Kjells julpepp, del 2: My Favorite Wife

Kåt på julen – Cary Grant som filmhistoriens mest liderlige tomte

Jag har många favorit-romcoms som jag också skulle kunna hylla ur julperspektiv – från Billy Wilders The Apartment till Nora Ephrons Sleepless in Seattle. Men ingen som uttrycker min egen galna jullängtan såsom Garson Kanins My Favorite Wife från 1940, med Cary Grant och Irene Dunne.

Och då har filmen egentligen ingenting med julen att göra – inte förrän i slutscenen.

75 år av filmutveckling må ha passerat sedan dess men Grant var så outstanding för sin tid att hans spelsätt skulle kännas lika modernt i dag.

Så häng med nu, ty detta kommer att bli en kul recap – med en riktig vuxenjulklapp som slutkläm:

Som fotograf på en antropologisk expedition blir Ellen Arden (Dunne) skeppsbruten på en öde ö utanför Indokinas inte alltför noga kartritade kust. Efter sju försvunna år går maken Nick (Grant) till domstolen för att få henne dödförklarad – och för att omedelbart kunna gifta om sig med sin nya kvinna.

De tar in på hotell för att fira – i svit C eftersom Grant undviker svit A där han spenderade bröllopsnatten med sin första hustru. Samtidigt återvänder Dunne, som räddats av en portugisisk trålare, till sitt gamla hem. Barnen känner inte igen henne men svärmor är hemma – och dirigerar henne genast mot hotellet.

Efter att ha klippt av sin kjol på hotelltoaletten, och därmed uppdaterat kjolmodet med sju år, uppenbarar sig den förlorade hustrun för Grant. Chockad men överlycklig checkar han in henne i svit A. »Vilken man…« utbrister hotellportieren, som tror att Grant helt fräckt checkat in älskarinnan bredvid sin nya fru. Hela denna ljuvliga sekvens kan ses här:

Vilken man, utbrister även vi vid det här laget, redan en kvart in i filmen, för det spelar ingen roll att 75 år av filmutveckling passerat – Grant var och förblir inte bara en av de vassaste skådespelarna, han var dessutom så outstanding för sin tid att hans spelsätt skulle kännas lika modernt i dag.

My Favorite Wife är ett ypperligt exempel, eftersom det egentligen är en sådan tidstypisk sängkammarfars som uppmuntrade eldfängt överspel. Men i stället tonar Cary Grant ned mot en vardaglig realism, vilket också förstärker äkthetskänslan när han blir riktigt uppstressad. Som när han försöker undvika att de båda kvinnorna möts, eller när han senare i filmen anfäktas av svår svartsjuka. Det visar sig nämligen att hans första fru inte varit ensam skeppsbruten utan hade sällskap med en man. I sju år (själv hann han bara vara gift med henne i fyra). Och de kallade varandra Adam och Eve…

Om de tidiga turerna på hotellet är roliga så blir det ännu festligare när de nygifta kommer hem och möts av en provokativ Dunne (som låtsas vara en gammal väninna från Södern), och när »Adam« (Scott) gör entré är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Här fulländas intrigen: för att stilla Grants misstankar betalar hon en alldaglig liten flintskallig skoförsäljare att spela den andre skeppsbrutne – utan att veta att Grant redan letat rätt på den riktige »Adam«, vid poolkanten på ett lyxhotell, omsvärmad av kvinnor som tror att han är Johnny Weissmüller. Naturligtvis en riktig atlet som, innan Grant förtvivlat lämnar sin utkikspunkt, också hunnit med ett trampolinhopp, komplett med en improviserad balett i ett par romerska ringar på väg ned i vattnet.

Senare, på kontoret, gnager svartsjukan i honom – eller snarare ovanför hans huvud: regissören Garson Kanin har här fotomonterat in småbilder av Weissmüller-mannen i sina romerska ringar, våldsamt piruettande till högt uppskruvad valsmusik i soundtracket. Grant flyr åt andra hållet på sin skrivbordsstol – och atleten dyker upp på den sidan i stället…

Varenda biroll verkar genombelyst av inspiration (särskilt Granville Bates, som domaren som trött och otåligt handlägger Cary Grants fall, briljerar i tillbakahållen komik) och Kanins lätta, nyanserade regi är som ett rinnande vatten. Livligt och lekfullt porlar filmen fram till sitt oemotståndligt charmiga utlopp:

my-favorite-wife_cary-grantDet återförenade paret kommer inte att kunna tillbringa sin första natt tillsammans förrän till jul – och det är två månader dit. Då stormar Grant in i Dunnes sovrum iklädd full tomtemundering och hälsar God Jul.

My Favorite Wife finns på amerikansk dvd.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel