Analys

Iannucci har gjort sitt livs film – Stalin-satiren är svartare, roligare & sannare än du tror

Samma dag som jag såg Armando Iannuccis The Death of Stalin besökte jag en stor utställning med sovjetisk affischkonst. Rum efter enormt rum på Tate Modern i London dignade av Revolutionens döttrar med stål i blicken. Av Lenin, Stalin, Marx och oräkneliga röda fanor.

Med svart humor avtäcker filmen de mekanismer av rädsla och medlöperi som föder den tystnad och beröringsskräck under vilken människor slutar existera redan innan de får en kula i nacken.

Josef Stalin – Koba kallad – gillade socialistisk realism och var likt andra diktatorer misstänksam mot det abstrakta. I de senare rummen på Tate var konstruktivismen, och de flesta judiska konstnärer, borta till förmån för retuscherade bilder och övermänniskor.

Den gamla människan bortklippt. Den nya människan pekade mot den röda framtiden.

Mitt sällskap var tyst ett tag när vi på kvällen klev ut från biografen där vi hade sett The Death of Stalin. Jag skrattade fortfarande, men hon var väl inte fullt lika luttrad av verkligheten. Monstrositeten bakom all den fantastiska estetik som den ryska revolutionen födde. Hon förklarade hur märkligt det var att se utställningen och filmen samma dag.

Märkligt som i betydelsen hysteriskt roligt – och mycket, mycket nödvändigt.

Josef Stalin dog (antagligen) den 5 mars 1953 i sin datja utanför Moskva där han levde de sista två decennierna av sitt liv. Redan 1942 hade den sovjetiske diktatorn haft minst en stroke eller hjärtattack. Kanske dog han så, kanske förgiftades han. För historien om Stalins död är som så mycket annat kring denne mördare otydlig. Stalin var en fruktad diktator som fördömdes och sedan rehabiliterades av regimerna i sitt hemland, vilket knappast gör att bilden har lättat över åren. Han var dessutom paranoid, en ledare som planterade skräck och paranoia i sitt hov för att stävja palatskupper och hålla dem i schack.

Putin-Ryssland drog nyligen in distributionslicensen för filmen. Stalin är läskigt rehabiliterad i det nya Ryssland. Skrattet fastnar därför i halsen och gör The Death of Stalin aktuell på fler sätt än vi vill.

Stalin var 73 år när han dog. Den inre kretsen hade väntat länge på att han skulle utse en efterträdare. I stället skakade Stalin på partikongressen 1952 om partiet och bytte ut gamla trotjänare mot ungtuppar. Sedan skickade han sin läkare till Gulag för att denne vågat påstå att Stalin behövde vila mer.

Helt logiskt: Stalin hade använt just den metoden mot Lenin när han försökt skynda på sin föregångares död.

Läkare hade han hur som helst ett ont öga till. De var ofta judar och de sista månaderna av sitt liv inledde Stalin inte bara utrensningar i partiet utan arresterade också en mängd läkare i en särskilt antisemitisk terrorvåg. Chefen för säkerhetstjänsten NKVD, Lavrentij Berija, kunde med minuters varsel få nya omkastade listor över vilka som skulle skjutas, vilka som skulle till Gulag och vilka som skulle benådas.

Den sista tiden i sitt liv började Stalin dagen med att ringa sina närmaste. Bland dem Nikita Chrusjtjov, Berija, Georgij Malenkov och Nikolai Bulganin. Mäktiga män, fruktade män som alla hade mördat och som alla levde i skräck under Stalins stövel. Tidigare utrikesminister Molotov (han fick sparken av Stalin 1949) hade sett sin egen hustru arresteras och gett sitt bifall. Männen lät Josef Stalin kalla dem för »blinda kattungar som skulle ätas levande av kapitalisterna« om han inte fanns där för dem. Avancerad mobbning, eller »nedåtpuffar« som det skulle heta på en svensk lågstadieskola i dag.

Den makabra hovkoreografin blir förstås mycket mörkare när den frånvarande makten är Josef Stalins lik. Som har marinerats i sitt eget kiss och fortfarande pyser ut giftiga gaser.

Stalin blev deppig om han var ensam. Han drog ut enkla ärenden till tvångskonversationer som höll på i timmar. Till kvällen valde Stalin – en känd cineast – en film som sällskapet skulle se med honom. Västerns och gangsterfilmer stod ofta på schemat, men Koba var också svag för Frank Capra. Han dog efter en av dessa filmnätter, och det som följde är av förståeliga skäl en av historiens mest omsusade tronfejder.

Den som är bekant med manusförfattaren och regissören Armando Iannucci anar nog varför denne gick igång på historien om Stalins död. Iannuccis CV innehåller mycket genialiskt (Alan Partridge!), men han är som bäst i serierna Thick of it och Veep samt filmen In the Loop. Tv-serier och filmer som alla återkommer till samma tema: makt, inkompetens och blind tro.

Den verkliga makten – ministern, presidenten och så vidare – är sällan eller aldrig i bild i dessa skapelser. Underhuggarna improviserar vad de tror att makten vill ha. Som… blinda kattungar. Denna makabra hovkoreografi bli förstås mycket mörkare när den frånvarande makten är Josef Stalins lik. Som har marinerats i sitt eget kiss och fortfarande pyser ut giftiga gaser.

I flera bemärkelser.

Manuset till The Death of Stalin är baserat på en fransk serieroman men kunde vara inspirerat av en rad i Simon Sebag Montefiores Stalin: Den röde tsaren och hans hov (och är det sannolikt också): »The inner circle was so accustomed to his minute control that they could barely function on their own.«

Frågan är hur man bäst skildrar de omständigheter som kunde resultera i den ofattbara dödssiffra som kommunismen producerade under Josef Stalin? Hur göra det utan att bara skratta bort saken och samtidigt säga något vettigt?

Resultatet är en mörk fars någonstans i korsvägen mellan Chaplins Diktatorn, Pang i bygget och Kafkas Processen. Redan inledningsscenen är en omedelbar klassiker. Radio Moskva ger en direktsänd Mozartkonsert. Just som den är slut ringer Stalin (Adrian Mcloughlin) till chefen för radiostationen (Paddy Considine) och »ber« om en inspelning av konserten. Som förstås inte har spelats in. Varpå Considine och hans assistent inleder en nervig ångestkamp om ansvaret i den minimala radiostudion.

Publik måste tvingas in från gatan för att återskapa rätt akustik, dirigenten svimmar av rädsla – det här var på den tiden då den som slutade applådera ett Stalin-tal först av alla kunde släpas ut och skjutas. Den unga pianisten Maria Yudina (Olga Kurylenko) går med på att spela, men skickar ett dolt meddelande till diktatorn som kommer att få ödesdigra konsekvenser.

Men det är bara inledningen till ett oavbrutet roande och skrämmande maktspel. Lika mycket är det Iannuccis förtjänst som regissör, som det är resultatet av en grupp skådespelare som i flera fall aldrig har varit bättre. Steve Buscemi som Chrusjtjov, snart tronarvinge, paketerar sin vanliga nervösa uppsyn i en fatsuit och tar den till en ny nivå. Byta-plats-scenen på Stalins begravning är en av Buscemis allra roligaste.

Jason Isaacs som macho-general komplett med snabb, smutsig mun är en annan svårt inspirerad rollsättning eftersom han sprätter liv i de skräckslagna sykofanterna i den inre kretsen.

Men Simon Russell Beale som den fruktansvärde NKVD-chefen Berija är tveklöst läskigast. En av filmens mest rubbade scener är när den sadistiske Berija får utrikesministern Molotov att framför Chrusjtjov upprepa att det var rätt att hans fru arresterades och avrättades. Förödmjukelsen är, tror man, total. Men det blir värre.

För det här är så tacksamma karaktärer och incidenter. Rupert Friend gör till exempel Stalins alkoholiserade son Vasilij som orsakade ett hockeylags död i en flygolycka. Av rädsla för faderns vrede bytte Vasilij ut spelarna i smyg och berättade aldrig om olyckan. På riktigt alltså.

All denna vetskap, alla dessa charader och all denna rädsla går in i »sorgen« kring Stalins lik ute i datjan och under begravningen. Samtidigt som det i bakgrunden pågår en maktkamp mellan NKVD och Röda armén samt olika fraktioner i hovet som också drar in Stalins dotter Svetlana (Andrea Riseborough).

Det är en makaber och extremt underhållande dödsdans.

Men är det rätt?

Den tjatigaste biten när det förr om åren kom en ny film om Adolf Hitler (eller bok, eller serietidning, eller pennvässare) var den där minst en skribent likt ett självspelande piano trummade fram en text kring om detta verkligen ÄR OKEJ!?.

Att det var samma personer på samma redaktioner som kapitalt misslyckats med att informera den läsande allmänheten om vad nazismen överhuvudtaget var, och nu ringde någon professor i historia för att få uppbyggnad till sitt moraliska larmande, det var mindre intressant.

Sedan kom sociala medier och det visade sig  att ett klipp från Undergången – Hitler och Tredje rikets fall gav mer klick än alla indignerade texter sammanlagt – och ingen diskuterade saken mer.

I den mån det finns en diskussion om The Death of Stalin så har den inte kommit till Sverige än. I England har det gjorts några lama försök att tala om historiska missar i filmen och sagts att Armando Iannucci inte respekterar offren för massmorden. Nå, diskussioner är bra. Jag förväntar mig än mindre i ett land som inte ens kan ha ett rimligt samtal om uppgörelse med ens de brutalaste formerna av kommunismen. Där det ständigt ges licens att frikoppla historiska facit från ideologin. Som gosar med stalinister och Nordkorea-kramare i offentligheten. Den frilansare som försöker sälja smaklös-vinkeln på en text kring Josef Stalin här lär få det tuffare. Gulag är fortfarande ett vagt begrepp för många.

Men om det inte var så? Själv anser jag att The Death of Stalin är precis allt jag kan önska när jag blickar tillbaka över generationerna före mig. Hade jag ansett att det varit respektlöst om jag varit min egen släkting – han som tidigt 1950-tal skickades till uranbrotten för att han inte ville nationalisera det ungdomslag i fotboll som han tränade i kvarteret?

Kanske.

Han och de 80 000 andra som dömdes till straffarbete i de ökända tjeckiska gruvlägren hade å andra sidan säkert mått bra av ett gott skratt på sina bödlars bekostnad.

Hade jag tyckt det var respektlöst om jag hade levt i skuggan av världens största Stalinstaty – den som byggdes bara för att genast sprängas i luften?

Kanske.

Men den fick man å andra sidan inte tala om förrän 40 år senare. Och de absurda berättelser som vävdes kring den i diktaturens tystnad är bra mycket grövre och mer oförskämda än The Death of Stalin.

Komedi anses ofta som en genre ovärdig offren. Minns allt rabalder kring Livet är underbart. Men frågan är hur man bäst skildrar de omständigheter som kunde resultera i den ofattbara dödssiffra som kommunismen producerade under Josef Stalin? Hur göra det utan att bara skratta bort saken och samtidigt säga något vettigt?

På en annan av fjolårets kommunistkonst-utställningar i London rullade fångbilder med namn och yrke i en oändlig sekvens. Knappast biografvänligt. Och heller inte riktigt lika redogörande som den helvetiska satiren kring Stalins ruttnande lik.

För vad The Death of Stalin genom sin svarta humor avtäcker är de mekanismer av rädsla och medlöperi som föder den tystnad och beröringsskräck under vilken människor slutar existera redan innan de får en kula i nacken.

Så möjliggörs en terror ingen vill tro är möjlig om sin egen generation. Men om vi inte förstår mekanismerna, då kan vi varken hedra de döda eller lära oss något om människans värsta sidor.

Den självklara avslutningen på en text om The Death of Stalin vore att göra sig lustig över att Putin-Ryssland nyligen drog in distributionslicensen för filmen. Klart de gjorde. Stalin är läskigt rehabiliterad i det nya Ryssland. Skrattet fastnar därför i halsen och gör The Death of Stalin aktuell på fler sätt än vi vill.

Men en roligare och inte mindre angelägenhet nyhet – jag skrattade lika rått som förhoppningsfullt när jag hörde detta – är att Armando Iannucci härom dagen höll ett scensamtal med Fire and Fury-författaren Michael Wolff.

Den filmen vill jag se.

The Death of Stalin har svensk biopremiär i morgon fredag. TVdags maxbetygsrecension kan läsas här.

Just nu på TVdags

Streamingtips

The Cry på C More – isande drama om föräldraskapets värsta prövningar

21 oktober, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Den självklara oberäkneligheten i One Dollar

21 oktober, 2018
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst i kvällens Så mycket bättre: Albin Lee Meldaus inlevelse & quirky charm

20 oktober, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: svenske succé-filmfotografen Linus Sandgren

20 oktober, 2018
Recension

Daredevils nya skurk gör tredje säsongen fantastisk trots en långsam start

19 oktober, 2018
Kommentar

I Bonde söker fru: bonniga bönder, en lookalike & kärlekssnyftande Lindorff

17 oktober, 2018
Streamingtips

Muppdiggare, kolla in Christine McConnells skräckdelikatesser

17 oktober, 2018
Premiärrecension

Filmisk kvalitet men ytligt tempo i nya Kristina Ohlsson-noir-deckaren Sthlm Rekviem

17 oktober, 2018
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om Bernard Butler, Mother Goose & prällesex

16 oktober, 2018
Kommentar

Nu på HBO Nordic – estetiskt & aptitligt fluff i A Discovery of Witches

16 oktober, 2018
Nyhet

Dracula ska bli Netflix-serie i händerna på Sherlock-skaparna

15 oktober, 2018
Recension

Lena Dunhams-serien Camping är inte helt oäven – både parodisk & småskruvad

15 oktober, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel