Pat Garrett, Skammen & Beasts of the Southern Wild

Helgens bästa filmer: Cowboys, krig & hallucinatoriska barndrömmar

1. Pat Garrett & Billy the Kid (TCM fredag kl 21:15)
Filmhistorien är full av nästan-mästerverk och what if-filmer. Under det gamla studiosystemet, i synnerhet innan auteurens tid, var situationer som den Lars von Trier nu befinner sig i med Nymphomaniac legio. I skarven mellan 1960- och 70-tal när Nya Hollywood föddes var jordmånen särskilt fertil för kreativa meningsskiljaktigheter: där fanns gott om stora regissörsegon som fortfarande var kontrakterade av studios och demonproducenter.
Till de mer berömda legenderna hör Sam Peckinpahs Pat Garrett and Billy the Kid (1973). Peckinpah hade ambitionen att skriva om västernfilmens historia. En uppgift han hade börjat med ett par år tidigare, med Det vilda gänget och Balladen om Cable Hogue. Men när han 1971 gav sig av till Durango i Mexiko var han redan alkoholiserad, och hade dessutom fått budgeten rejält nedskuren av MGM.

Man kan läsa filmen mot dåtidens samhälle: 1960-talet som övergått i 70-talets cyniska kokainvinter. Men det är också möjligt att Peckinpah inte hade en susning om vilket decennium han befann sig i.

Pat Garrett and Billy the Kid handlar om hur en åldrad Pat Garrett (James Coburn) lejs för att mörda sin forne vän Billy the Kid (Kris Kristofferson). Peckinpah tog Rudy Wurlitzers manus (egentligen ämnat för Wurlitzers kompis Monte Hellman)  och ändrade strukturen till en mer cyklisk berättelse. Filmen bygger på relationen mellan de två männen. Billy som inte tvekar att skjuta en man i ryggen, och Pat, som tagit sig sheriffstjärnan och gått över till »samhället«. Peckinpah återvänder här till sitt nästan eviga tema: mannens relation till samhället (två saker han ofta kontrasterar som hård-mjukt).
Man kan förstås läsa filmen mot dåtidens samhälle också: 1960-talet som övergått i 70-talets cyniska kokainvinter, med en majoritet »Pat Garretts« som gått över till »The Man« och det hårda lilla fåtalet – revolutionärerna (och terroristerna) som vägrar anpassa sig.
tumblr_ldzzy2pVjM1qa1iiqo1_1280Fast det är också möjligt att anta att Peckinpah inte hade en susning om vilket decennium han befann sig i. För när den då oprövade Kris Kristofferson fick rollen som Billy tog han med sig sin kompis Bob Dylan till inspelningen. Men Peckinpah hade inte en aning om vem Dylan var. (Dylan fick rollen som Alias, Billys stumme side kick, och gjorde musiken till filmen).
Enligt vissa historier ska regissören ha surat över att han ansåg att studion tvingade på honom en kändis. Enligt andra älskade han musiken Dylan spelade för honom (men trodde inte på Knockin' on Heavens Door, en låt han inte gillade, och som därför inte var med i Peckinpahs förhandsversion av filmen).
Inspelningen ramlade sönder omedelbart. Peckinpah fick nöja sig med lokala filmarbetare, alla blev sjuka och han hatade de dagliga tagningarna så mycket att han en kväll klev fram och kissade på duken efter visningen. Det hjälpte inte att Peckinpah var en galen detaljpedant. Kristofferson har i intervjuer berättat om scenen där han ska skjuta på kycklingar som är nedgrävda i sanden. Scenen fick tas om flera gånger och kycklingarnas huvuden saggade och hängde i den extrema värmen. Peckinpah ville ha kycklingarna alerta – och beordrade en assistent att mellan tagningar hälla tändarvätska i ögonen på dem.
20 dagar över tiden och 2 miljoner dollar över budget levererade Peckinpah sin film. Men efter en enda visning tog studion ifrån honom Pat Garrett & Billy the Kid, klippte om narrativet och kapade 15 minuter. De som såg den första versionen – bland andra en entusiastisk Martin Scorsese – kände inte igen den andra.
Slakten blev inte nådig. »It's a movie that exists almost entirely on one note – a low, melancholy one – and achieves what I thought would have been impossible for Peckinpah: he's boring«, skrev Roger Ebert. Men han noterade också att Peckinpah ville ha sitt namn borttaget från filmen och såg vad de hade framför sig: skådespelarnamn i eftertexterna som inte var med i filmen och sju stycken klippare. En fet röd flagga.
I slutet på 1980-talet släpptes till sist Peckinpahs förhandsversion (men ingen vet säkert om det skulle vara den färdiga). Den hyllades, reviderades och stoppas in i filmkanon. 2005 följdes den av en tredje version, där MGM klippt ihop material från de första två versionerna med oanvända scener. Det är att döma av längden denna film – som fick hyfsade omdömen när den släpptes men inte är fullt lika bra som Peckinpahs egen – TCM visar i kväll.

2. Skammen (Viasat Film Nordic lördag kl 23)
Det var inte många gånger under karriären som Ingmar Bergman kommenterade (eller ens tycktes kommentera) samtida världshändelser i sina filmer. Efter en självupplevd katastrof med thrillern Sånt händer inte här 1950 – en film Bergman lät begrava – blev han försiktigare med politiska ställningstaganden i film. (Hans år som nazist kan förstås också ha spelat in).
Men efter att Bergman släppt in bilder av Vietnam i Persona tycktes han två år senare ändå kommentera kriget i Sydostasien mer direkt i Skammen. Så tolkade i alla fall dåtiden filmen om ett par konstnärer, spelade av Liv Ullmann och Max von Sydow, som i skuggan av ett krig har dragit sig tillbaka till en isolerad ö.
Om Bergman i flera tidigare filmer (och senare) tycktes behandla ett inre våld, tog han sig här an det yttre våldet – kriget och dess konsekvenser för människorna. Men Bergmans konfliktkommentar (arbetsnamnet på filmen var »Kriget«) möttes snabbt av varierad men mest hård kritik på kultursidorna. Den kanadensiske kritikern Robin Wood kallade filmen för Bergmans mästerverk. Andra menade att det i en tid då världen översköljdes av krigsreportage, så behövdes fiktion som var mer realistisk och hade större psykologisk trovärdighet än Skammen.
I den svenska debatten var tongångarna ännu hårdare. Sara Lidman, filmens kanske fränaste kritiker, menade i Aftonbladet att Bergman lånade sig till den amerikanska krigspropagandan när han utmålade de stridande parterna som lika goda kålsupare och skildrade den lilla människan som en tredje part fångad i mitten.
Själv tycker jag att det finns en intressant konstnärsproblematik i filmen – i praktiken en kritik av den apolitiska hållning som framförallt Jan intar. Man kan i hans replik om att han är en feg människa som vill fly och bara tänker på sig själv höra ekon av Ingmar Bergmans egen kommentar till filmen i Expressen. Under taget namn (Ernest Riffe) gjorde Bergman en intervju med sig själv där han sa »Om det fanns ett parti för fega människor skulle jag tillhöra det«. Detta kan nu vara lika skicklig självreklam som Lars von Trier i dag excellerar i, men också en intressant ingång till vad och vem filmen handlar om.
Samtidigt är det omöjligt att komma ifrån att en uppburen konstnär skildrade dåtidens smärtsammaste världsfråga på det här sättet. Att framställa den amerikanska krigsmakten och den vietnamesiska som en och samma, och befolkningen som »apolitisk« och lika kritisk mot båda sidor var och är problematiskt.
Tanken att »allt våld är lika illa« kritiserades hårt, av bland andra Lidman, som liksom resten av samtiden var djupt influerad av Frantz Fanons bok Jordens fördömda. (Den som vill förstå reaktionerna bättre bör för övrigt se Göran Hugo Olssons färska dokumentärfilm Concerning Violence som bygger på Fanons bok). Bergman tycktes i stället föregå Hannah Arendts kritiska svar till Fanon, On Violence, som kom 1969.
Men även i dag ses Skammen som knepig, eller avfärdas av dem med större krigserfarenhet. När jag för ett par år sedan intervjuade polskan Agnieszka Holland, som gjort flera filmer om andra världskriget, viftade hon bort Skammen som ett teoretiskt aktstycke av en människa som aldrig kan ha sett ett krig.
Den som vill veta mer om samtidsdebatten och dåtidens politiska blick på Skammen och Bergman läser med fördel Maria Bergom-Larssons Ingmar Bergman och den borgerliga ideologin.

 3. Beasts of the Southern Wild (C More First söndag kl 8:30)
Efter en sådan lördagskväll kan det vara skönt att vakna i ottan och, fortfarande halvsovandes, se en av de senaste årens bästa filmer: Beasts of the Southern Wild. Den hallucinatoriska sagan om civilisationen på raden till en katastrof handlar om lilla Hushpuppy och hennes pappa som bor i en märklig kåkstad i ett träsk. Ultravackert och svindlande fritt filmskapande av ett slag man alltför sällan ser idag. Och precis den slags magiska realism man behöver en tidig söndag.
Fungerar inte det – beställ en pizza och vänta på Spinal Tap (TV4 Film söndag kl 15:30).

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel