Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

Känner ni baksmällan? Den där väldigt specifika, som brukar infinna sig c:a en söndag i första halvan av mars varje år – efter en kväll av för många GT, mentholcigaretter och tonartshöjningar. Inte? Nej, det har ju inte varit som vanligt i år. Vann rätt låt? Spelar det ens någon roll?

Nej, förmodligen inte, men det gör det å andra sidan inget annat år heller. Samtidigt som det spelar all roll i världen. För grejen med Melodifestivalen är ju inte vem som vinner, grejen är – hela grejen.

Efter 20 år på tronen har Kung Christer till slut abdikerat.

Det vi vet är att det här var Christer Björkmans sista år som producent/tävlingsledare/senior producer/schlagergeneral/vadniänvillkalladet och att ingenting någonsin kommer att bli sig likt igen.

Efter 20 år på tronen har Kung Christer till slut abdikerat. I morgon är en annan dag, som Niklas Strömstedt skaldade och Christer själv sjöng 1992. Så fick vi in den obligatoriska titeln på den här karriärsrunan också. Fan, vad vi älskar att skriva karriärsrunor ändå. Oavsett om folk dött, slutat eller bara tagit en liten timeout. Men missförstå mig inte, jag ser absolut ingenting problematiskt i detta. Tvärtom: människor som gjort fantastiska saker förtjänar att hyllas offentligt. Jag ville bara framhäva att jag är medveten om vad jag sysslar med. Och så ville jag väl skapa lite distans, antar jag.

För sanningen att säga är det här lite traumatiskt för mig. Christer Björkman är, jämte Marvel-pappan Stan Lee, den person utöver min egen familj som betytt absolut mest för mig i mitt snart 33-åriga liv. Melodifestivalen är en lika viktig del av min identitet som mitt yrke, min klädstil eller mitt ordförråd. Förmodligen viktigare.

Varför då? Jag höll på att säga att jag knappt vet själv, men det hade gjort den här texten tämligen poänglös och dessutom varit direkt osant. Jag vet precis varför. Jag är bara rätt mätt på att behöva förklara det för diverse kulturellt förstoppade individer.

Egentligen är det ganska hårresande att man ens ska behöva motivera varför man fascineras av ett kulturellt fenomen som i ett tidevarv av oöverblickbart utbud fortsätter att nagla fast 30 procent av ett bortskämt litet medelklasslands befolkning framför tv:n sex lördagskvällar varje vårvinter. Å andra sidan är det även helt i linje med den ängsliga positioneringskultur som samma befolkning andas både in och ut varje dag, så vi kan lämna det där.

Mer svårforcerat är det faktum att Melodifestivalen är en fullkomligt unik kulturell företeelse sett till sitt uttryck. För nej, det är klart att det inte går att tävla i musik (trots att vi gör det hela tiden). Bla, bla och bla. Men det är inte heller det vi sysslar med här. Ett bidrag i Melodifestivalen är inte en låt. Melodin utgör givetvis fundamentet, men utöver att den måste förhålla sig till ett synnerligen speciellt och svårmanövrerat ramverk ska den även paketeras tillsammans med en artist, en sångröst, en kör, en scenshow, en klädsel, en ljussättning, en bildproduktion och mer därtill. Alltsammans ska synka och pågå i ganska så exakt tre minuter. Jag vet inte med er, men jag hittar åtminstone inget bättre sätt att beskriva detta än som ett konstverk. Ett bidrag i Melodifestivalen är ett konstverk. Dessutom en helt unik form av konstverk, som inte kan upplevas i något annat sammanhang. Det är klart att det är fascinerande.

Men det finns en aspekt till, som i hög grad hänger ihop med de två ovan nämnda. Numera refererar SVT ofta och gärna till Melodifestivalen som »hela Sveriges fest«, en devis som är svår att protestera mot. Men för en stor liten grupp människor är Melodifestivalen mycket mer än så. Inte bara en sångtävling, inte bara ett tv-program, inte bara ett intresse. För vissa av oss är det en frizon. En sagovärld där känslorna vi normalt får lära oss att dämpa tillåts breda ut sig till det maximala, samtidigt som normerna som dagligen begränsar och slår undan benen på oss är reducerade till det minimala. Vi är några stycken som behöver den eskapismen.

Christer Björkman

I takt med att Melodifestivalen blivit en riksangelägenhet blir den här communityn mindre synligt, men det lever i allra högsta grad och är även ännu starkare och ännu mer nödvändigt på kontinenten. Jag återvänder ofta till våren 2013, då Eurovision Song Contest intog min hemstad Malmö och jag fick möjlighet att arbeta med festivalen på plats som reporter. Jag gör det dels därför att det är de två bästa veckorna jag upplevt i mitt liv, men också därför att det blev en sådan jävla käftsmäll till ögonöppnare att träffa alla dessa människor som sparat pengar i ett år för att kunna vallfärda till en dyr och snålblåsig småstad i norra Europa. De sket naturligtvis i falafeln och pildammarna, de var bara där för att få befinna sig i schlagerbubblan i två veckor – och för en gångs skull få vara sig själva. Många av dessa människor tillhör hbtq-communityn, men verkligen inte alla. En del har funktionsvariationer, en del är människor utan land, en del är kvinnor som inte anses tillräckligt bra på att vara kvinnor och en del är helt enkelt bara inte som folk är mest. Men i schlagerbubblan är alla annorlunda och därför kan alla vara sig själva.

Just det, det var Christer Björkman vi pratade om. Han är givetvis inte ensamt ansvarig för allt det fantastiska som subkulturen Melodifestivalen är och blivit, men det är svårt (för att inte säga omöjligt) att peka på någon annan enskild person som varit viktigare i sammanhanget. Christer har med en outsinlig passion, energi och nyfikenhet utvecklat och breddat Melodifestivalen – samtidigt som han varit oerhört mån om att bevara dess ursprungliga essens och vårda kärnpubliken.

Jag har mina farhågor inför vad som kommer att hända de kommande åren, men de är förstås främst bottnade i nostalgi och neokonservatism och jag blir gärna överbevisad. Det jag vill säga är egentligen bara tack. Tack för allt, Christer. Utan dig vet jag inte om jag ens hade levt idag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Vem kan slå Tusse?

13 mars, 2021
Streamingtips

Ljuvliga High Fidelity lyckas både vara nutida & nostalgisk

12 mars, 2021
Intresseklubben Antecknar #78

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Outland och andra favoriter från 1981

12 mars, 2021
Recension

Säsong 2 av Jägarna på C More: förutsägbart & tråkigt men Lassgård briljerar

9 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel