Recension

Hejaklacksserien Cheer Up! hissar vänskap & dissar Björklunds skola

Cheer Up! utspelas på det prestigefyllda Sevit-gymnasiet i Seoul, en internatskola där barnen till den koreanska eliten går. Mitt bland dessa elitbarn finns också finns också en del elever med medelklassföräldrar, och några av dessa är med i den ökända dansklubben Real King – ökänd eftersom eleverna med skolans sämsta betyg är med i klubben, eleverna som hellre dansar än pluggar, eleverna som värdesätter att ha roligt framför att anstränga sig. Ledare för Real King är Kang Yeon-doo (Eunji från popgruppen Apink) och hennes främsta rival på skolan är Baekhos ledare Kim Yeol (Lee Won-keun). Baekho är elitklubben som de fem procenten av skolans elever med de bästa betygen är med i, och Yeol är den elev med de absolut bästa betygen. Deras rivalskap är dock inget allvarligt – Baekho tycker att Real King spelar musik för högt, och Real King blir irriterade när Baekho använder sin makt för att ta musiken ifrån dem.

Cheer Up! säger inte att man ska skita i skolan helt och hållet men är en fin hyllning till vänskap och till att inte alltid låta betygen komma i första hand.

Mamman till en annan Baekho-medlem – Kwon Soo-ah (Chae Soo-bin) – tvingar Sevit-rektorn att starta ett hejarklackslag eftersom det skulle se bra ut på Soo-ahs papper när hon så småningom ska ansöka till ett amerikanskt Ivy League-universitet. Rektorn slår då ihop Real King och Baekho till ett hejarklackslag där de jobbiga Real King-ungarna ska hjälpa eliten för att få fortsätta dansa. Men mammans enormt höga krav på Soo-ah (»Att vara skolans näst bästa elev duger inte, du måste vara bäst«) får Soo-ah att känna sig alltmer ensam och deprimerad, och problem uppstår när hon börjar manipulera de omkring sig för att bli bäst.

Som kritik mot den Björklundska typen av skola, där höga resultat som man kan visa upp på ett papper går före allt annat, så är Cheer Up! knappast subtil. Å andra sidan brukade Björklund konstant hylla de koreanska skolresultaten och det är inte sällan Sydkoreas skolor kallas »bland de bästa i världen«, så det är kanske inte läge för subtilitet. Sanningen är att Sydkoreas skolsystem är fruktansvärt och inte en lämplig förebild. Tänk er 12-åringar som vaknar tidigt, gör läxor, går till skolan, kommer hem sent på eftermiddagen, käkar, går till kvällsskolan som är privatägd och som föräldrar betalar dyra pengar för, kommer hem och gör fler läxor innan det är dags att sova. Det är ingen överdrift utan verklighet för många. Balansera Sydkoreas höga skolresultat med landets höga självmordsstatistik bland unga så blir kanske skolresultaten mindre lockande.

Men tillbaka till Cheer Up! nu. Serien säger förstås inte att man ska skita i skolan helt och hållet men är en fin hyllning till vänskap och att inte alltid låta betygen komma i första hand. Den visar också att det är viktigt att ha någon att prata med när saker går en emot. Tyvärr är då motgångarna för vissa av karaktärerna lite väl melodramatiska. Framför allt har Yeon-doos barndomsvän Ha Dong-jae (N från popgruppen VIXX, som filmat musikvideo i Stockholm) ett trauma som gör att han bryter ihop när någon rör honom. Detta eftersom han knuffade Yeon-doo från en klätterställning som barn, så att hon fick ligga på sjukhus. Ehh, ja… Dessutom försvinner Dong-jaes trauma av en lika nonsens-artad anledning som hur det uppstod, och för att vara huvudkaraktär så tillför han egentligen ingenting alls till serien, och dessutom är N fullkomligt usel i rollen.

Jag har dock en teori om varför Dong-jaes storyline är så värdelös. Från början annonserades det att favorit-rookien Ji-soo (som ni också kan se i fantastiska Angry Mom) skulle spela en av huvudrollerna, men när serien hade premiär hade hans karaktär blivit en biroll, och i stället spelade N den fjärde huvudrollen. Kan man gissa att manusförfattare Yoon Soo-jung och regissör Lee Eun-jin blivit tvingade av högre makter att ge popstjärnan en huvudroll och att det är därför hans roll suger så förbannat? För det är tydligt att ingen av dem egentligen bryr sig om hans karaktär, och även om Ji-soo spelar en biroll på pappret, så liknar hans karaktär mer en huvudroll än N:s roll gör. Vilket härligt smyguppror från kvinnorna bakom serien!

I alla fall är manuset ofta bra, om än subtilt som en ångvält, skådespelarna är med vissa ovan nämnda undantag väldigt bra och regin är alltid grym. Cheer Up! är mer än sevärd!

Samtliga 12 avsnitt av Cheer Up! finns att se med engelsk text på Viki. 

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019
Recap

Så mycket kärlek i veckans Younger – The Debu-taunt

8 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel