Recension

HBO-premiär! Lysande Adams i Gone Girl-författarens Sharp Objects

Betyg 4 av 5

En journalist får uppdraget av sin redaktör att åka tillbaka till sin hemstad i amerikanska mellanvästern för att skriva om mordet på en ung flicka och om det faktum att ytterligare en flicka saknas. Motvilligt lyder hon och väl där, tillbaka i barndomshemmet, måste hon konfrontera sitt eget förflutna.

Trots att vi är väl förtrogna med upplägget och karaktärstyperna, så är det inte en känsla av igenkänning som dyker upp utan istället den så ruggiga noir-känslan

Premissen för Sharp Objects är välbekant. Det är knappast första gången protagonisten från storstaden åker tillbaka till uppväxttrakten och tvingas brottas med sina demoner från barndomen. Inte heller är det ovanligt med en ung död flicka att bygga upp en berättelse kring. Bara för någon månad sedan fick jag för mig att jag skulle börja titta på Rectify, som har ett liknande upplägg och som jag hört mycket gott om. Dock blev det aldrig mer än några avsnitt av den nu fem år gamla första säsongen, för upptakten kändes lika gammal och inskränkt som den lilla staden själv. Med Sharp Objects känns det aldrig så.

Camille Preaker (Amy Adams) introduceras tydligt. Chefen tycker att hon behöver rycka upp sig och komma igen får vi höra, vilket är anledningen till att han skickar iväg henne. Hon röker och dricker ymnigt under bilfärden hemåt. Det är en uppenbart trasig människa vi träffar, men riktigt hur svårt tar det en tid innan vi får insikt om. Seriens skapare, Marti Noxon, har erfarenhet av att ta sig an sådana huvudpersoner. Jag tänker på Rachel i UnREAL, också en kvinna full av sår, om än inte lika framträdande.

Väl framme i Wind Gap, Missouri, träffar vi den excentriska damen som antagligen vet mer än hon säger, den unge, snygge poliskommissarien som kommit dit för att hjälpa till med utredningen och sen mamman som introduceras i ett demoniskt ljus i den herrgårdsliknande villan. Trots att vi som sagt är väl förtrogna med upplägget och karaktärstyperna, så är det inte en känsla av igenkänning som dyker upp utan istället den så ruggiga noir-känslan som accentueras av blandningen av de först svårtydda och med nutiden ihopflätade tillbakablickarna som kommer för Camilles ögon. 

SO_104_062317_AMF0682-800x800 (1)Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club, Wild och Big Little Lies) har regisserat och han gör det mycket väl. Hela huset, inredningen, kläderna toppat med det liksom osynliga svarta hembiträdet skriker ut hur tiden stått still här i årtionden. Han porträtterar en stad som aldrig heller växt ur high-school-stadiet. Den är full av klickar, vem som är inne vem som är ute och där ett visst utseende och uppträdande är viktigt. Konflikterna verkar vara av samma typ som då. Du är antingen »trash« eller »old money« menar Camille dessutom, förutom hon själv då: »I’m trash – from old money.« 

Det är Camilles historia som är i centrum, utan att för den delen vara i fokus. Det är suddigt, sluddrigt och vagt, man målar upp en bild av det förflutna som det är svårt att greppa

Skådespelarna gör det inte heller så svårt för Vallée. Underbara Patricia Clarkson spelar mamman som så skickligt låter Adora framställa sig själv som offer samtidigt som hon onekligen försöker utöva makt över sina barn. Nykomlingen Eliza Scanlen, som upptäckts efter en roll i australiska evighetssåpan Home and Away, spelar Camilles tonåriga halvsyster Amma, som verkar leva ett dubbelliv innanför och utanför mammans räckvidd. Miguel Sandoval spelar den omtänksamme chefen. Rollen påminner om den han spelade och relationen han hade med Patricia Arquettes rollfigur i Medium. Chris Messina från The Mindy Project spelar den tillresta polisen, Matt Craven spelar stadens polischef, ansvarig för att lösa fallen med flickorna. Som grädde på moset får vi Elizabeth Perkins som en excentrisk, alkoholiserad kvinna som verkar stå Camille nära. Som hårt sörjande pappa, dock misstänkt för mordet på sin dotter, är Will Chase från Nashville perfekt.

SO_104_040317_AMF0958-800x800Framför allt har vi sen Amy Adams som Camille. Regissören förstår att inte trycka upp hennes (eller någon annans) berättelse i våra ansikten. Camille är tystlåten, introvert och gör verkligen inte mycket väsen av sig. Vi får se henne observera omvärlden och fokus är inte på vad hon gör eller säger utan snarare på vad hon ser, hör och hur hon reagerar. Ibland fattar vi inte förrän senare hur något faktiskt påverkade henne. Camille själv får ingen se dock, det är hon mycket noga med.

Sharp Objects bygger på en bok av Gillian Flynn, hon som också skrev Gone Girl. Jag har inte läst den, men jag tänker ändå att det är bra att det blev en åtta avsnitts tv-serie och inte en film. Historien tillåts att långsamt utvecklas, det är ingen brådska här med att hitta någon mördare och den historien känns något perifer. Det är Camilles historia som är i centrum, utan att för den delen vara i fokus. Det är suddigt, sluddrigt och vagt, man målar upp en bild av det förflutna som det är svårt att greppa, men vi förstår att det är dit vi ska, till avtäckningen av hennes historia.

SO_105_050317_AMF0968-800x800Det till synes makliga tempot till trots – Vallée är inte rädd för att ta en liten paus, att låta Camille ta en paus och låta oss fundera på till exempel om det någonsin finns något annat än vodka i den där vattenflaskan hon ständigt dricker ur – det suger tag och fängslar. Den olycksbådande stämningen går aldrig att slå bort utan klänger sig snarare fast medan en plötslig upptäckt skakar om oss brutalt eller en enkel mening ger oss rysningar och magont. Den här serien är omskakande och Adams göra ett fantastiskt porträtt av en sårad själ.

Sharp Objects har premiär på HBO Nordic i dag.

Just nu på TVdags

Klipp

Trailerfest! Här är Brie Larson som Captain Marvel

18 september, 2018
Lista

Vann din favorit? Här är alla Emmy-vinnare

18 september, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Skaparna av nya Amazon Prime-serien Forever

18 september, 2018
Trailer

Mary Poppins kommer till jul – med Blunt som värdig arvtagare

17 september, 2018
Trailer

Snart dags för mörka Sabrina-rebooten!

17 september, 2018
Recension

Imponerande verklighetsflykt i Netflix Ultimate Beastmaster

17 september, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: snygga & hypnotiska Keeping Faith

16 september, 2018
Streamingtips

Grattis till guldrosen, Grotesco! Ny chans att se Flyktingkrisen – en musikal

15 september, 2018
Tips

Hurra! Conan O'Brien firar 25 år i etern

14 september, 2018
Dokumentärtips

Ny chans att se feelgoodpärlan Greklandsresan på SVT Play

12 september, 2018
Teknik

Köpfilm i iTunes är bara långlån eller »Älskling, jag lånade bara ut filmen«

12 september, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Todd Fisher om boken My Girls: A Lifetime with Carrie and Debbie

12 september, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel