Kommentar

Hynek i SFI-debatten: Därför är SD det stora kulturpolitiska hotet

Den av TVdags uppmärksammade Green card-utbildningen i Svenska filminstitutets regi har fått stor spridning. Men en av de springande punkterna i diskussionerna som böljat kring denna utbildningsdag är hur mycket det kan tänkas påverka själva filmskaparen. Från ett förslag som har kritiserats för att det presenterades med ett luddigt innehåll där ordet normkreativitet var ett inslag, till att komma att handla om arbetsmiljöregler som produktionsbolag redan har ansvar för, så finns det mer att säga om dess plats och roll i dagens filmpolitik och samhälle.

Den som tror att partier med sådana ambitioner aldrig kommer få makten, och då genomföra vad de säger att de ska göra, bör läsa Sverigedemokraternas kulturpolitiska program och deras budgetmotion för 2018.

SFI (och andra) har i skadehanteringen insinuerat att kritiken av Green card-utbildningen är en journalistanka. Det ska nog förtydligas att förslaget inte bara väckte kritik hos Film och TV-producenterna utan även också hos Sveriges Filmregissörer (sedan tidigare har även Filmpool Nords vd Susann Jonsson kritiserat utbildningen offentligt).

I ett svar till SFI den 20 november, på ett utskick från oktober (»Underlag Förslag till ny stödordning 2018«, 13 oktober), skriver Sveriges Filmregissörer att de är »mycket tveksamma till förslaget« och påpekar alltså att det ju redan idag är ett ansvar för varje producent att sätta sig in i arbetsmiljölagen, avtal om jämställdhet och mångfald och att följa gällande kollektivavtal för att få produktionsstöd.

En producent till en av det senaste årets mest internationellt prisbelönade svenska filmer: »Oj! Det måste vara skrivet av någon som inte har insyn om hur det ser ut i slutfasen av en film. Hur tänker man sig att få samtliga finansiärer samlade i ett och samma rum?«

Det blir också märkligt när kritiker av kritiken har svårt att se att även Film- och TV-producenterna eller Sveriges Filmregissörer företräder yrkespersoner som samtidigt deltar i upprop som #tystnadtagning. Eva Hamiltons brev inleddes med ett tydligt ställningstagande för att det behövdes viktiga åtgärder i branschen. Att göra kritiker till »makthavare och tyckare« är en bekant och trist retorik. Detsamma gäller inslag av politisk naivitet. Som detta:

»Mest magstarkt är kanske Eva Hamiltons slippery slope-argument. Jag parafraserar: just nu är den rådande värderingen att sexuella trakasserier på arbetsplatsen är något dåligt men om vi gör något åt detta banar vi vägen för obligatoriska knätofsar den dagen SD tar makten.«

Raljans kring den som oroas för blåbruna partier som med kulturpolitiken som pekpinne vill förändra människan slutade vara rolig när dessa partier åter krälade ur historiens sophink. Det duger inte att korsa fingrarna, blunda och säga »Sverige är inte Ungern, Sverige är inte Ungern, Sverige är inte Ungern«. Nej, heller inte Polen, där man precis inskränkte yttrandefriheten med en lag som reglerar vad som får sägas om nazisternas koncentrationsläger.

Men är Sverige ett land med en inneboende godhet lika orubblig som en enhörning i regnbågsfärger? Den som tror att partier med sådana ambitioner aldrig kommer få makten, och om de kommer till makten inte kommer genomföra vad de säger att de ska göra – och varför skulle de hur som helst bry sig om kulturen när ingen annan gör det? – bör läsa Sverigedemokraterna kulturpolitik. Och deras budgetmotion för 2018.

Det blir märkligt när kritiker av kritiken har svårt att se att även Film- och TV-producenterna eller Sveriges Filmregissörer företräder yrkespersoner som samtidigt deltar i upprop som #tystnadtagning. Att göra kritiker till »makthavare och tyckare« är en bekant och trist retorik.

Kulturen är en central väg till förändring, för att skapa Sverigedemokraternas idealsamhälle. Så har det alltid varit under bruna och mörkröda krafter, och den som ägnar sig åt kulturkritik, och särskilt film, bör vara medveten om denna historia.

»Slippery slope« kan därmed översättas med att försöka behålla principer kring makten och kulturen. Eva Hamilton reagerade av förståeliga skäl på ett flummigt uttryck, eftersom ett flummigt uttryck i maktens händer kan användas på olika vis. De som ska få stöd mot krav har rätt att veta vad kravet innebär. Precis som om en vd hade sagt något vagt om »svenska värderingar« som inslag i en obligatorisk kurs.

Eva Hamilton gav därför ett exempel som är rimligt eftersom det är i samklang med vad som sker i flera europeiska länder. Och liksom i dessa länder lär vi skratta åt knätofsar ända tills vi inser att det aldrig var tofsarna de avsåg. Kulturen är en strategisk fråga, eftersom kulturen hjälper till att ge legitimitet till och sätta ramar för förändringar av makten. Så arbetar flera slirande EU-nationer.

Redan Viktor Orbáns första regering (1998-2002) använde kulturen till att placera sig i en obruten kontinuitet av ett tusenårigt Ungerskt rike. Det var alltså en förändring som skulle visa att det inte hade skett en förändring. Det var allt som föregått Orbán som hade varit en anomali. Det öppnades därför flera nya historie- och kulturmuséer dessa år, det skickades ut flaggor till småorter, det restaurerades byggnader och sport- och kulturscener. Det historiska jättebudgeteposet A Hidember var när det kom 2002 den dyraste ungerska filmen någonsin, skapad i Orbán-regimens historieideologiska anda.

Eva Hamilton gav ett exempel som är rimligt eftersom det är i samklang med vad som sker i flera europeiska länder. Och liksom i dessa länder lär vi skratta åt knätofsar ända tills vi inser att det aldrig var tofsarna de avsåg.

För den som följer den europeiska kulturpolitiken och inte begränsar sina funderingar till goda föresatser på Gärdet, är oron således i linje med detta. Varför inte läsa hela stycket ur Sverigedemokraternas filmmotion och fundera en sväng på det mot bakgrund av det ungerska exemplet:

"Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet, och då inte enbart genom restaurering av gamla svenska filmer, utan även genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. Producenter av historisk film och kulturarvsfilm verkar ofta under särskilda och ibland fördyrande villkor. Genren tenderar att hamna mellan stolar i fråga om bidragsgivning.

Sverigedemokraterna menar att det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. Genom att känna vår historia känner vi oss själva; vårt gemensamma arv utgör själva fundamentet för vårt samhällsbygge. Det är vår övertygelse om att stärkta möjligheter till produktion av historisk film skulle bidra till ökad gemenskap och en mer sammanhållen nation."

Liksom i Orbáns Ungern (som ju är en förebild för SD) så syftar man till att skapa en enhet av folket. I Ungern liksom i andra populistiska länder innebär detta att om man kritiserar Orbán, då attackerar man det ungerska folket.

För den som följer europeisk kulturpolitik och inte begränsar sina funderingar till goda föresatser på Gärdet är oron logisk. Varför inte läsa hela stycket ur Sverigedemokraternas filmmotion, och fundera en sväng på det mot bakgrund av det ungerska exemplet?

Sverigedemokraterna ambitioner är desamma: att genom kulturen ge svenskheten och dess (forn)stora historia ett ramverk som förklarar att detta var vad folket hela tiden ville ha. Att återvända till sitt arv, som är fundamentet för samhällsbygget. Därför är kulturen central för dem.

Sverigedemokraterna och liknande krafter kommer att söka vägar att genomföra detta oavsett rådande regler. Det är nödvändigt för dem att ändra narrativet om det mångkulturella Sverige. Men finns det otydliga regler och oklara begrepp i svang idag, så underlättar det förstås för dem.

Det är just därför som Sverigedemokraterna vill behålla public service. Under höstens landsdagar kom man fram till att detta »sovjetiska propagandaministerium« (SVT) inte bör avvecklas. Då kan man ju från politiskt håll använda anslagen för att »belöna och bestraffa« dem.

»Public service har under alltför lång tid ägnat sig åt att indoktrinera oss till mångkultur. Frågan är hur vi bäst kommer till rätta med det? Jag tror inte att det är genom att avveckla public service. Vi kommer att vara maktägande snart och då har vi chansen att ordna det här.«

Public service-argumentet är sannolikt utbytbart mot Filminstitutet. Genomförandet följer kanske också det som skedde när Orbán inledde sin andra regeringsperiod 2010: Då gick skiftet från ett kulturkrig om kulturens innehåll (utövarna visste ju redan vad som förväntades) till att rikta in sig på att byta ut styrelser och chefer på landets institutioner mot en partitrogen krets.

Som en fotnot kan vi påpeka att Miljöpartiet i januari hade 4,1 procent i en SIFO-undersökning. Sverigedemokraterna hade 16,2 procent.

Men reaktionerna kring Green card ska framför allt sättas i ett filmpolitiskt maktsammanhang. Efter mer än fem decennier gick en svensk filmmodell vid nyår i graven. Filmavtalet med alla sina brister innebar dock ett slags maktfördelning kring beslutsfattandet över filmen. Med en helstatlig filmpolitik inträder en ny och obekant situation – och den placerar större makt hos SFI än tidigare. När Green card i diskussionen isoleras från andra förändringar, och SFI backar samtidigt som de låtsas som att de aldrig har försökt införa ett krav, kan det se ut som om alla överdriver. Vilket var precis vad som hände i en diskussion i Expressen TV, där chefen för SFI:s produktionsstöd gav uttryck för detta.

I stället för den lite arroganta inställningen till filmorganisationer runtom i landet så borde kanske höga chefer på SFI fundera på vad – vilka slags sammanhang – som gör att branschen reagerar med oro på något som kanske med ett par samtal hade kunnat redas ut innan det blev en medial debatt. Kanske är det här värt att inflika att SFI aldrig svarade på skrivelsen från Sveriges regissörer den 20 november.

Och för att läsaren bättre ska förstå sammanhanget, kan man även uppmärksamma en del andra saker från Filminstitutets förslag till en ny stödordning. För det första är dokumentet genomsyrat av begrepp som »mätbara mål«. Det är, som en regissör skrev till mig, som att »hela förslaget osar New Public Management fast 15 år efter andra delar i samhället«.

Sveriges regissörer är även de kritiska till detta: »en alltför hård detaljstyrning« med »krav, kontroller och önskemål om mätbara mål«. De ser en fara att »viktiga kvalitetsbegrepp korrumperas och omvandlas till enbart kvantiteter och ekonomisk mätbarhet«.

Jo. Det är ett förslag. Men också testballonger ger en vink om vad en institution vill genomföra. Därför är kanske den viktigaste föreslagna förändringen, som ställer regissörer i ett besvärligt läge, denna:

»[F]öre produktionsstödsbeslut kommer det aktuella projektet och dess upphovspersoner delta i ett PPM-möte (pre production meeting) tillsammans med filmens samtliga finansiärer och distributör för att säkra samsyn kring filmprojektet i olika avseenden. Inom sex månader efter filmens premiär, oavsett fönster, samlas samma grupp som ovan till ett gemensamt utvärderingsmöte av projektet. Krav kommer införas på att producenten anordnar visning av projektet i god tid före låsning av klippning för alla finansiärer vid samma tidpunkt.« (TVdags fetning)

Jo. Det är självklart att en finansiär ser en film innan klippningen är låst (kort sagt: innan filmen anses färdig). Men detta sker oftast genom att man visar filmen för finansiärer var för sig. En anledning är den svaga positionen regissören kan få mot flera finansiärer vid samma tillfälle. De kanske har olika agenda och filmskaparen hamnar i ett utsatt läge. För en ung och oerfaren regissör kan det bli en mardröm.

Jag ringde därför upp producenten till en av det senaste årets mest internationellt prisbelönade svenska filmer för att höra vad hen säger om saken.

»Oj! Det måste vara skrivet av någon som inte har insyn om hur det ser ut i slutfasen av en film.  Jag förstår inte hur det skulle kunna gå till praktiskt. Hur tänker man sig att det ska vara möjligt att få samtliga finansiärer samlade i ett och samma rum?«

Hen fortsätter:

»I Europa har vi en tradition av att respektera regissörens vision och att regissören har final cut, något som absolut inte får röras och som vi måste värna om. Vi visar dessutom redan filmerna för samtliga finansiärer innan låst klippning, där det viktiga är att man får feedback från ett antal olika håll och kan göra en samlad analys av vad som fungerar eller inte. Pratet om en samsyn är också ytterst oroande. Det är vi som står för kvaliteten och för innehållet i våra filmer. Jag uppfattar det som allvarligt, ifall SFI uppfattar sig som och agerar som producent för filmerna.«

Filminstitutets förslag att samla alla finansiärer vid samma tillfälle får antas vara till för att säkra att den uppsatta samsynen är nådd – och för att de mätbara målen blir… tja, mätbara. Samsynen och mätbarheten får exempelvis antas gälla även de krav SFI ställer kring mångfald. Så när manusförfattaren i DN:s ledartext säger att det gäller att hålla tungan rätt i mun när man möter konsulenter, kan det komma att gälla även filmen som slutprodukt.

»Var«, skriver Sveriges regissörer, »finns regissörens vision och konstnärliga frihet i detta?«

När förslaget klubbades till regel av SFI den 4 december blev det dock lika svår att tyda som Green card-innehållet. Nu står det att kravet för produktionsstöd är att »delta i utvärderingsmöten med Filminstitutet och andra för projektet viktiga aktörer«. Läst i sig själv tämligen okontroversiellt. Betraktat mot bakgrund av det kritiserade förslaget om »alla finansiärer vid samma tidpunkt« mer bekymmersamt. Vem som ska avgöra vilka viktiga aktörer som måste vara med? Då det är ett krav från SFI:s sida för produktionsstöd får man anta att det är de.

Samtidigt är det ekonomiskt svårförståeligt. Som producenten ovan påpekar för mig agerar SFI som om de var beställare av filmer. I förslaget framstår det som att Filminstitutet ser sig som huvudproducent av en film. Men det genomsnittliga konsultentstödet för långfilm 2016 uppgick till 35 % (Sveriges regissörers uträkning). Vem har då ytterst det slutliga produktionsbeslutet: Filminstitutet eller den juridiska producenten?

Klart att osäkerhet tycks spridd i branschen – också för konstnärlig frihet. För den som följer och tar del av denna oro är det snudd på Bagdad Bob-vibbar när man sedan läser SFI:s uttalanden om hur allt med Green Card egentligen är ett enda stort missförstånd som journalister har blåst upp. Det är en utbildning som först ska utvärderas, säger alltså Filminstitutets produktionsstödsenhetschef Kristina Colliander i diskussionen med Expressen.

Men – redan den 4 december klubbades ju denna utbildning som obligatorisk? Den är med i dokumentet »Stödordning för utveckling och produktion" på SFI:s hemsida och påstås gälla från och med den 1 januari 2018. De snabba puckarna i ändring av fastslagna regler inger kanske inte heller förtroende.

Och när vi ändå diskuterar obligatorium och vad som eventuellt påverkar innehållet i en film, så har det alltså samma datum klubbats att det för produktionsstöd ska bifogas en ansökan som anger en plan för hur projektet bidrar till mångfald framför kameran. Mångfald är jättebra men också en miljard olika saker. Så är det konsulenten eller regissören som ska avgöra vad som är mångfald och vilken slags mångfald som är rimlig för regissörens film?

Personligen är jag mycket osäker på om det ska präntas på kravblanketter för att rättfärdiga innehållet i konstverk (medan »mångfald bakom kameran« som också är ett krav är rimligt). Men om man nu vågar säga något som låter lite slippery slope så är det faktiskt förtvivlat lätt att – särskilt med SD:s ord om public service i huvudet – föreställa sig klausulen utbytt mot en som i otydliga termer talar om att filmproduktionen måste »säkerställa svenska jobb både bakom och framför kameran«.

Och apropå otydlighet. Dråpligast i Expressen-samtalet med stödchef Colliander är ändå när ordet »normkreativitet« dyker upp. Det har alltså uttryckts om kursen av hennes vd Anna Serner, för att sedan kommenteras utförligt av Eva Hamilton. »Jag vet inte exakt var det kommer ifrån« säger chefen för Filminstitutets produktionsstödsenhet kort.

Okej. Missförstånd alltså. Men då råder i sådana fall en kommunikationsbrist som har resulterat i så pass allvarliga »missförstånd« att Film- och Tv-producenterna, Sveriges filmregissörer och minst en filmregion har reagerat skarpt. Är det bra? Och vad kan den komma sig av?

Sveriges filmregissörers avslutning är därför värd att ta in i sin helhet:

»Slutligen är vi oroade över Filminstitutets självbild och de många krav och hårda styrning som finns i skrivelsen mot producent och regissör och deras filmarbete. Men hur ser det ut inåt; vd, konsulent, chef för produktionsstöd, controller, lanseringsperson med flera? Vi saknar motsvarande krav på definitioner för att Filminstitutets mål att bli ett modernt, transparent och hållbart system, skall uppfattas som trovärdigt.«

»Saknar krav på ett modernt, transparent och hållbart system«?

»Rädsla för konstnärlig frihet«?

»Oj!«?

Kanske inte de reaktioner man vill läsa när Svenska filminstitutet planerar för sin nya maktposition i en helstatlig filmpolitik.

Varför är aldrig »se mycket film« en regel i dessa stöddokument? Den verkligt intressanta mätbarheten är om filmarbetare ser film för att kunna göra bättre film. Att det finns en livaktig filmkultur kring filmen.

Ett konstruktivt förslag!

Ett litet PS: Eftersom folk alltid gnäller på tyckare utan konstruktiva förslag kommer här ett som involverar mätbarhet, kvalitet och film: Varför är aldrig »se mycket film« en regel i dessa stöddokument? Den verkligt intressanta mätbarheten är om filmarbetare ser film för att kunna göra bättre film. Att det finns en livaktig filmkultur kring filmen.

Det bästa SFI gör i dag, tillsammans med att digitalisera filmarvet, är att driva Cinemateket. Ge produktionsmedelsökande ett Cinemateket-kort och föreslå att de ser 80 procent av alla filmer för att komma ifråga för stödmedel.

Och när ni ändå håller på – stryk »mätbarhet« och ersätt med ordet »tillit«. Som i: »Vi på SFI har tillit till att regissören följer sin vision. Vårt uppdrag är att ge detta så långt gående stöd som det är möjligt i alla led, utan att inkräkta på vad som syns i filmen eller hur det kommer till uttryck. Detta ser vi som en garant för mångfald – mångfalden av personliga uttryck i den svenska filmen.«

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I podden: Soraya Chemaly om Rage Becomes Her: The Power of Women’s Anger

14 november, 2018
Recension

Tung Lassgård räddar Jägarna – Premiär på C More i dag

14 november, 2018
Recension

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott – besök magiska Paris i denna fullproppade uppföljare

14 november, 2018
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om muterade zombier, tidshopp & Grey Carol

13 november, 2018
Stan Lee (1922–2018)

Julia Skott tar farväl av Stan Lee, superhjältarnas superhjälte

13 november, 2018
Intresseklubben Antecknar #56

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Mission Impossible-sviten del 2

13 november, 2018
Teaser

#ForTheThrone – HBO-pepp inför sista säsongen av Game of Thrones

13 november, 2018
Teaser

Forky!? Första teasern för Toy Story 4 är här

12 november, 2018
Lista

Säg det med kroppen! 20 dansscener du inte vill missa

11 november, 2018
Premiär

Lagom trevliga Andra åket får bärhjälp av Klungan & Grotesco

11 november, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: House of Cards sublima finalsäsong

11 november, 2018
TVdags betygsätter tolkningarna

Stor med gäst stjäl showen i kvällens Så mycket bättre

10 november, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel