Ny närgången Frössén-dokumentär

Henric de la Cours ymninghetshorn av mörker

»Musiken ska låta mer som begravning än födelsedagskalas.« Att Henrik de la Cour – en gång i tiden frontman i indiepopiga Yvonne, i dag gotisk syntmaskinell rostromantiker under eget namn – aldrig har fått det stora genombrott han förtjänar är orättvist. Lika orätt är det att hans pärlband av briljanta deppcitat inte pryder svarta t-tröjor och tygpåsar landet över.

Få saker är så jobbiga som att se in i ögonen på närstående som inte vill annat än att trolla bort ångesten och svärtan och få en älskad att våga drömma framåt och vidare.

Jacob Frösséns dokumentär om de la Cour, som sänds på SVT2 i kväll, är ett ymnighetshorn av dessa mörka livsbetraktelser. Vilket inte är särskilt förvånande. Filmen, kort och gott betitlad Henric de la Cour, tar på många sätt vid där Fredrik Strages suveräna intervju med sångaren i tidskriften Sex slutade 2007. Då berättade de la Cour att han har cystisk fibros, en kronisk och allvarlig sjukdom som framför allt drabbar lungorna och bukspottskörteln. Eller som han och sjukhuspersonalen kallar den i filmen – CF.

Diagnosen fick han redan som sjuåring. På den tiden, tidigt 1980-tal, var det ovanligt att drabbade levde särskilt länge; i filmen säger de la Cours pappa att den äldsta CF-sjuka hade dött vid 15 års ålder. Henrics mamma bröt ihop när beskedet kom och inför Frösséns kamera talar föräldrarna om hur det stämplade relationen till sonen att ta hand om honom.

Så, nej, det är knappast märkligt att den lintott som i filmens arkivsekvenser mimar och dansar framför pojkrummet Kissplanscher växte upp till att skriva några av de mörkaste svenska poptexterna någonsin. »Får man le om man spelar i Yvonne«, frågar en ZTV-reporter den kostymklädde sångaren när bandets debutskiva släpps i mitten på 1990-talet (en av höjdpunkterna i Henric de la Cour, för er som var för unga då, blir att se gammal hederlig svensk musikjournalistik på tv – med Per Sinding-Larsen i tidsenlig pagefrisyr).

Liksom i Sex-intervjun återkommer de la Cour här till sjukdomen som något odelbart från sig själv. Han har kallat CF för Den Andra Som Man Hatar Men Inte Kan Vara Utan. »Jag är 40 år. Jag är fan klar«, är en av de första saker han säger i filmen, isolerad i profil med svajig tuppkam. »Varje andetag är jobbigare än det förra«, förklarar sångaren och Frössén fångar upp molnet och spinner med pianoklink och vemod upp en atmosfär där döden – för egen hand eller av kollapsade lungor – ligger ett andetag bort.

Det är snyggt, skickligt och ibland så närgånget att jag tittar bort. de la Cour tycks ha gett så pass mycket tillgång till privatlivet att han tappat viss kontroll. Eller så vet han bara att utlämnandet gör bättre tv. Ändå: få saker är så jobbiga som att se in i ögonen på närstående som inte vill annat än att trolla bort ångesten och svärtan och få en älskad att våga drömma framåt och vidare. Men vad göra när det svarta tycks vara luften de la Cour andas?

För en av de inneboende konflikterna ligger i att sjukdomen är odelbar inte bara från honom fysiskt, utan att han har byggt upp hela sitt artisteri och konstnärskap utifrån den. Kring det faktum att han lever till nästa dag, förhoppningsvis, och att han därför inte är, behöver vara, som oss.

Det här spänningsfältet av rädsla, smärta, hopp och de fortfarande inte uppfyllda rockdrömmarna tycks vara vad som driver honom. Vad, tänker jag i filmens tredje sjukhus- och läkemedelsscen (»de här kostar en halv miljon« förklarar sköterskan om en påse piller), skulle Blind Willie McTell ha gjort om han plötsligt fick synen tillbaka?

Större delen av filmen följer Frössén under tystnad de la Cour, som med sin långa lekamen och tuppkam (han ser ut som en gänglig storebror till Rooney Maras version av Lisbeth Salander) är en lika bra filmfigur som scenpersonlighet. Först mot slutet kliver regissören in och hörs, när ett hinder för de la Cour skulle kunna »bli som vi andra« kanske undanröjs.

Det är perfekt tajmat. För rädslan som väcks där är den verkligt talande: När en del av det man har burit på i decennier förändras drastiskt, när livet kanske blir mer födelsedag än begravning, vem är man då?

Henric de la Cour visas i SVT2 i kväll kl 20.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel