Kommentar

Är Better Call Saul rentav bättre än Breaking Bad?

Efter ytterligare en säsong av Better Call Saul kan vi nu med säkerhet konstatera att skaparna lyckats trumfa originalserien Breaking Bad med sin spinoff.

Onödig jämförelse, kanske någon hävdar och det kan jag väl delvis hålla med om. Samtidigt är det intressant att just en spinoff, vars huvudsakliga syfte brukar vara att mjölka så mycket pengar ur ett koncept som möjligt, lyckas nå sådana höjder. Särskilt med tanke på Breaking Bads nästan omedelbara klassikerstatus. Walter Whites förvandling från tråkgrå kemilärare till skräckinjagande yrkeskriminell trollband såväl publik som kritiker. Serien var under en period ett närmast obligatoriskt samtalsämne på middagsbjudningar. Om någon mot förmodan inte hade sett den tittade människor runt bordet roat på varandra för att därefter i kör utbrista: »Du bara måste se Breaking Bad

Med en succé som Breaking Bad är förväntningarna på en spinoff så höga att de knappt har en chans att infrias.

På papper framstod därför Better Call Saul som ett projekt dömt att misslyckas. Med en succé som Breaking Bad är förväntningarna på en spinoff så höga att de knappt har en chans att infrias. Och jag kan tänka mig att många som väntade sig ett »Breaking Bad 2.0« blev besvikna och slutade titta. Men vi som stannade kvar och gav det en ärlig chans fick se någonting alldeles särskilt. Någonting på samma gång rörande, roligt och skräckinjagande.

Sällan har jag stött på en så komplett serie som Better Call Saul. Det finns ett uppenbart humoristiskt fundament men ovanpå vilar förebådande faror och en skärskådning av människors kamp i en värld präglad av strikta formella och informella regler. En värld där du bedöms utifrån hur mycket makt, pengar och – framför allt – status du lyckats tillskansa dig. Genom karaktärer som inte bara befinner sig på olika sidor av lagen, utan i många fall tycks röra sig sömlöst däremellan, skildras detta med imponerande fingertoppskänsla.

De väl utmejslade karaktärerna blir sällan arketyper utan tillåts vara människor fullt ut. Salamanca-kusinerna råkar förvisso vara synnerligen onyanserade men tillför med sitt osannolika våldskapital i stället en för berättelsen nödvändig symbolik. Inte helt olikt Javier Bardems rollfigur i No Country for Old Men.

Trots att vi som sett Breaking Bad vet hur det slutar för flertalet av karaktärerna är det vägen dit som är av verklig betydelse. För endast så kan vi till fullo förstå deras livsöden. Bröderna McGills förödande rivalitet, Mikes övertygelse om att hans relation till sitt barnbarn står i direkt relation till mängden pengar han förser sin svärdotter med, Nachos sorg över faderns skam. Alla dessa skeenden fungerar som katalysatorer i en redan initierad kedja av händelser. Inte helt olikt vår egen vardag där de till synes mest obetydliga av val i efterhand ofta visar sig vara de som definierade våra liv.

Resultatet av Kims subtila revolt mot sin själsdödande tillvaro som affärsjurist har vi desto mindre kunskap om. Kanske utgör detta också den mest hjärtskärande insikt vi som tittare måste förlika oss med. Att denna lojala, på samma gång starka och sårbara karaktär på ett eller annat vis kommer att försvinna ur Jimmys liv. Vi bär väl alla på en förhoppning om att det ska komma att ske på eget bevåg snarare än som en konsekvens av Jimmys alltmer tveksamma livsval.

Det mesta är medvetet fult och halvt deprimerande: Jimmys hemmasnickrade reklamfilmer, de förfärligt inredda kontoren, de illasittande kostymerna och en vinjett som aldrig får klinga ut.

Slutligen måste vi prata om estetiken. Jag har tidigare skrivit att Better Call Saul ser ut som någonting Tarantino och Bröderna Cohen tillsammans skulle kunna drömma ihop. Det mesta är medvetet fult och halvt deprimerande: Jimmys hemmasnickrade reklamfilmer, de förfärligt inredda kontoren, de illasittande kostymerna och en vinjett som aldrig får klinga ut (det sista ett sådant genidrag att det förtjänar sin alldeles egna kulturkrönika). Genom fenomenalt filmfotografi har skaparna emellertid lyckats paketera konceptet på ett fulländat vis vilket förser Better Call Saul med en unik visuell karaktär och atmosfär. I likhet med serier som Twin Peaks och True Detective är det – trots ett ständigt närvarande mörker – en fröjd att vecka efter vecka få träda in i Saul Goodmans dekadenta värld.

Förhoppningsvis vågar man avsluta Better Call Saul lika abrupt som dess briljant avhuggna vinjett. För så vill vi ha det och så måste det tillåtas vara. För liksom människans existens sällan avrundas på ett elegant och poetiskt vis vore det förlösande med en historia som vågade utelämna den där sista punkten. Lämna allting oavslutat mitt i en

Better Call Saul finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podd: svenske succé-filmfotografen Linus Sandgren

20 oktober, 2018
Recension

Daredevils nya skurk gör tredje säsongen fantastisk trots en långsam start

19 oktober, 2018
Kommentar

I Bonde söker fru: bonniga bönder, en lookalike & kärlekssnyftande Lindorff

17 oktober, 2018
Streamingtips

Muppdiggare, kolla in Christine McConnells skräckdelikatesser

17 oktober, 2018
Premiärrecension

Filmisk kvalitet men ytligt tempo i nya Kristina Ohlsson-noir-deckaren Sthlm Rekviem

17 oktober, 2018
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om Bernard Butler, Mother Goose & prällesex

16 oktober, 2018
Kommentar

Nu på HBO Nordic – estetiskt & aptitligt fluff i A Discovery of Witches

16 oktober, 2018
Nyhet

Dracula ska bli Netflix-serie i händerna på Sherlock-skaparna

15 oktober, 2018
Recension

Lena Dunhams-serien Camping är inte helt oäven – både parodisk & småskruvad

15 oktober, 2018
Nyhet

Wu-Tang Clan blir dramaserie

15 oktober, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Nationalism en perversion av patriotism – Madam Secretary tuffar till tonen

14 oktober, 2018
Nyhet

Dystert besked – Netflix lägger ner Iron Fist

13 oktober, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel