Recension

»Heder«? Nej, en enda stor skam, tyvärr

Betyg 1 av 5

Jag våndas en del över det här betyget. Det skär i min kritikerheder att ge denna nya svenska Viaplay-serie en etta. Men tyvärr når TVdags betygskala inte lägre.

Kanske bidrar min kärlek till C Mores Fartblinda – som jag precis sett färdigt, och som höll den sensationella multinivån ända till den sista scenen i det åttonde avsnittet – till mitt obefintliga tålamod med Heders fyra första avsnitt. Serierna är varandras absoluta motsatser.

De gör allt de kan, de spelar under, de spelar över, de spelar, spelar, spelar … men det går bara inte. Materialet är ju helt omöjligt. Anti-material. Ett svart slukhål.

Där Fartblinda iscensätter en dagstidningsredaktion med lika vuxet självklar trovärdighet som de inre bankrummens kontrollerade kaos – där låter Heder sin grävjournalist agera ensamredaktion för något slags 1980-tals-designat magasin typ Månadsjournalen, fast med 1980-talskulturstödsnamnet »Seren« och omslagspuffen »Styrka, glöd och rättvisa« (samtidigt som snubben säger sig ha »en deadline för Der Spiegel«). Vid ett tillfälle säger en av huvudpersonerna branschordet »knäck« och man hoppar till av dissonansen mellan nollkollen i övrigt och överaccentueringen av ett enda enstavigt exempel på 1980-talsdagspress-terminologi.

Och där Fartblinda har organiskt levande miljöer oavsett om den rör sig på Östermalm eller i Högdalen – där låter Heder huvudrollskaraktärernas högprofilerade advokatbyrå fira 10-årsjubileum med en galafest tillsammans med typ tolv andra personer. DE FIRAR TIO ÅR. Det borde inte ha snålats på statister. Men här skålas det och hålls tal inför tre seniorer från huvudstyrelsen plus en handfull juniora assistenter. Festscenerna i Fartblinda håller Succession-klass i jämförelse.

Där alla rollgestalter i Fartblinda är allmänmänskliga arketyper som dras in i en samhällsvävd intrig – där är alla rollgestalter i Heder krystat uppfunna för att lösa intrigproblem.

Och där Fartblindas dialog på riktigt excellerar i nivå med amerikanska seriers, spelad med känsla och esprit eftersom den är skriven med känsla och esprit – där dör Heder provinsdöden direkt när advokatgänget samlas på ett kafé och försöker agera ut en dikeskörande manusförfattares skolbänksförsök att leka The Good Fight.

Och där alla rollgestalter i Fartblinda är allmänmänskliga arketyper som dras in i en samhällsvävd intrig – där är alla rollgestalter i Heder krystat uppfunna för att lösa lika krystade intrigproblem.

Alexandra Rapaport, Julia Dufvenius, Eva Röse och Anja Lundqvist är samtliga storfavoriter i min tv-värld. Jag älskar dem. Men lika glimrande som Dufvenius är i Fartblinda – lika platt är hon, och hennes medspelare, i Heder. De gör allt de kan, de spelar under, de spelar över, de spelar, spelar, spelar … men det går bara inte. Materialet är ju helt omöjligt. Anti-material. Ett svart slukhål. (Och inte blir det lättare av att Rapaports karaktär heter »Nour Navidi«, ett kompositnamn så taskigt genomskinligt att man omöjligt kan låta bli att tänka på både Nour El Refai och Navid Modiri så fort det nämns).

Även om huvudrollskvartetten själva agerat serieskapare, tillsammans med Sofia Helin, så är det inte dem jag vill lägga skulden på. Deras ambition att supergroup-kollektivkreera en serie om en förtäckt feminazi-advokatbyrå som tar sig grova juridiska friheter för att stå upp för kvinnliga sexbrottsoffer när ingen annan gör det, och ambitionen att samtidigt vara osvenskt Shonda Rhimes-kommersiell, är rejält hedervärd (och faktiskt lika konceptuellt vågad som produktionen är havererad). Nej, det är Viaplay och ett fortfarande mycket omoget och tunt produktionsbolag, Rapaports, Birgitta Wännströms och Calle Janssons Bigster, som måste bära skulden och skammen.

Som så många andra lågkvalitativa sexbrottsskildringar spelar Heder förstås högt på tittarnas »man vill ju ändå se asen åka fast«-instinkt. Även jag kommer att fortsätta följa serien med viss nyfikenhet. Även om jag är mindre nyfiken på seriens intrig och desto mer på decenniets mest dramatiska fallstudie i hur svårt det kan vara att skapa fungerande tv-fiktion.

Just nu på TVdags

Säsongspremiär

Bänka er, drottningdiggare! The Crown är tillbaka på Netflix

17 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Teatertunga Förhöret återuppfinner Nordic Noir

17 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst igen! Titiyo är årets största Så mycket bättre-behållning

16 november, 2019
Tips

Kolla här! Det blev ingen CD – det blev en dokumentär

12 november, 2019
Intresseklubben Antecknar #66

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Poltergeist

12 november, 2019
BBC-premiär

Hårdkokt skotsk hit & run-rysare för rocknördar

11 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Fem polare, flygpionjärer & Philip Pullman

11 november, 2019
Recension

Trevande start – men visst har Apple TV+ potential

11 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Richard Lawson om streamingkriget

10 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Belöningen för oss som varit The Affair trogna

10 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Titiyos klubbstänkare bäst i kvällens Så mycket bättre

9 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Trakasseritvist, tvillingtrassel & Taiwantrams

5 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel