Recension

James Francos The Disaster Artist – allt annat än en katastrof

Betyg 5 av 5

I Justin Kellys verklighetsbaserade King Cobra från 2016, spelar Christian Slater och James Franco två konkurrerande filmproducenter som slåss om gayporrens nya stjärnskott Brent Corrigan. Det är en flåsande och svettig film, inte helt utan ambitioner – eller underhållningsvärde – men på det stora hela lite av en katastrof. Ändå kan man inte sluta tänka på den.

The Disaster Artist är på många sätt en väldigt enkel och tacksam film. Den är lätt att tycka om, även om man inte direkt sympatiserar med filmens huvudkaraktär Tommy – som är avundsjuk, missunnsam, teatral, pretentiös, världsfrånvänd och väldigt, väldigt rolig.

Den har det där lilla antiextra (naket, sprakande färger, osmakliga typsnitt och en scen där en man suger på tår) liksom Paul Schraders The Canyons, Bret Easton Ellis serie The Deleted eller Ryan Goslings Lost River. Filmer/serier som saknar medvetande, som lever genom publikens förväntningar eller skaparens ego. Det kan vara en fantastisk King Cobra-trailer, Patrick Bateman som spökar eller blixtrande minnesfragment: en gul taxi genom New Yorks romantiska smog. Hjärnan är lurig, den kan koppla ihop och förvränga bäst den vill. Till en viss gräns.

Vissa skulle nog säga att gränsen går vid Tommy Wiseaus The Room, en film som blivit känd för att vara direkt dålig. Liksom Ed Woods Plan 9 from Outer Space har den i efterhand nått kultstatus och gjort sig värdig genrekategoriseringen »så dålig att den är bra«.

Ni minns kanske Tim Burtons biopic Ed Wood, om just Ed Wood, en hyllning till drömmen, till optimisten. Tim Burtons kanske finaste, mest subtila film. Eller om man vaknar upp på fel sida, kompetent – ett av de fulaste ord som finns när det kommer till att beskriva film. Hade Tim Burton – eller brr… Ron Howard – regisserat filmen om Tommy Wiseau och inspelningen av The Room är risken att det hade blivit just en kompetent film. Nu blev det istället James Franco. Och resultatet är allt annat än kompetent. Tack för det!

Hade Tim Burton – eller brr… Ron Howard – regisserat filmen om Tommy Wiseau och inspelningen av The Room är risken att det hade blivit just en kompetent film. Nu blev det istället James Franco. Och resultatet är allt annat än kompetent. Tack för det!

The Disaster Artist är på många sätt en väldigt enkel och tacksam film. Den är lätt att tycka om, även om man inte direkt sympatiserar med filmens huvudkaraktär Tommy – spelas av James Franco. Tommy är avundsjuk, missunnsam, teatral, pretentiös, världsfrånvänd och väldigt, väldigt rolig. På sitt sätt. Han är typen som tyranniserar kvarterets improvisationsteater med att improvisera för mycket, han är typen som somnar om han inte får stå i situationens centrum, som skiter fullkomligt i om han kastar en fotboll på »fel« sätt – och det gör han verkligen – för hans sätt är alltid rätt.

Dave Franco (som Greg Sestero) och James Franco (som Tommy Wizeau) i The Disaster Artist.
Dave Franco (som Greg Sestero) och James Franco (som Tommy Wiseau) i The Disaster Artist.

Det där självförtroendet smittar av sig och när Tommy träffar den oskuldsfulla och osäkra Greg är det klippt. Tommy tar Greg under sitt långa svarta hår och de ger sig tillsammans ut på en resa med drömmen om Hollywood som mål. Men allt går inte som de tänkt sig och Tommy bestämmer sig för att göra sin egen film. The Room.

The Disaster Artist är otrolig på många sätt, liksom Tom DiCillos klassiska Living in Oblivion är det en film om en film gjord av en excentriker utan större självinsikt. Men den väcker också frågor om humor. Är det okej att skratta hjärtligt åt verbala handikapp, nycker, megalomaniska drömmar? Det ligger nog i den enskilda människans natur. Själv skrattar jag gott åt Tommy, ett skratt som borde fastna i halsen, men istället blandas med hela världens.

The Disaster Artist är otrolig på många sätt, liksom Tom DiCillos klassiska Living in Oblivion är det en film om en film gjord av en excentriker utan större självinsikt. Men den väcker också frågor om humor.

Även regimässigt är det fantastiskt. James Franco höftar lite, han bygger upp en sagovärld där verkligheten fortfarande existerar, men den är långgrund och vågorna långt därute skulle lika gärna kunna vara delfiner. Då och då hugger det dock tag i en. Här finns en rätt obehaglig sexscen som antyder att Tommy Wiseaus rätta jag tonats ner en aning, den belyser även oundvikligt verkligheten bortom filmens, där James Franco stått i centrum på ett liknande sätt.

The Disaster Artist har biopremiär idag.

Just nu på TVdags

TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

Halt and Catch Fire-Bos – den enda äldre kränkta mannen värd att älska

10 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel