Så var The Day of the Doctor

Jubileumsproblem med Doctor Whos dualitet

Denna text innehåller spoilers för jubileumsavsnittet av Doctor Who.

Det är alltid problematiskt med saker som är the TV event of the season/year/century och så vidare. När det får så stor hajp och makt ska det mycket till för att det inte ska bli en besvikelse. När det dessutom handlar om en kultserie som Doctor Who, och inte en premiär som någon tv-nisse ska försöka få en massa PR för, är det kanske ännu mer som är på spel.

Jag ska inte dra igenom seriens historia och multipla kultlager, det har Tobias (och många andra i dagarna) gjort så bra. Däremot kan jag varmt rekommendera tv-filmen An Adventure in Space and Time, som kom som uppladdning inför jubileumsavsnittet Day of the Doctor och som handlar om hur serien blev till. Mark Gatiss (som man annars till exempel sett som både upphovsman och Mycroft i Sherlock) är en skicklig manusförfattare med både kärlek för och historia med Doctor Who, och ska ha all cred för det manuset. Minst lika bra som jubileumsavsnittet, vågar jag påstå, och det fick mig faktiskt att snörvla där det senare inte riktigt lyckades.

Visst, det var skitballt och snyggt och roligt och nördigt och blinka-till-fansen-igt. Att få se Tennants och Smiths doktorer mötas och mobba varandra för sina respektive brister och knasigheter? Underbart. Hurt som den undanskuffade sardoniske krigsdoktorn med kroniskt himlande ögon var fantastisk, och alltihopa var precis den kombination av wibbly wobbly ologisk scifi, smarta repliker och lite lagom läskiga obehagligheter som gör Doctor Who till en av mina favoritserier. Plus en doktor som säger »back to the future«.

Jag önskade lite att jag hade fått se avsnittet på stor skärm i en biosalong med andra människor som flämtade och suckade av rörelse. Kombinationen av masspsykotisk nördlycka och syrebrist kan göra fantastiska saker med en berättelse. Samtidigt väckte det den kritiska scifi-nörden i mig – vilket väl i och för sig inte behöver vara fel, många trevliga timmar kan tillbringas så; men nu handlade det om att jag funderar på hela seriens premiss och känner mig lite skeptisk. (Och då orkade jag inte ens försöka ta mig an hur Moffatt skriver och behandlar kvinnor, men det är å andra sidan inte unikt för just detta avsnitt.)

En närmast definierande del av doktorns historia och person är att han valde att förstöra sin hemplanet och alla dess invånare för att få slut på The Time War och utrota alla Daleks. Hans skuldkänslor över detta har hemsökt honom och påverkat alla hans val, har gjort honom till den eviga beskyddaren och försvararen med en hemlig smärta i ögonen. Det har varit den trasiga ådra som gjort honom till mer än bara en barnslig galning i en låda. I jubileumsavsnittet nöttes det in lite extra, vi får se barn och familjer som strax ska utplånas och doktorn frågar sig själv hur många barn som dog och får miljarder till svar.

Steven Moffat insåg rimligen att det hade varit lite väl att retconna bort det helt och använde därför det pålitliga time stream-paradox-tricket, så att doktorer nio (ej närvarande) och tio inte skulle minnas att de nu i stället hade försökt rädda Gallifrey, och därmed fortfarande kunde ha kvar sin mörka sida. Det var instoppat lite lagom på slutet precis till att jag satt och funderade på om han inte skulle vara en helt annan doktor nu. Då. Sen. Komma att kunna hava varit. Så då gick det både att ha en doktor som räddar sig själv – fint, ändå – och räddar sin planet, utan att det påverkar den personlighet och den motivation han haft fram till nu i sin egen linjära utveckling.

Men. Det som nu försvinner ur doktorns helhet, för mig, är att han alltid har haft ett stort misslyckande bakom sig. I princip varje avsnitt innebär att han precis mot slutet lyckas rädda en planet eller en ras, och dessutom försöker ge skurkarna chansen att ångra sig. Över respektive säsongs helhetsbåge löser han också för det mesta ett större mysterium. Det är på det sättet nästan som vilken sitcom som helst, om än lite läskigare – allt går att lösa, och om det inte gör det så handlar det ändå bara om några pompeijaner som skulle dö. (Det där med när man får påverka historien eller inte har alltid varit lite godtyckligt.)

Men det har alltid varit färgat, ibland uttalat och ibland som subtext, av att han ständigt bär sitt stora sår. En gång, en stor viktig sårig blödande gång, har han inte bara misslyckats utan medvetet valt att aktivt utplåna en hel värld och ett helt folk. Sitt eget folk. (Två folk om man räknar med Dalekarna men de är ju baddies och därmed mer okej att sudda ut. Typ.) Han har fått stå till svars mot skurkar som påpekat att han är en minst lika stor skurk som de, minst lika stor mördare, om inte värre – och han har inte haft något riktigt svar, för att de har haft rätt.

Nu blir han i stället inte bara doktorn utan det stora såret i själen, utan också doktorn som inte misslyckas. Det tog en massa säsonger men nu har han löst även det här. Det där såret är inte läkt utan visade sig vara lite skräp som enkelt gick att tvätta bort. En del av hans komplexitet är försvunnen – och också den spänning som fanns i möjligheten att han faktiskt kunde misslyckas.

Jag gillar doktorn som en barnslig galning i en låda. Men jag gillar honom mer för att han inte bara är det.

(Ett litet mindre dramatiskt PS: Det tog säkert en halvtimme efter avsnittets slut innan jag insåg att det eventuellt fortfarande sitter en förvirrad människa och en förvirrad zygon långt under Towern och okunnighetens-slöja-förhandlar med varandra för att hitta en kompromiss om jordens öde. Den tråden, som man kan tycka ändå borde vara värd ett avslut eftersom den var utlösare för halva historien, fick bara förbli oupplöst och bortglömd till förmån för en mycket gullig cameo av en tidigare – eller senare? – doktor. Förhoppningsvis kommer doktorn tillbaka till dem till jul, för jag vill träffa den astmastiska halsdukstjejen igen.)

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel