TVdags listar film- & tv-året 2017

Kjell Häglund rankar årets 50 bästa dramaserier

Betyg 5 av 5

Viktigaste erfarenheten från tv-dramaåret 2017, och för mig också källan till flera av de största tv-upplevelserna: hur viktigt det blivit för amerikanska dramaserier att problematisera Donald Trumps ny-auktoritära demokratihot. House of Cards gjorde det, liksom Madam Secretary, Homeland, American Crime, ColonyThe Americans, Incorporated … och, kanske allra bäst, The Handmaid’s Tale.

Jag har en tweet sparad från i somras:

Skärmavbild 2017-06-11 kl. 12.39.59

Det är så mycket där som resonerar direkt med tv-dramaversionen av Margaret Atwoods dystopiska roman The Handmaid's Tale, uppdaterad från 1985 till en högerkristen Trump-konsekvens av dagens USA. En nation som i både boken och serien kuppats till totalitär tokreligiös terrorstat med bibliska sharialagar. Kvinno- och hbtq-synen är lättigenkännligt USA-konservativ men samtidigt helt kompatibel med IS världsbild.

Serieskaparen Bruce Miller har gjort två fundamentala, tematiska tillägg som både lyfter historien som politiskt samtidsdrama och gör den mer spännande som tv-serie.

Både Margaret Atwood själv, som var djupt involverad även i tv-versionen, och huvudrollsinnehavaren och serieproducenten Elisabeth Moss pratade mycket om hur trovärdig serien är, och är ämnad att vara, just på grund av Donald Trump och mörkerrörelsen bakom honom.

Protest på utanför Vita huset i juni 2017. En av många på Handsmaid's Tale-tema under sommaren.
Protest utanför Vita huset i juni 2017. En av många på Handsmaid's Tale-tema under sommaren.

Atwood har tidigare sagt att alla skeenden i hennes roman har hänt på riktigt, någon gång, någonstans – och alla uppdateringar och tillägg i tv-serien linjerar med den ambitionen. Vill man ha en aktuell parallell från verkligheten är det bara att studera Trumps statsbesök i Mellanöstern för tre veckor sedan, och hur han i kommentarer efteråt röjde att han i USA skulle vilja se lite mer av Saudiarabiens respekt för överheten.

USA har kuppats till totalitär tokreligiös terrorstat med bibliska sharialagar. Kvinno- och hbtq-synen är lättigenkännligt USA-konservativ men samtidigt helt kompatibel med IS världsbild.

90 procent av allt som händer Elisabeth Moss huvudperson är exakt som i boken, men serieskaparen Bruce Miller har samtidigt gjort två fundamentala, tematiska tillägg som både lyfter historien som politiskt samtidsdrama och gör den mer spännande som tv-serie:

För det första är flashbacksekvenserna kraftigt utbyggda (de bästa sedan Lost!), tillbakablickar från de olika karaktärernas liv innan militärkuppen, vilket gett plats för många paralleller med dagens Trump-våg och dess häxbrygd av alt-right-höger och fundamentalistisk kristendom; inte minst hur landet, på grund av den kristna fascistgruppens egna personliga intressen, frivilligt avsäger sig världsledarrollen både politiskt och ekonomiskt.

I boken finns inte tillnärmelsevis lika mycket bakgrund, vilket också gör att det som finns där blir desto hårdare understruket – när kvinnorna berövas sin frihet genom att den nya kupp-regimen stryper alla deras banktillgångar och inför en lag som förbjuder kvinnor att förvärvsarbeta, då ekar romanen av 1980-talsfeminism; medan samma skeende i tv-versionen i stället blir en av många fler länkar och nycklar i ett längre, bredare narrativ.

The Handmaid’s Tale ett spänningsmoment vi sällan ser i post-apokalyps-fiktionen – hoppet om att diktaturen ska störtas och att huvudpersonerna ska få tillbaka sina gamla liv.

Och för det andra har Bruce Miller (tidigare mest känd för serier som Eureka, The 4400 och The 100, så detta är rejält kvalitetskliv för honom) frångått Atwoods hela subjektiva berättargrepp att låta historien utgå från Elisabeth Moss-karaktären allena. Även detta fördjupar det samhällspolitiska perspektivet och låter oss förstå mer av hur världen utanför den nya USA-diktaturen ter sig – med ett FN som genomdrivit ett handelsembargo mot Gilead (som USA numera heter), ett EU som håller på att äta upp dollarns värde, ett frihetligt Kanada som huserar en USA-exilregering, och ett Mexiko så hårt drabbat av en global fertilitetskris att man lockas att rädda Gileads handelsbalans via ett bilateralt sex-trafficking-avtal(!).

Men precis som Madam Secretary och House of Cards grumlar The Handmaid’s Tale också de allegoriska gränserna på ett spännande sätt. En konsekvens av Gileads militärkupp är att ex-USA plötsligt går i bräschen igen i klimatarbetet. Man har skurit ner koldioxidutsläppen med 78 procent (mycket för att man demonterat all popkulturell livsstilsindustri, men ändå).

En annan väldigt intressant kvalitet hos serien, tack vare att den bygger på Atwoods bok, är att vi slipper de sedvanliga dystopiklichéerna om en hel efter-katastrofen-värld där allt redan är för sent. I stället adderas i The Handmaid’s Tale ett spänningsmoment vi sällan ser i post-apokalyps-fiktionen – hoppet om att diktaturen ska störtas och att huvudpersonerna ska få tillbaka sina gamla liv. Seriens tonläge och stilistik må ha inspirerats av Alfonso Cuaróns Children of Men), men alla som läst Atwoods roman vet att den har en helt annan sorts horisont.

Allra överst på min årsbästalista är jag dock absolut tvungen att placera The Good Fight. Även den hanterar Trump (på ett mycket mer direkt, och direkt spännande, sätt) men framför allt är den ett slags fulländade av advokatseriegenren som post- kommersiellt konstverk. Den har den klassiska advokatseriens alla lockelser och tillgångar, men är så mycket mer komplex och politisk än dess mer genrelåsta föregångare.

Serieskaparna bakom The Good Wife, Robert och Michelle King, ställdes inför ett dilemma när deras huvudrollsinnehavare Julianna Margulies (vars rollgestalt dessutom utgjorde själva serietiteln) inte ville fortsätta. Och löste det på ett nyskapande sätt, som var både modigt och genialt enkelt.

The Good Fight blåser upp den perfekta stormen av precis allt som är USA här och nu – rasfrågor, Trumpism, arbetsmarknad, vikande ekonomi.

Man skapade en ny serie, med flera av skådespelarna kvar i sina gamla roller men med ett flertal nya fokus som inte bara ersatte tomrummet efter fansens favoritserie utan gav en större kick av samtidsrelevans än The Good Wife sannolikt hade orkat prestera om den fortsatt i ytterligare en säsong.

Precis allt i denna makeover har fallit väl ut. Varenda detalj. Till och med den förändrade titeln, som med ett enda till synes banalt ordleksskifte förskjuter huvudpremissen från den tidigare karriärfeminismen, buren på Margulies axlar, till det amerikanska Trump-samhället.

1

Shit, det rentav börjar med Diane Lockhart hemma framför tv:n under den nya presidentens installation. Och det fortsätter direkt med polisbrutalitet och ett avslöjat pensionspyramidsspel som sammantaget blåser upp den perfekta stormen av precis allt som är USA här och nu – rasfrågor, Trumpism, arbetsmarknad, vikande ekonomi. Och jag älskar med vilken brutal tyngd och självkänsla de två helt nya huvudpremisserna tar plats i intrigen: dels en vindlande ponzi-scheme-familjestory, dels en helt ny spelplats, från den tidigare närmast helvita advokatbyrån Lockhart Gardner till en närmast helt svart (vilket också skapar insikter om – och drar storymässig nytta av – den komplexa och ofta fruktbara kombinationen av minoritetspolitik och business).

The Good Fight startar fantastiskt och fulländas under loppet av första säongens tio avsnitt. Det är en redan färdig, mogen, men också förfinad serie, ungefär som Better Call Saul efter Breaking Bad. Den har inga svagheter. Den tillfredsställer oss The Good Wife-fans till … tja, 200 procent. Dels till fullo utifrån begäret efter med TGW, men lika mycket i form av vårens roligaste, smartaste, mest samtidsrelevanta nykomling.

The Good Fight är en redan färdig, mogen, men också förfinad serie, ungefär som Better Call Saul efter Breaking Bad. Den har inga svagheter.

Mot slutet av stora favoritserier, som The Good Wife, drabbas jag ofta av en speciell sorts depression – en känsla av att inte ha tillgodogjort mig upplevelserna av varje avsnitt tillräckligt mycket. Jag kommer att tänka på alla gånger jag sena kvällar avbrutit avsnitt mitt i, efter att nästan somnat ifrån, och sett klart över lunchen dagen efter; alla gånger jag samtidigt suttit och gjort något med mobilen. The Good Fight har blivit årets stora undantag. Jag bestämde redan efter ett par avsnitt att aldrig second screena, aldrig avbryta, aldrig se den när jag är för trött, alltid fullända tillfällena.

Jag rekommenderar att inte bingekolla för många avsnitt i taget. Se till att ha sinnena slipade och pigga. Låt varje avsnitt av The Good Fight få vara den 50 minuter långa ceremoni de är utformade som.

Både The Handmaid's Tale och The Good Fight har klart med andrasäsonger under 2018.

KJELLS TOPP-50 – BÄSTA DRAMASERIERNA 2017

  1. The Good Fight (CBS)
  2. The Handmaid's Tale (Hulu/HBO Nordic)
  3. Halt and Catch Fire (AMC/C More)
  4. American Crime (ABC/Kanal 5)
  5. Better Call Saul (AMC/Netflix)
  6. Transparent (Amazon/Viaplay)
  7. Big Little Lies (HBO Nordic)
  8. Black Mirror (Netflix)
  9. Falsk identitet (Canal+/SVT)
  10. Homeland (Showtime)
  11. The Americans (FX)
  12. Twin Peaks: The Return (Showtime/HBO Nordic)
  13. Bonusfamiljen (SVT)
  14. Channel Zero: No-End House (SyFy)
  15. Love, Lies & Records (BBC)
  16. Kingdom (DirecTV)
  17. Ozark (Netflix)
  18. House of Cards (Netfix)
  19. Arvingarna (DR/SVT)
  20. Girls (HBO Nordic)
  21. Broken (BBC)
  22. The Affair (Showtime/HBO Nordic)
  23. Gypsy (Netflix)
  24. Herrens veje (DR)
  25. Line of Duty (BBC)
  26. Top of the Lake (Sundance tv)
  27. Ray Donovan (Showtime/HBO Nordic)
  28. The State (Channel 4)
  29. Hibana: Spark (Netflix)
  30. Cold Feet (ITV)
  31. Stranger Things (Netflix)
  32. Chance (Hulu)
  33. Star (Fox)
  34. Good Behavior (TNT)
  35. Crazy Ex-Girlfriend (CW)
  36. Billions (HBO Nordic)
  37. Fargo (FX/HBO Nordic)
  38. Inside No. 9 (BBC)
  39. Manhunt: Unabomber (Discovery/Netflix)
  40. Gleiche Himmel/Berlin – under samma himmel (ZDF/SVT)
  41. Bloodline (Netflix)
  42. Wanted (Seven Network)
  43. Fearless (ITV)
  44. Ackley Bridge (Channel 4)
  45. Sunshine (SBS)
  46. Nashville (CMT)
  47. Madam Secretary (CBS)
  48. Startup (Viaplay)
  49. Incorporated (Syfy)
  50. Mr. Mercedes (Audience Network)

Just nu på TVdags

Nyhet

Ryktena var sanna: Veronica Mars återkommer!

20 september, 2018
Podcast

Äntligen tillbaka! TVdags-podden från Malmö filmdagar

20 september, 2018
Tablåtips

Kvällens måste-tv! Mia Skäringers berörande serie Kroppshets

20 september, 2018
Tips

Conner O'Malley på djupt vatten – se världens första flodbaserade talkshow

19 september, 2018
Kommentar

Kontrovers på barnens bästa gata – klart Bert & Ernie kan vara homo

19 september, 2018
Pop Culture Confidential

Mer podd: vi pratar Emmy & intervjuar skaparna av Netflix-aktuella Maniac

18 september, 2018
Klipp

Trailerfest! Här är Brie Larson som Captain Marvel

18 september, 2018
Lista

Vann din favorit? Här är alla Emmy-vinnare

18 september, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Skaparna av nya Amazon Prime-serien Forever

18 september, 2018
Trailer

Mary Poppins kommer till jul – med Blunt som värdig arvtagare

17 september, 2018
Trailer

Snart dags för mörka Sabrina-rebooten!

17 september, 2018
Recension

Imponerande verklighetsflykt i Netflix Ultimate Beastmaster

17 september, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel