Recension

Imponerande när Doctor Strange vänder & vrider på Marvels universum

Betyg 4 av 5

Doctor Strange är en av mina favoritseriefigurer från Marvels serietidningar så jag har haft stora förväntningar sen de började produktionen av den här filmen. Nu är den här och precis som Marvel gjort många gånger förr tar de en karaktär som för allmänheten är relativt obskyr och bygger ett spektakel fullt av action, komedi, spänning och massor av glädje som vilken biobesökande person som helst kan finna nöje i.

Doctor Strange är ett spektakel fullt av action, komedi, spänning och massor av glädje.

De levererar allt vi kommit att förvänta oss från en Marvel-film så på många sätt är det ännu en hit för studion, men för mig kändes det som att filmen inte riktigt levde upp till sin potential. Jag satt och väntade på att bakgrundshistorien om kirurgen doktor Strange och hans resa till att bli trollkarlen Doctor Strange skulle övergå till ett fulländat Marvel-äventyr, vilket tog alldeles för lång tid på sig. För min del skulle vi gärna kunnat hoppa rätt in och bara få bakgrundshistorien via kortare flashbacks, men det kanske bara är för att jag redan är bekant med serietidningen sen innan.

bild2

När karaktären, skapad av tecknaren Steve Ditko, först dök upp i Marvels serietidningar 1963 var det bara några sidor åt gången i slutet på en tidning där Fantastiska fyrans Human Torch var huvudattraktionen. Tidningen hette Strange Tales (därav Doctor Strange) och efter överraskande positiv feedback fick doktorn längre berättelser och till slut sin egen tidning. Sen dess har han dykt upp i alla möjliga Marvel-titlar och hjälpt i stort sett alla superhjältar med att bekämpa övernaturliga krafter vid ett eller annat tillfälle.

En tv-serie var på gång på 1970-talet när både Hulken och Spindelmannen hade sina egna otecknade serier, men det blev aldrig mer än ett pilotavsnitt där det mest anmärkningsvärda var Lucille Bluthe från Arrested Development som skurken Morgan la Fey. Doctor Strange var med i den fantastiska tecknade Spindelmannenserien från 1990-talet och 2007 gjordes det en tecknad film om honom som inte var någon höjdare, men som intressant nog hade en del liknande idéer som den nya filmen om hur karaktären kan tolkas.

bild3
Dr. Strange (1978), Spider-Man: The Animated Series (1994) & Doctor Strange: The Sorcerer Supreme (2007).

Även om man aldrig stött på Doctor Strange så är han en superlätt karaktär att förstå. Stan Lee som skrev de första Doctor Strange-berättelserna har sagt att han inspirerades av de populära radioprogrammen om trollkarlen Chandu som sändes i USA på 1930- och 40-talet, och sen dess har vi fått tusentals fler berättelser om en protagonist som lär sig använda magi för att bekämpa mörkrets krafter (Star Wars och Harry Potter är kanske de två största exemplen) så det är ju inte ett svårt koncept att sätta sig in i. Jag undrar därför om det verkligen var nödvändigt för Doctor Stranges stora filmdebut att börja från början istället för att hoppa rätt in som om han var en etablerad hjälte.

De som redan känner till hur Doctor Strange får sina magiska krafter får inte många överraskningar i filmens två första akter. Det är en trogen adaption med bara ett fåtal större skillnader och som man förväntar sig massor av lysande små referenser till saker från serietidningarna och andra Marvel-filmer. Benedict Cumberbatch är perfekt i rollen som Stephen Strange, som alltid känts lite som en magisk Sherlock Holmes. Den fantastiska Chiwetel Ejiofor spelar Mordo som än så länge inte har mycket mer än namnet gemensamt med karaktären från serietidningarna. För er som vill veta mer i detalj hur karaktärerna är i tidningarna kommer en utförlig artikel om det i morgon här på TVdags.

bild4

Det har varit lite kontroversiellt att rollen som The Ancient One (som kallas »den forne« på svenska) spelas av Tilda Swinton, en vit kvinna, när seriefiguren i serietidningarna är en asiatisk gammal man. Detta är klurigt hur man än gör eller ser på det. Förlagorna för de flesta av dessa Marvel-projekt (undantagen är kanske främst Guardians of the Galaxy och Jessica Jones) skapades i en tid då rasism och sexism var regel snarare än undantag och representationerna av seriefigurer som var annat än vita män var ofta problematiskt stereotypiska. Iron Mans ärkefiende »The Mandarin« var när han skapades baserad på den litterära karaktären Fu Manchu som nu är ihågkommen som en rasistisk karikatyr (Fu Manchu dök i sin tur också upp senare i Marvel-serier om kung fu-hjälten Shang-Chi). När Mandarin användes i Iron Man 3 så skämtades rollfiguren bort i att bara vara en påhittad galjonsfigur inom filmens ramar, och man kan se hur det var ett mer nödvändigt politiskt val att inte göra Marvels dittills mäktigaste skurk till en kinesisk terrorist med magiska krafter. I Doctor Strange-serierna har The Ancient One inga direkt negativa karaktärsdrag som i sig är rasistiska, det är mer att rollfiguren helt och hållet bygger på stereotypen att Orienten är en främmande och magisk plats, vilket känns som en olustig och föråldrad syn år 2016. Mordo är en vit gubbe i serietidningarna men en svart man här i filmen och det känns som ett steg i rätt riktning att låta magins uråldriga mästare vara en kvinna istället för en man, även om hon råkar vara vit. Visst hade det varit bättre om hon varit en asiatisk kvinna, men jag skulle ändå kalla det en vinst för jämställdheten att ha Chiwetel Ejiofor och Tilda Swinton i rollerna istället för gubbe #1 och gubbe #2. Se bara på den tidigare nämnda tv-piloten från 1978 där The Ancient One är utbytt till en gammal vit, brittisk man…

bild5b

Sen att Tilda Swinton inte riktigt funkar i rollen för mig är något helt annat. Jag är inget stort fan av The Ancient One som han är i serietidningarna heller, men där är han i alla fall riktigt gammal och gaggig och snackar hela tiden om hur svag han är och hur han förmodligen inte kommer leva så länge till vilket gör att han inte känns övermäktig. Han är som Yoda i The Empire Strikes Back, 20 år innan den filmen kom ut. Han pratar till och med som Yoda ibland med sina kvasi-intelligenta råd. Tilda Swintons den forne är mer som Yoda i prequeltrilogin när han för första gången visas i ljussabelstrid och studsar runt som en cirkusapa, vilket många fans inte var så förtjusta i. Det är inte riktigt så jag skulle valt att skriva rollfiguren, men det är förstås positivt att de gör henne till en tuff kvinna som kan sparka rumpor kors och tvärs, då Marvel än så länge har lite brist på sådana jämfört med mängden tuffa män i filmerna.

Den enda andra kvinnliga rollfiguren i filmen är Rachel McAdams som Stephens doktorskollega Christine Palmer. I morgon kan ni läsa mer om Christine, då går jag igenom karaktärens serietidningsbakgrund och hur hon kan ha hamnat i den här filmen, för Christine Palmer har aldrig förknippats med Doctor Strange i serietidningarna. Utan en kvinnlig Ancient One och tillägget av dr Palmer till Stephens bakgrundshistoria så skulle det alltså vara exakt noll kvinnliga karaktärer i filmen. I de första Strange-berättelserna var de enda tjejerna under ett långt tag bara hjälplösa fruntimmer som antingen var hypnotiserade eller hopplöst förälskade i den mystiske och komplicerade doktorn. Christine är helt enkelt en nödvändig och bra karaktär i filmen.

bild6Doctor Strange bjuder på en imponerande visuell upplevelse som jag hört många jämföra med Inception, men jag tycker helt klart att den här filmen tar och skruvar på verkligheten ytterligare ett antal snäpp. När serietidningarna kom ut på 1960-talet blev de snabbt populära hos collegeelever, speciellt bland de som var intresserade av psykedeliska droger eftersom bilderna var så surrealistiska och teman existentiella. Doctor Stranges skapare Steve Ditko ritade många bisarra världar som karaktären besökte, från Nightmares mardrömsrike till den hemska Dormammus mörka dimension och avlägsna planeter runt om i kosmos. Doktorns flitigt använda astrala projektioner, då han lämnar sin fysiska kropp och kan flyga runt som ett spöke är en annat väldigt ikonisk bild från seriteidningarna, precis som hans mysiga hem på Bleecker Street i Greenwich Village med det stora, runda fönstret. Tv-filmen från 1978 är som man kan föreställa sig grådaskig och statisk, och sen dess har det varit många manus på gång för olika Doctor Strange-filmer under 1980- och 90-talet, men det är nog tur att de aldrig blev av eftersom teknologin inte skulle kunnat återskapa dessa ikoniska bilder förrän nu.

Det är så kul och spännande att få se allt detta komma till liv på bioduken på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt, jag önskar bara att de hade gett oss ännu mer. Tydligen tyckte Marvel-chefterna att en del idéer som manusförfattarna Scott Derrickson (som även regisserade) och C. Robert Cargill hade från början hade att göra med de mer »konstiga« aspekterna från serietidningarna men att de skulle spara dem till potentiella uppföljare. De konstigaste bitarna de bjuder på är ändå oerhört underhållande och lite som en bergochdalbana genom olika dimensioner och man vill bara inte att det ska ta slut. Jag brukar inte se om filmer om det inte var flera år sen jag senast såg dem, men Doctor Strange vill jag redan se igen. I 3D. Jag brukar vanligtvis inte bry mig nämnvärt om en film är i 3D men det känns som att vissa sekvenser i Doctor Strange skulle tappa lite wow-känsla i 2D.

bild7

Karaktären Wong är kanske den mest problematiska att göra på film om man plockar honom direkt från serietidningarna. Där börjar han nämligen som en oväsentlig tjänare till Strange som så glatt och prestigelöst lyder sin mästares varje order, vare sig det är att koka te, tvätta hans svävande mantel eller hjälpa till med magiska konster. Även om han nyligen haft en mer betydande roll i en del Doctor Strange-serier (och nu för tiden brukar man även kalla honom för doktorns livvakt) så har han aldrig varit mycket mer än Stranges betjänt. Min bild av deras förhållande är att det egentligen är en väldigt ömsesidig och fin vänskap, som Sherlock och Watson eller Han och Chewie, men även om det skulle vara sant så kan ingen försvara implikationerna som en relation mellan en vit mästare och en kinesisk tjänare målar upp. Filmen har hanterat det hela okej då de tagit bort den beklagliga mästare/tjänare-relationen mellan Strange och Wong, men istället kan deras nästan icke-existerande relation liknas med en envis unge och en grinig barnvakt vilket är lite småkul men det värmer inte ens hjärta. Benedict Wong kan som hans namn tyder på vara helt rätt i rollen som Wong, men jag hade velat se mer av honom och mer samspel mellan Wong och Strange. Det är troligtvis någonting som kommer och någonting som de vill ska kännas förtjänat, men jag vill bara så gärna att Martin Freeman ska se dessa två på film och bli avis.

bild8

När man ska välja vilken fiende som ska vara med i en Doctor Strange-film så har man en hel del att välja mellan. Doktorn har i de över 300 serietidningar han varit med i slagits mot alla möjliga trollkarlar, monster, utomjordingar, uråldriga gudar eller varför inte jätterobotar på främmande planeter? Av de som faktiskt skulle kunna adapteras på ett trovärdigt sätt skulle det nog ändå vara lite för mycket att ta sig an i allmänhetens första möte med Strange. Av någon anledning valde de dock att inte använda sig utav den mest uppenbara skurken, men mer om det i en kommande artikel. Istället får vi se Mads Mikkelsen spela den fallna trollkarlen Kaecilius som i stort sett är helt påhittad för filmen och jag inte har så mycket att säga om honom. Han gör vad han ska helt enkelt men levererar ingenting nytt när det kommer till skurkar i Marvelfilmer.

Michael Stuhlbarg som var så fantastisk som gangsterbossen Arnold Rothstein i Boardwalk Empire spelar Stephen och Christines sjukhuskollega Nicodemus West och står för flera roliga scener. Jag älskar också musiken som Michael Giacchino komponerat åt filmen. Det låter lite som Sherlock-temat blandat med psykedelisk rock och är fantastiskt bra och passande.

I slutändan är Doctor Strange en väldigt imponerande och rolig film som ger massor av mersmak. Den skulle kunnat vara konstigare och ännu större i skala, men slutsatsen jag drar från personer inblandade i processen är att Marvel ville göra en originstory för att introducera tittare till en karaktär som aldrig nått ut till så här stor publik. De lämnar öppet för oändliga möjligheter i framtida uppföljare, vilket gör att den här filmen känns klart godkänd i att ha uppfyllt sitt mål. Jag är ju inte ett dugg opartisk när det gäller Marvel-filmer, men tror att de flesta biobesökare skulle finna Doctor Strange väldigt underhållande.

Doctor Strange har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019
Kommentar

Melodifestivalen 2020: Dags för en kvinna att vinna!

26 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel