Recension

James Francos The Disaster Artist – allt annat än en katastrof

Betyg 5 av 5

I Justin Kellys verklighetsbaserade King Cobra från 2016, spelar Christian Slater och James Franco två konkurrerande filmproducenter som slåss om gayporrens nya stjärnskott Brent Corrigan. Det är en flåsande och svettig film, inte helt utan ambitioner – eller underhållningsvärde – men på det stora hela lite av en katastrof. Ändå kan man inte sluta tänka på den.

The Disaster Artist är på många sätt en väldigt enkel och tacksam film. Den är lätt att tycka om, även om man inte direkt sympatiserar med filmens huvudkaraktär Tommy – som är avundsjuk, missunnsam, teatral, pretentiös, världsfrånvänd och väldigt, väldigt rolig.

Den har det där lilla antiextra (naket, sprakande färger, osmakliga typsnitt och en scen där en man suger på tår) liksom Paul Schraders The Canyons, Bret Easton Ellis serie The Deleted eller Ryan Goslings Lost River. Filmer/serier som saknar medvetande, som lever genom publikens förväntningar eller skaparens ego. Det kan vara en fantastisk King Cobra-trailer, Patrick Bateman som spökar eller blixtrande minnesfragment: en gul taxi genom New Yorks romantiska smog. Hjärnan är lurig, den kan koppla ihop och förvränga bäst den vill. Till en viss gräns.

Vissa skulle nog säga att gränsen går vid Tommy Wiseaus The Room, en film som blivit känd för att vara direkt dålig. Liksom Ed Woods Plan 9 from Outer Space har den i efterhand nått kultstatus och gjort sig värdig genrekategoriseringen »så dålig att den är bra«.

Ni minns kanske Tim Burtons biopic Ed Wood, om just Ed Wood, en hyllning till drömmen, till optimisten. Tim Burtons kanske finaste, mest subtila film. Eller om man vaknar upp på fel sida, kompetent – ett av de fulaste ord som finns när det kommer till att beskriva film. Hade Tim Burton – eller brr… Ron Howard – regisserat filmen om Tommy Wiseau och inspelningen av The Room är risken att det hade blivit just en kompetent film. Nu blev det istället James Franco. Och resultatet är allt annat än kompetent. Tack för det!

Hade Tim Burton – eller brr… Ron Howard – regisserat filmen om Tommy Wiseau och inspelningen av The Room är risken att det hade blivit just en kompetent film. Nu blev det istället James Franco. Och resultatet är allt annat än kompetent. Tack för det!

The Disaster Artist är på många sätt en väldigt enkel och tacksam film. Den är lätt att tycka om, även om man inte direkt sympatiserar med filmens huvudkaraktär Tommy – spelas av James Franco. Tommy är avundsjuk, missunnsam, teatral, pretentiös, världsfrånvänd och väldigt, väldigt rolig. På sitt sätt. Han är typen som tyranniserar kvarterets improvisationsteater med att improvisera för mycket, han är typen som somnar om han inte får stå i situationens centrum, som skiter fullkomligt i om han kastar en fotboll på »fel« sätt – och det gör han verkligen – för hans sätt är alltid rätt.

Dave Franco (som Greg Sestero) och James Franco (som Tommy Wizeau) i The Disaster Artist.
Dave Franco (som Greg Sestero) och James Franco (som Tommy Wiseau) i The Disaster Artist.

Det där självförtroendet smittar av sig och när Tommy träffar den oskuldsfulla och osäkra Greg är det klippt. Tommy tar Greg under sitt långa svarta hår och de ger sig tillsammans ut på en resa med drömmen om Hollywood som mål. Men allt går inte som de tänkt sig och Tommy bestämmer sig för att göra sin egen film. The Room.

The Disaster Artist är otrolig på många sätt, liksom Tom DiCillos klassiska Living in Oblivion är det en film om en film gjord av en excentriker utan större självinsikt. Men den väcker också frågor om humor. Är det okej att skratta hjärtligt åt verbala handikapp, nycker, megalomaniska drömmar? Det ligger nog i den enskilda människans natur. Själv skrattar jag gott åt Tommy, ett skratt som borde fastna i halsen, men istället blandas med hela världens.

The Disaster Artist är otrolig på många sätt, liksom Tom DiCillos klassiska Living in Oblivion är det en film om en film gjord av en excentriker utan större självinsikt. Men den väcker också frågor om humor.

Även regimässigt är det fantastiskt. James Franco höftar lite, han bygger upp en sagovärld där verkligheten fortfarande existerar, men den är långgrund och vågorna långt därute skulle lika gärna kunna vara delfiner. Då och då hugger det dock tag i en. Här finns en rätt obehaglig sexscen som antyder att Tommy Wiseaus rätta jag tonats ner en aning, den belyser även oundvikligt verkligheten bortom filmens, där James Franco stått i centrum på ett liknande sätt.

The Disaster Artist har biopremiär idag.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019
Recap

Så mycket kärlek i veckans Younger – The Debu-taunt

8 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel