Mainstream-sitcoms & förväntningens falska makt

I stället för komik: förvirring – vi tittar närmare på Mulaney & Marry Me

Det är märkligt det här med förväntningar. När jag hörde att John Mulaney skulle få en egen sitcom formligen utbrast jag »äntligen!« – som humornörd blev jag alldeles oerhört glad och förväntansfull. Fattas bara annat! Mulaney har trots sin ringa ålder (dryga 30; han ser ännu yngre ut) redan hunnit med massor, och i mina ögon knappt tagit ett enda snedsteg som komiker och manusförfattare. Snarare har han haft osedvanligt god smak, varit väldigt smart i sina val och lyckats balansera hyfsat bred och familjevänlig ståupp med obruten konnässörskredd, samarbetat med bra folk och – viktigast – alltid varit rolig.

Stundtals känns Mulaney som en inofficiell reboot av Seinfeld. Men utan något av originalets nerv, tempo, skämt.

Hans ståuppalbum The Top Part (2009) och New in Town (2012) håller jag som två av de senaste årens bästa. Han har som författarslav i mediokritetens högborg Saturday Night Live som få andra lyckats hålla huvudet högt och producera pålitligt bra material trots bedrövliga yttre omständigheter. Karriären har i princip gått spikrakt uppåt sedan han började lattja humor på Georgetown University som tonåring.

Så hur i hela friden förklarar man Mulaney? Fox lanserade Mulaneys självbetitlade sitcom för tre veckor sedan och den har som bäst blivit svalt mottagen, som värst sågats vid fotknölarna. Det är inte många som tittar heller. Och det är inte svårt att förstå varför – de avsnitt som sänts hittills visar upp en stel och trög serie som svämmar över på alla håll och kanter av saker vi sett hundratals gånger tidigare, men bättre utfört. Den uppenbara jämförelsen är Seinfeld, och stundtals känns Mulaney nästan som en inofficiell reboot av den klassiska humorserien. Men utan något av originalets nerv, tempo, skämt. En kompis föreslog att Mulaney skulle kunna bli bättre om den bara var lite tightare, om tempot var lite högre – att serien är inspelad inför en livepublik, som på den gamla goda tiden, känns som ett av många dåliga beslut i det avseendet. Men jag vet inte om det räcker. Problemen är större än så.

Själv är jag främst förvirrad. Jag förstår verkligen ingenting. In i det längsta trodde jag att alla lama promos, som såg så usla ut, var något slags meta-meta-meta-skämt. Att vi med glimten i ögat tillsammans skulle skratta åt uttjatade sitcomklyschor som »The Black Friend« och »The Gay Neighbor« och ironiskt garva åt den skamlösa Seinfeld-ripoffen – men att Mulaney och kompani sedan när serien satte i gång skulle säga typ »Haha, nej nej nej, självklart har vi inte gjort en så töntig serie!«, och så skulle det riktiga programmet börja. Som en subversiv drift med hela genren. Det var en desperat förhoppning, och något sådant hände förstås inte. (Läs mer om just Seinfeld-kopplingen och nostalgin för äldre sitcoms här på TVdags i morgon, när även Kjell skriver om Mulaney.)

Desperationen fanns där av en anledning. Jag har nämligen så ohyggligt svårt att tro att Mulaney slitit som en hund de senaste åren, varit duktig och pålitlig och hårt arbetande, för att allt ska kulminera i… det här? Mulaney är trots allt skapad av och för John Mulaney. Hans röst och ståuppskämt utgör samma fond för programmet som Jerry Seinfelds gjorde för sitt. Är det här verkligen hans vision, hans testamente, det som han vill minnas för? Jag kan liksom inte få in det i skallen. Om det nu inte är Lorne Michaels, denna humorns vampyr som direkt eller indirekt kontrollerar typ hälften av all primetime-humor i USA, som sugit ut den eventuella potential som fanns i ursprungsversionen och slängt det livlösa kadavret framför Fox-tittarna. Foliehatten i mig vill naturligtvis att just detta ska vara sant, att Mulaney fått sin show shanghajad, att han är fjättrad av tv-kanalens minsta-möjliga-nämnare-cynism och bakbunden av sin lojalitet mot Lorne. Men ingenting tyder på att så skulle vara fallet.

Jag har så ohyggligt svårt att tro att Mulaney slitit som en hund de senaste åren, varit duktig och pålitlig och hårt arbetande, för att allt ska kulminera i… det här?

Det är alltså märkligt det här med förväntningar. Kontrastera min upplevelse av Mulaney med NBC:s nya sitcom Marry Me. När Ida och jag kollade igenom trailers till några av höstens nya serier härförleden var just Marry Me ett av våra lite slumpmässigt utvalda objekt. Som fans av Ken Marino och andra bevisat solida humortyper i ensemblen fanns det en viss förhoppning hos oss att detta kunde bli bra. Men trailern såg förskräcklig ut – en enda lång kavalkad av stereotyper, osannolika situationer och löjliga karaktärer. Den dog där och då för oss. Vilken besvikelse!

Men »never judge a book by its movie«, som man säger, och döm aldrig en tv-serie för dess trailer. När jag väl lojt gav Marry Me en chans blev jag inte bara positivt överraskad utan rentav glad. Jag skrattade! Jag tyckte Marino och Casey Wilson var roliga! De har god kemi, manuset är välskrivet och tight, det fanns bra folk i mindre roller, den var inte inspelad inför en störig publik och hade inga pålagda skratt! Visst, den är hyfsat programmatisk och förutsägbar, den innehåller alla de där jobbiga romcom-ingredienserna och alla är sådär amerikanskt besatta av Romantik och Förlovningar och Bröllop och Barn, men jag köper det.

Möjligen var min reaktion på Marry Me färgad av besvikelsen med Mulaney, det återstår att se om den håller. Men det är väldigt sällan jag tycker en mainstreamsitcom är rolig direkt i första avsnittet, så nu är mina förväntningar på fortsättningen skyhöga. Mot bättre vetande, såklart.

Mulaney går på Fox och Marry Me på NBC i USA.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel