Recension

HBO Nordics Min fantastiska väninna är handlingsförlamande fantastisk

Betyg 5 av 5

I första mötet med någonting som upplevs som fulländat i sin genre eller i sitt syfte kan handlingsförlamning uppstå. Till exempel: När jag för första gången öppnade en bok av Elfriede Jelinek och omedelbart insåg att den skulle bli någonting mer än bara en läsupplevelse, var min reaktion att stänga boken och ställa tillbaka den i hyllan och inte öppna den igen på flera månader.

I Saverio Constanzos regi finns ett absolut gehör för det kvinnliga perspektivet som upplevs som ultramodernt.

Riktigt så intensiva var inte känslorna när jag för några år sedan läste Elena Ferrantes Neapelsvit om vänskapen mellan Elena och Lila som växer upp på samma stradone (ungefär stor gata, reds anm.) i efterkrigstidens Neapel – även om jag slogs av raseriet med vilket böckerna är skrivna och den exceptionella karaktärsteckningen. Däremot har adaptationen i åtta delar framkallat den där känslan av handlingsförlamning, för hittills är den närmast perfekt. Inte bara i sin ambition att skildra Ferrantes gestalter och intriger så att de blir sedda på nytt, utan även i ambitionen att bryta ny mark i en produktion av högsta kvalitet för en global publik. Det är alltså på grund av att serien slog mig i skallen med sin perfektion som denna recension har dröjt.

l-amica-geniale-trama

Detta minns kanske ingen längre, men för bara några år sedan kom i princip all internationellt bästsäljande litteratur från Storbritannien och USA. Det samma gällde för internationella adaptioner av världslitteraturens stora berättelser. Till exempel finns tre engelskspråkiga film/tv-adaptationer av Tolstojs Krig och Fred och två ryskspråkiga. Vilka av dessa känner gemene man till? Förmodligen snarare den från 1956 (med Henry Fonda och Audrey Hepburn), eller den från 2016 (med Paul Dano, James Norton och Lily James) än den Oscarsbelönade sovjetiska från 1966 av och med Sergej Bondarchuk (men vad vet jag, ni kanske alla har sett den?).

warpeace

Den här tendensen dominerar förstås fortfarande, men det har börjat ske en förändring som inte minst verkar hänga samman med hur internationella streamingtjänster också har blivit produktionsbolag. Föregångare till Min fantastiska väninna är Netflix-producerade serier på andra språk än engelska, som brasilianska 3 % eller tyska Dark. Det är dock inte Netflix utan HBO som gör Min fantastiska väninna i samproduktion med Radiotelevisione Italiana (RAI). Språket är napolitansk dialekt och italienska.

Den första säsongen presenterar första bokens formativa händelser som kommer att gå igen i resten av sviten: det är maktfejden mellan kvarterets två mest inflytelserika familjer, grannen Malenas galenskap, dockorna som försvinner, pakten om att nå autonomi genom att skriva böcker, Lilas författande av Den blå fen, skiljelinjen som uppstår mellan huvudpersonerna Elena/Lenù och Lila när den ena får studera och den andra blir kvar.

Lamica-genialeläser

Man skulle kunna börja varsomhelst, men varför inte i språket, för det är genom användandet av napolitansk dialekt och italienska som kvartetten av manusförfattare och regissör har tvingats göra ett omedelbart strategiskt val i förhållande till böckerna. Böckerna innehåller mycket lite dialog, och när den förekommer är den inte skriven på napolitanska (även om det framgår när dialekt talas). Eftersom böckerna beskriver en klass- och bildningsresa blir huvudpersonen, författarens, stegvisa erövrande av latin, grekiska, engelska och förstås italienskan som är språket för skolan, för officiella sammanhang, extremt viktigt. Det är inte så enkelt att språkbruket bara handlar om social tillhörighet, det handlar också om lojalitet. Kvarterets starke man och butiksägare talar lokal slang, den som aspirerar på att lämna det provinsiella Neapel talar italienska. Som beskrivs i en längre text på sajten Vulture använder serien Elenas och Lilas kodväxling mellan dialekt och italienska för att skapa mening. När Elena och Lila talar om föräldrar, killar, menstration talar de dialekt, men när de jämför sina anteckningar om olika böcker talar de italienska.

Även om detta går över huvudet på de allra flesta tittare, får det faktum att serieskaparna aldrig slarvar eller tar genvägar betydelse för hur serien uppfattas. Bara att höra de där lite främmande ljuden: diftonger, öppna vokaler, sluddriga k:n som låter som sshh lägger ett lager över Min fantastiska väninna, och många lager, även om alla inte går att förstå, gör serien rik och mångtydig.

Ett annat exempel på omsorgen som serieskaparna har lagt vid detaljer (och som har lyfts fram i PR-kampanjen för serien) är arbetet med scenerier och rekvisita. Hela kvarteret där Min fantastiska väninna utspelar sig har byggts upp från grunden. Ytterdörrarna är äkta för att skådespelarna ska känna tyngden när de öppnar dem och få ett genuint rörelsemönster, de är äkta för att ljudet när dörrarna slår igen ska bli det rätta.

kavrter

Allra mest märks ändå denna omsorg i castingen där ingenting har lämnats åt slumpen. Lila: rapp, avig, opålitlig och oförutsägbar, explosiv. Elena: inåtvänd, eftertänksam, lojal, behaglig och lite naiv. Dessa båda flickor och unga kvinnors uppenbarelse: hållning, kläder, kroppar men framför allt ansikten är helt trollbindande. I boken är det Lila som är gravitationspunkten omkring vilken berättaren Elena hela tiden cirklar. Men här är båda två lika intressanta. Inte minst för att de inte bara är vinnande, vackra och karismatiska utan för att de hela tiden växlar mellan att vara detta och sårbara, fransiga och fula.

dans

Men också annan rollbesättning är slående bra: Maestra Oliviero, Rino, Imma, Nino, Danuto… Castingen av den unge Enzo, som ska få en viktig roll senare i berättelsen, är en av de mest lyckade. I den scen där Enzo och andra pojkar kastar sten på Lila efter att hon medvetet utmanat kvarterets underförstådda regler, finns ett exempel på hur tv-serien genom skådespeleri, foto och inte minst musik lyckas förmedla mer än berättarrösten hos Ferrante.

Att serien skulle vara lika skicklig som Ferrante på att skildra dynamiken mellan flickor men också mellan flickor och pojkar/kvinnor och män är inte alls självklart. Men i Saverio Constanzos regi finns ett absolut gehör för det kvinnliga perspektivet som upplevs som ultramodernt. Detta märks inte minst en bit in i serien där Lenùs tankar i allt högre grad börjar kretsa kring Nino Sarratore som (också i utmärkt casting) förkroppsligar någonting ännu ospecificerat men viktigt. Lenùs både självklart längtansfulla och underdånigt patetiska förhållningssätt till Nino är så träffsäkert, inkännande och smärtsamt skildrat (redan såhär tidigt i berättelsen alltså) att det nästan inte går att tro på att regissören är man. Lojaliteten med och tonsäkerheten inför den tonåriga flickans begär är totalt.

30-my-briliant-friend-6.w700.h467.2x

Tydligen har Saverio Constanzo inspirerats av gråskalan i Picassos Guernica när han utarbetade estetiken i serien, men det finns också något  i fotografiet som påminner Jean-Pierre Jeunets tidiga, lite murriga filmer. Detta syns särskilt i den inledande vinjetten av familjeporträtt där vi får konvexa inzoomningar på ansikten som om vi såg dem speglas i en brödrost. Men i serien bryts det murriga och grå plötsligt. Ett blått hav kan öppna sig, ett finnigt, hålögt ansikte blir solbränt och friskt. Min fantastiska väninna berättar genom dialog, skådespeleri, scenografi och fotografi och därför är det rakt igenom onödigt att tittaren ska behöva förhålla sig till Elenas vuxna berättarröst. Framför allt är det det gestalternas inre processer som banaliseras när de proklameras från framtiden. Detta får bli min enda invändning mot Min fantastiska väninna, och jag misstänker att den som är att skylla är Elena Ferrante själv som har insisterat på att behålla böckernas ramberättelse.

lungomare-di-napoli

För de allra flesta tittare världen över är språk, kultur och miljö i Min fantastiska väninna ett annat lands och en annan tids. En vansinnig amerikansk kritiker skriver apropå detta i sin ljumma recension av serien att det är problematiskt för amerikaner som lever i en kultur där föräldrar alltid vill att barnen ska få det bättre än de själva, att relatera till föräldrarna i Neapelsviten som hotas av barnens förmåga och (ibland med våld) vill tvinga dem att bli vid sin läst. Detta är så klart trams. Det är det universella i den här berättelsen om vänskap, kärlek, makt och klass som gör att den går hem över hela världen.

Min fantastiska väninna finns på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Recension

Njutbar McAvoy räcker inte hela vägen för Glass

18 januari, 2019
Recension

Blod, våld & mer blod i spännande andrasäsong av The Punisher

18 januari, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: tv-våren & Ralph Breaks the Internet

17 januari, 2019
Trailer

Vad sägs om nya Spider-Man: Far From Home-trailern? Två tummar upp!

15 januari, 2019
Premiär

Synd! Finans-knasiga Black Monday är alldeles för ojämn

14 januari, 2019
Nyhet

Slutet är nära! Då är det premiär för Game of Thrones sista säsong

14 januari, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: 7 veckor med Mahershala Ali i True Detective

13 januari, 2019
Hyllning

Från fabulös Baker Boy till The Dude – Tora Liliedahl om favoriten Jeff Bridges

13 januari, 2019
Klipp

Här försöker bedragaren Trump få folk att bygga en mur – i ett tv-avsnitt från 1958

11 januari, 2019
Recension

Netflix ungdomsserie Sex Education inleder tramsigt – men växer

11 januari, 2019
Nyhet

Stellan Skarsgård blir genomond rymdbaron i Villeneuves Dune

10 januari, 2019
Trailer

Hurra! Snart dags för mer Grace and Frankie!

9 januari, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel