud eller Jane Campion tv-dramatiserat storyn i stället för Bruce Miller.

Årets största tv-upplevelse. En värld, en familj, en dramatik man kliver in i och aldrig vill kliva ur.

Mitt konstaterande är rent sakligt: när jag går igenom vilka dramaserier jag tyckt mest om de senaste åren, och varför (det vill säga funderat över graden av unicitet och autenticitet), så blir även manliga giganter som Jed Mercurio och Vince Gilligan slagna av kvinnliga serieskapare som Jill Soloway, Maya Ilsøe, Sarah Wainwright och Lisa Rubin.

Jag tror att det delvis handlar om att jag känner mig svältfödd på riktigt bra vuxendrama på tv. Relationspsykologisk vardagsfiktion i stället för inte bara superhjältar och Game of Thrones-gegga utan också för mansmytologi, dit jag i viss mån måste räkna även några av de mest briljanta av mina favoritserier, typ Better Call Saul och Billions. Det är lite talande att man (det vill säga även jag) ofta talar om en Vince Gilligan som »auteur« men aldrig en Sally Wainwright.

Givetvis är jag även ute efter att provocera en smula. Kvinnliga respektive manliga egenskaper är inte begränsade till kvinnor respektive män, jag har inte för avsikt att analysera tv-dramabranschens genotyper och fenotyper, och jag erkänner att jag måste göra en argumentativ fuling och »glömma bort« serieskapare som John Ridley och Joe Weisberg för att få fason på tesen. Men främst vill jag bara bejaka lyckan The Split får mig att känna.

På ett plan är det ett advokatdrama – och jag älskar att den är centrerad kring två advokatbyråer inom familjerätt. Bara där ett »kvinnligare« anslag än det klassiska brottsmålsdramat, vilket faktiskt också öppnar upp för dramaförvecklingar vi aldrig sett tidigare i advokatserier, som ju alltid målar upp åklagare-vs-försvarare-scenarion. Men i skilsmässoadvokatvärlden kan byråerna sno kunder från varandra. Motsvarande ifall en åtalad mördare skulle byta från sin försvarsadvokat till att representeras av åklagarämbetet…

Det ena av de två kontoren är en familjebyrå styrd av en self-made matriark (en magiskt bra Deborah Findlay), vars äldsta dotter (Nicola Walker), som tröttnat på att aldrig få ta över, har gått till en konkurrent, medan mellansyrran (Annabel Scholey) är kvar. De har även en yngre syster (Fiona Button) osäker på både jobb och ett förestående bröllop.

Den juridiska intrigen är fantastiskt underhållande och på absolut allvar, och utvecklar en sinnrikt skriven symbios med huvudstoryn: relationen mellan systrarna och deras mor, i synnerhet när deras pappa (Anthony Head) dyker upp i deras liv igen efter tjugo års frånvaro.

Jag skulle vilja beskriva The Split som en straight Transparent (eller inte helt straight, it’s British …), på vissa sätt väsenskild men ibland så påfallande lik (både i tematik och produktionsdetaljer som musiksättning och förtextvinjett) att jag tänker att Abi Morgan måste ha varit storligen inspirerad av Jill Soloway.

The Split är ett produktionsmässigt mästerverk och ett osannolikt starkt ensembleskildrat stycke äkta mänskligt liv. En värld, en familj, en dramatik man kliver in i och aldrig vill kliva ur.

KJELLS TOPP-50 – BÄSTA TV-SERIERNA 2018

  1. The Split (BBC)
  2. Lodge 49 (AMC/Amazon Prime)
  3. Falsk identitet (Canal+/SVT)
  4. The Handmaid's Tale (Showtime/HBO Nordic)
  5. Homecoming (Amazon Prime)
  6. House of Cards (Netflix)
  7. Homeland (Showtime/SVT)
  8. Succession (HBO Nordic)
  9. Det som göms i snö (Viaplay)
  10. Black Mirror: Bandersnatch (Netflix)
  11. McMafia (BBC)
  12. Flowers (Channel 4)
  13. Seven Seconds (Netflix)
  14. The Good Fight (CBS/HBO Nordic)
  15. The Americans (FX)
  16. Sally4Ever (Sky/HBO Nordic)
  17. Bonusfamiljen (SVT)
  18. Wannabe (BBC)
  19. Billions (Showtime/HBO Nordic)
  20. Lee and Dean (Channel 4)
  21. Better Call Saul (AMC/Netflix)
  22. Patrick Melrose (Showtime/HBO Nordic)
  23. Barry (HBO Nordic)
  24. One Dollar (CBS)
  25. The Bisexual (Channel 4)
  26. Informer (BBC)
  27. Press (BBC)
  28. Sick of it (Sky)
  29. Butterfly (ITV)
  30. Ray Donovan (AMC/HBO Nordic)
  31. Sharp Objects (HBO Nordic)
  32. Escape at Dannemora (Showtime/HBO Nordic)
  33. Channel Zero: Butcher's Block (Syfy)
  34. Channel Zero: The Dream Door (Syfy)
  35. Silicon Valley (HBO Nordic)
  36. Madam Secretary (CBS)
  37. Atlanta (FX)
  38. A Very English Scandal (BBC)
  39. Mosaic (HBO Nordic)
  40. Save Me (Sky)
  41. The Affair (Showtime/HBO Nordic)
  42. Gråzon (C More)
  43. Beat (Amazon Prime)
  44. Mystery Road (ABC Australien)
  45. Condor (Audience)
  46. Ozark (Netflix)
  47. Upstart Crow (BBC)
  48. It's Always Sunny in Philadelphia (FXX)
  49. Dogs of Berlin (Netflix)
  50. Kiri (Channel 4)

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått.

Håll koll på senaste artiklarna via taggen Film- och tv-året 2018.

Just nu på TVdags

Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om knivungar, censur & par i Tara

23 mars, 2019
Streamingtips

Nytt & kommande på Netflix i april – Sabrina, Ultraman & Our Planet

22 mars, 2019
Recension

Get Out-regissörens nya film Us kritiserar, skrämmer & underhåller

22 mars, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Christina i samtal med en favoritförfattare – David Sedaris

22 mars, 2019
Kommentar

Såssuccé för systrarna Jones tack vare Queer Eye-effekten

21 mars, 2019
Intresseklubben Antecknar #60

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: M. Night Shyamalan

20 mars, 2019
Trailer

Spana in första trailern för säsong 3 av Stranger Things

20 mars, 2019
Kommentar

Pete Holmes förändring & vändning i Crashing – HBO:s snällaste serie

18 mars, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Good Fight är Trump-erans största motstånds-måste

17 mars, 2019
Klipp

En mycket mörkare Fresh Prince i en fejk-trailer som ger mersmak

15 mars, 2019
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om David Brent, Beta-bröl & papier maché-tigern

15 mars, 2019
Recension

The House that Jack Built: pretentiös, rolig & så in i helvete grotesk!

15 mars, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel