24x24: TVdags rotar i textarkiven, del 18

Inför 24-rebooten: Fajten mellan finvåld och fulvåld

Inför nypremiären av 24 har vi en serie med 24 dagliga arkivtexter ursprungligen publicerade på Weirdscience.se, förlagan till TVdags. Vi kör dem i kronologisk ordning, från säsong 4 och fram till slutomdömena om sista säsongen. Dagens text är från WS den 17 maj 2009.
Jack Bauer gillar att slåss. Jag tror att han trots allt njuter av att åsamka någon skada. Visst händer det att han bara riktar en pistol mot någons huvud, i all enkelhet, för att få fram information, men sådana vulgära hotmetoder kommer bara fram när situationen kräver det. Det ger honom inte samma tillfredsställelse, tror jag. Han verkar heller inte, tvärt emot terroristerna, gilla att få händer och kläder kladdiga. Ska det dödas gäller ett snabbt strypgrepp i all enkelhet, utan kroppsvätska.

När Bauer ska tortera så gör han det hellre med finess och utan knogarnas inblandning. »Tortyrens MacGyver« har en alldeles särskild talang för att omvandla ordinära föremål till fruktans vapen. Man tager vad man haver, en lampa som blir ett verktyg för eltortyr, eller en handduk (!) som vrids om och stoppas ned i strupen.

Det tyder på kunskap, uppfinningsrikedom och en sällsam känsla för smärta.

I säsong sju blir det extra tydligt att det finns finvåld och fulvåld och att de federala agenterna gör vad de måste medan skurkarna gör vad de vill.

Att banka ur någon informationen endast med hjälp av knytnävarna är banalt. Det är sånt terrorister gör. De slåss fult på alla sätt och vis. Ingen finess, bara käftslag hit och knivstick dit. Aldrig att knarkkungarna i säsong tre skulle löda ihop en elsladd eller nyttja en liten dokumentbyrå för att få folk att snacka. De låser in folk i skjul och knackar på dem med pickadollen i stället. Aldrig att afrikanerna i säsong sju skulle använda annat än enkla skjutvapen. Deras ledare ger ju amerikas president en snyting i ansiktet. Simpelt. Kulturlöst. Fult.

Nå.

Säsong sju av 24 är därför extra intressant, sett ur ett slags våldsantropologiskt perspektiv. Här blir det extra tydligt att det finns finvåld och fulvåld och att de federala agenterna gör vad de måste medan skurkarna gör vad de vill. Samvetet i form av FBI-agenten Renée sätter sig i början såklart emot all form av våld eller hot, även ett enkelt litet stryptag. Hennes chef går ännu längre och suspenderar henne för misstänkt övertramp. Men det dröjer heller inte länge förrän Renée hittar sin egen lilla, kittlande våldsnerv och börjar experimentera lite med kombon spädbarn och skjutvapen. Än en gång; tortyr med finess, utan att smutsa ned vare sig kroppsdelar eller uniform. Hon hade kunnat använda näven men finvåldsmänniskor gör inte sånt. De vrider om en pistolmynning i sidan på en skjutskadad, mer sånt.

När så Tonys lojalitet visar sig vara dubiös letar hela publiken efter ledtrådar. Är han ond eller inte? Spelar han dubbelspel, trots allt? Svaret kommer så fort våldet visar sig i bild. En sann, federal hjälte slåss alltså inte med knytnävarna om han inte provoceras till det. En skurk däremot, tar till knytnävarna (alternativt massförstörelsevapen) i första hand. När så Tony helt oprovocerat tar till näven - och övervåldet - så står det klarare än någonsin att han har en räv bakom örat. Då vet vi. Han hade lika gärna kunnat tagit på sig en Al Quaida-keps.

När sedan Bauer, besviken över att han fortfarande inte kan lita på någon, står öga mot öga med svikaren så försvinner finessen, han förstår att han inte längre talar samma språk som sin gamle vän. Tony förstår bara ondskans språk numera. Det enda sättet att kommunicera med honom på är på terroristernas egna lingo, det vill säga med näven, och dessutom anser sig Bauer så sviken att finesstortyr är ett slöseri på uslingen, som därför får ett antal slag för många i ansiktet. Tony har tappat finessen, han är förlorad. Och Bauer, en gång hans högra hand, tappar fattningen i samma ögonblick han inser det och slåss också som en terrorist. Kanske går det upp för honom, medan han utdelar det ena slaget efter det andra, hur lätt det är att halka över till den sidan. Man tar bara upp näven i stället för den federala pistolen, och så är man ute på hal is. Det gör Bauer arg och han fulslåss mer än han borde. Allt medan FBI tittar bort. Fulvåld finns ju inte i deras värld.

24: Live Another Day (24 säsong 9) sänds exklusivt på Viaplay i Sverige med start den 6 maj, ett dygn efter USA-premiären.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kate Mara som sexförbrytare i »A Teacher«

22 november, 2020
Recension

Saint Maud borde helgonförklaras – eller åtminstone kultförklaras

20 november, 2020
Säsongspremiär

Dags för 1980-talet när The Crown är tillbaka på Netflix

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Kjellman & Brynolfsson i »Kärlek & anarki«

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: hockey-hatkärleken i »Björnstad«

8 november, 2020
Recension

Beck – undercover: en medioker krimstory men med nya pusselbitar i Beck-universumet

6 november, 2020
Streamingtips

Äntligen! Nu finns Cityakuten på C More

2 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Ministern« på SVT är ett unikum

1 november, 2020
Recension

Nu på Viaplay! Josephine Bornebusch jobbiga & välspelade social distansering-drama Orca

30 oktober, 2020
Intresseklubben Antecknar #75

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Lifeforce

29 oktober, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för The Undoing – Kidman & Grant i välgjord men grund whodunnit

26 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Genial svensk tv-humor i »Premiärdatum oklart«

25 oktober, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel