Recension

Imponerande verklighetsflykt i Netflix Ultimate Beastmaster

Det är något med en riktigt svår hinderbana. Höga höjder, rörliga delar, oresonliga avstånd. Människa mot vägg, mot avgrund, mot hängande rep. Det finns något ursprungligt inneboende i det, något naturligt och liksom rent. Varsågod, här är din utmaning: du måste svinga dig i lianerna, hoppa över stupen, klättra uppför klipporna. Som när man var liten och byggde vallgravar, lekte inte-nudda-marken eller tävlade om vem som kan nå högsta grenen i trädet. Men hinderbanan i Ultimate Beastmaster är ingen barnlek. Netflix-programmet som just släppt en ny säsong, seriens tredje, ställer sina deltagare inför ett monster. Få, om ens någon av de extremt vältränade och hyperfokuserade utmanarna klarar sig igenom alla banans delmoment, vilket är helt rätt svårighetsgrad. Det ska vara nästan omöjligt, det blir så mycket bättre underhållning då.

Och bra underhållning är det. I Ultimate Beastmaster försöker tävlande från flera länder besegra »The Beast«, en monstruös hinderbana i flera delar. Alla länder har egna kommentatorer på plats, vilket skapar en härligt olympisk sportsmannakänsla. Det är en amerikansk produktion, (Sylvester Stallone är exekutiv producent och gör några sparsmakade gästspel) så USA medverkar i alla säsongerna. I första säsongen utmanas de av Mexiko, Sydkorea, Brasilien, Japan och Tyskland, i andra säsongen av Spanien, Frankrike, Italien, Indien och Kina, i den nya säsongen återser vi några tidigare länder och tillkommer gör också Storbritannien och Australien.

Atleterna som ställer sig på startlinjen är bland annat kampsportare, parkour-utövare, militärer, crossfit-entusiaster, några kroppsbyggare (som oftast visar sig för tunga), akrobater, gymnaster, ett fåtal bollsportare och friidrottare och en och annan allmänt äventyrslysten motionär. En liten svaghet är att banans konstruktion ofta ger klar fördel till klättrare, som därför blir extremt svårslagna. Svårighetsgraden på hindren är som sagt vansinnig, och det tweakas och byts ut lite delmoment mellan programmen. Ibland är det lite högre där, snabbare rotation där, längre avstånd där, men lika för alla. De kvinnor som ställer upp kommer sällan långt, oftast på grund av bristande räckvidd. Trist förstås, men det finns också något uppfriskande i den där oresonligheten. Är du en sydkoreansk tyngdlyftare på 1.60 eller en tysk poledancer på två meter? The Beast bryr sig inte. När undantagen väl kommer och de där som inte borde ha en chans ändå slingrar sig vidare blir man så mycket mer imponerad.

Den nya säsongen har ett något ändrat upplägg med semifinaler och final. Det är smart, då ett av problemen med program som dessa är att de blir väldigt repetitiva. Även om det också är en styrka – det här är trygghets-tv på hög nivå. Alla avsnitt är likadana, man vet exakt vad man får. Jag rekommenderar att sprida ut tittandet en smula, plöjer man för många avsnitt i rad går kommentatorerna en lätt på nerverna. Det finns bara ett visst antal sätt att kommentera en människa som hoppar från en plattform till en annan plattform på. Jag föredrar första säsongens kommentatorspar Terry Crews (från Brooklyn Nine-Nine) och Charissa Thompson bäst, de hittar en bra balans mellan torrt sportrefererande och att vara peppiga lekledare. I de senare säsongerna är kommentatorerna lite väl varma i kläderna och lägger mer tid på att fåna sig med stereotyp rekvisita än att fokusera på hinderbanan.

Som helgnöje och verklighetsflykt är Ultimate Beastmaster perfekt. Ett familjeprogram med tv-spelskänsla där man en stor del av tiden imponeras av vad människan är kapabel till, för att då och då också skratta förlösande när någon hoppar med ansiktet före in i en vägg.

Ultimate Beastmaster säsong 1-3 finns på Netflix

Just nu på TVdags

Streamingtips

Kolla in Jonas Strandbergs nya doku Somewhere in the Crowd There's You

27 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michelle Dockerys »vad fan är det som händer?«-blick

24 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Chick Flick Fix: Pretty in Pink

18 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penny Dreadful-uppföljaren ett oväntat storverk

17 maj, 2020
Essä

Långläsning: Petra Werner gör en djupdykning i tidig svensk tv

16 maj, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för Greenaway- & The Favourite-doftande The Great

16 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: pausunderhållning

16 maj, 2020
Recension

Digital premiär för ytliga & själlösa filmatiseringen av Per Hagmans Pool

15 maj, 2020
Recension

Eva Green utomjordiskt bra i habila astronaut-rullen Proxima

15 maj, 2020
Recension

Amazons Tales from the Loop smärtar, tröstar & filosoferar

12 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penelope Wilton & Ricky Gervais på parkbänken i After Life

10 maj, 2020
Recension

Netflix-komedin Never Have I Ever – en uppfriskande tonårskomedi

10 maj, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel