Recension

»Heder«? Nej, en enda stor skam, tyvärr

Betyg 1 av 5

Jag våndas en del över det här betyget. Det skär i min kritikerheder att ge denna nya svenska Viaplay-serie en etta. Men tyvärr når TVdags betygskala inte lägre.

Kanske bidrar min kärlek till C Mores Fartblinda – som jag precis sett färdigt, och som höll den sensationella multinivån ända till den sista scenen i det åttonde avsnittet – till mitt obefintliga tålamod med Heders fyra första avsnitt. Serierna är varandras absoluta motsatser.

De gör allt de kan, de spelar under, de spelar över, de spelar, spelar, spelar … men det går bara inte. Materialet är ju helt omöjligt. Anti-material. Ett svart slukhål.

Där Fartblinda iscensätter en dagstidningsredaktion med lika vuxet självklar trovärdighet som de inre bankrummens kontrollerade kaos – där låter Heder sin grävjournalist agera ensamredaktion för något slags 1980-tals-designat magasin typ Månadsjournalen, fast med 1980-talskulturstödsnamnet »Seren« och omslagspuffen »Styrka, glöd och rättvisa« (samtidigt som snubben säger sig ha »en deadline för Der Spiegel«). Vid ett tillfälle säger en av huvudpersonerna branschordet »knäck« och man hoppar till av dissonansen mellan nollkollen i övrigt och överaccentueringen av ett enda enstavigt exempel på 1980-talsdagspress-terminologi.

Och där Fartblinda har organiskt levande miljöer oavsett om den rör sig på Östermalm eller i Högdalen – där låter Heder huvudrollskaraktärernas högprofilerade advokatbyrå fira 10-årsjubileum med en galafest tillsammans med typ tolv andra personer. DE FIRAR TIO ÅR. Det borde inte ha snålats på statister. Men här skålas det och hålls tal inför tre seniorer från huvudstyrelsen plus en handfull juniora assistenter. Festscenerna i Fartblinda håller Succession-klass i jämförelse.

Där alla rollgestalter i Fartblinda är allmänmänskliga arketyper som dras in i en samhällsvävd intrig – där är alla rollgestalter i Heder krystat uppfunna för att lösa intrigproblem.

Och där Fartblindas dialog på riktigt excellerar i nivå med amerikanska seriers, spelad med känsla och esprit eftersom den är skriven med känsla och esprit – där dör Heder provinsdöden direkt när advokatgänget samlas på ett kafé och försöker agera ut en dikeskörande manusförfattares skolbänksförsök att leka The Good Fight.

Och där alla rollgestalter i Fartblinda är allmänmänskliga arketyper som dras in i en samhällsvävd intrig – där är alla rollgestalter i Heder krystat uppfunna för att lösa lika krystade intrigproblem.

Alexandra Rapaport, Julia Dufvenius, Eva Röse och Anja Lundqvist är samtliga storfavoriter i min tv-värld. Jag älskar dem. Men lika glimrande som Dufvenius är i Fartblinda – lika platt är hon, och hennes medspelare, i Heder. De gör allt de kan, de spelar under, de spelar över, de spelar, spelar, spelar … men det går bara inte. Materialet är ju helt omöjligt. Anti-material. Ett svart slukhål. (Och inte blir det lättare av att Rapaports karaktär heter »Nour Navidi«, ett kompositnamn så taskigt genomskinligt att man omöjligt kan låta bli att tänka på både Nour El Refai och Navid Modiri så fort det nämns).

Även om huvudrollskvartetten själva agerat serieskapare, tillsammans med Sofia Helin, så är det inte dem jag vill lägga skulden på. Deras ambition att supergroup-kollektivkreera en serie om en förtäckt feminazi-advokatbyrå som tar sig grova juridiska friheter för att stå upp för kvinnliga sexbrottsoffer när ingen annan gör det, och ambitionen att samtidigt vara osvenskt Shonda Rhimes-kommersiell, är rejält hedervärd (och faktiskt lika konceptuellt vågad som produktionen är havererad). Nej, det är Viaplay och ett fortfarande mycket omoget och tunt produktionsbolag, Rapaports, Birgitta Wännströms och Calle Janssons Bigster, som måste bära skulden och skammen.

Som så många andra lågkvalitativa sexbrottsskildringar spelar Heder förstås högt på tittarnas »man vill ju ändå se asen åka fast«-instinkt. Även jag kommer att fortsätta följa serien med viss nyfikenhet. Även om jag är mindre nyfiken på seriens intrig och desto mer på decenniets mest dramatiska fallstudie i hur svårt det kan vara att skapa fungerande tv-fiktion.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michelle Dockerys »vad fan är det som händer?«-blick

24 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Chick Flick Fix: Pretty in Pink

18 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penny Dreadful-uppföljaren ett oväntat storverk

17 maj, 2020
Essä

Långläsning: Petra Werner gör en djupdykning i tidig svensk tv

16 maj, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för Greenaway- & The Favourite-doftande The Great

16 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: pausunderhållning

16 maj, 2020
Recension

Digital premiär för ytliga & själlösa filmatiseringen av Per Hagmans Pool

15 maj, 2020
Recension

Eva Green utomjordiskt bra i habila astronaut-rullen Proxima

15 maj, 2020
Recension

Amazons Tales from the Loop smärtar, tröstar & filosoferar

12 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penelope Wilton & Ricky Gervais på parkbänken i After Life

10 maj, 2020
Recension

Netflix-komedin Never Have I Ever – en uppfriskande tonårskomedi

10 maj, 2020
Säsongspremiär

Jen & Judy är tillbaka i Netflix snärjigt skruvade Dead To Me

8 maj, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel