För några få dollar mer, Efter repetitionen & Rust and Bone

Helgens bästa filmer: från knallhård western till gnistrande Bergman

1. För några få dollar mer (TV4 Film fredag kl 23:55) 
Ett av de mest tragiska dagsdödsfallen i filmvärlden 2013 var Roger Eberts bortgång. Ebert – som under sin långa karriär aldrig upphörde att vara en underhållande och insiktsfull filmkritiker – stod bland mycket annat för den bästa sammanfattning av spaghettiwesterngenren när han 1965 recenserade Sergio Leones För några få dollar mer. 
Det är filmer sammansatta av händelser och inte av en handling.
Handling, påpekade Ebert, var farlig »för om en unge gick ut för att köpa popcorn kunde han missa något«. I stället bygger filmerna på direkt igenkännbara situationer och typer: Clint Eastwood som prisjägaren »Mannen utan namn« och Lee van Cleef som hans konkurrent. De är ute efter samma banditer, låser blickarna under brättet på sina hattar, tuggar cigarrer och strör dödligt våld omkring sig som tuggummipapper. Leone hällde litervis med Technicolor över alltsammans, drog ut scenerna och klyschorna längre än någon i westernfilmens historia hade vågat tidigare – och tonsatte med Ennio Morricone tills dramat blev melodram.
Att läsa Eberts reservationslösa hyllning till För några få dollar mer mot bakgrund av dåtidens kritik är intressant. New York Times är ett nyktert axplock: »There is nothing wholesome about killing men for bounty, nothing funny about seeing them die, no matter how much the audience may sit there and burble and laugh.« Ebert förstod att Leone var sin tids Tarantino och att ingen unge i publiken kunde missta sig på regissörens (ofta illa) uppblåsta superklichéer.
Och det visar hur mycket av Eberts storhet som kritiker låg i att han någonstans inom sig, livet igenom, behöll ungen som inte ville missa något när han hämtade popcorn.

2. Efter repetitionen (Viasat Film Nordic söndag kl 21)
»Ett stycke cinematograferad television som handlar om teater.« Ingmar Bergmans egen beskrivning av tv-filmen Efter repetition från 1983 sammanfattar vackert både filmen och dess efterspel. Intrigens trådar är tydligt bergmanska: teaterregissören Henrik Vogler (Erland  Joephson), en äldre man, får besök av den unga skådespelerskan Anna (Lena Olin) som spelar huvudrollen i hans uppsättning av Ett drömspel. Hon berättar om sitt hat mot sin alkoholiserade mor, tidigare Vogler älskarinna och teaterns stjärna, Rakel (Ingrid Thulin).
Det är gnistrande Bergman: fantastiskt skådespel och en tät väv av teater, biografiskt stoff – minst en skådespelerska har berättat hur Bergman reagerade på bud om graviditet, just det som Anna hotar regissören med inför pjäsen – attraktioner och relationer som utspelar sig i fantasin när Vogler och Anna föreställer sig hur en kärleksaffär mellan dem skulle se ut. Och sidoblickar på en magnifik Thulin som den medelålders, livskrisande skådespelerskan som lämnar scenen för sin yngre upplaga. Allt accentuerat av Sven Nykvists snygga och emotionellt effektiva närbilder på 16 mm-film.
Men Efter repetitionen innebar också slutet på en era – för den är väl egentligen att betrakta som Ingmar Bergmans »sista film«. Två år tidigare hade Fanny & Alexander haft bejublad premiär. Då Bergman var mer mån om sin publika bild, sitt eftermäle och sitt konstnärliga testamente än vad folk förstår, så var han också mycket noga med att inga efterföljande filmer skulle få biografdistribution. Fanny & Alexander skulle bli den största och sista. Men eftersom Bergmans varumärke nu var som det var, och kontrakt skrevs så att regissören skulle få en avsevärd vinst på filmen direkt, gick Efter repetitionen ändå upp på bio i bland annat USA. Detta förgrymmade Bergman till den grad att han beslöt att det från och nu enbart fick bli »riktig tv«: det vill säga video och tre kameror.
Vilket alltså också innebar slutet på samarbetet med Sven Nykvist. Och för mig – och säkert många med mig – det egentliga slutet på bildmakaren Ingmar Bergman.

 3. Rust and Bone (C More First söndag kl 21)
Om man har till yrke att skriva om film märks snabbt vilka filmer som sätter sig fysiskt och vilka som rinner av en under arbetet med en text. Det betyder inte att filmer som de senare är »sämre«, men att de förra har något som fastnar i andra delar av kroppen än hjärnan. Jacques Audiards filmer har alltid haft den effekten på mig.
Audiards senaste, Rust and Bone från 2012, knyter an till teman regissören har kretsat kring hela karriären: söndertrasade relationer mellan fäder och söner, kroppar, våld. Filmen handlar om Ali som driver ner till Antibes med sin lille son där han flyttar in hos sin syster. Han deltar i illegala bakgårdsslagsmål och arbetar som dörrvakt. En natt räddar Ali den vackra Stéphanie, som till vardags dresserar späckhuggare, undan ett bråk. Det är en förbiilande bekantskap, ett telefonnummer på en lapp.
Men när Stéphanie efter en olycka förlorar benen vänder hon sig i sin depression till Ali. Deras relation blir en manifestation av ojämlikheten i ett förhållande. Stéphanie förundras över Alis direkthet kring sex. De vackra, fysiska samlagen släcker en törst hos henne, men han ser det som en aktivitet utan känsla. Hon ser på hans slagsmål genom en bilruta: hud, blod, tänder och dunsar blir en del av hennes egen styrka – en röd tråd till muskelmassan hon förr kontrollerade i bassängen. Resultatet är tvetydigt njutbart, som när Miles Davis skar upp jazzens följsamt sensuella hjärta med Bitches Brew och andades paranoid bultande lusta i det: förbjudet och mörkt, men vackert.
Efter att jag har skrivit om Mitt hjärtas förlorade slag, En Profet och i synnerhet Rust and Bone har texterna känts otillräckliga (oavsett hur många referenser till Miles Davis jag lyckas klämma in). Kanske är det för att Audiard har förmågan att skildra människor och situationer så att de känns på riktigt, av kött och ben, och aldrig blir manuskonstruktioner. Kanske för att hans bildspråk och känsla för musik hela tiden släpper igenom något – ljuset och ljudet har alltid ett drag av något impressionistiskt. Han kan helt enkelt konsten att förena rå realism med flytande sensualitet:  i Rust and Bone klipper han i rytm till Bon Iver, öppnar fotot för ljus och natur, etablerar situationer med blickar och rörelser istället för ord.
Eller kanske är det bara så att Audiard har den sällsynta förmågan att göra sina filmer på samma gång till blyertsskisser – med just precis den mängd detaljer vi behöver ha för att kunna skapa vår egen målning i huvudet och känsla i kroppen – som till fulländade berättelser.
För det är väl precis sådant som håller oss ungar, bergmanianer, Eberts och vanliga filmälskare så hårt att blotta tanken på att gå ut och fylla på popcornkorgen känns orimlig.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel