Kommentar

HBO Nordics I May Destroy You – mer information än underhållning?

När jag var barn så ägnade jag och min kompis många timmar åt att konstruera nya språk. Sedan gick vi ut och pratade högt framför andra människor och skrattade. Det var harmlöst, men när jag ser tillbaka på pojken jag var då, kan jag ändå inte låta bli att uppröras. Exkluderandet av andra människor på ett så totalt charmlöst och genomskinligt sätt. Man ville ju bli uppmärksammad, väcka ett intresse, men istället så tog man ett steg bakåt. Ingen intresserades av vår arrogans. Att sitta i en bubbla är att vara i en bubbla.

Kanske är det detta jag tänker på när jag ser på Michela Coels I May Destroy You. Eller i alla fall kommer att tänka på när jag sitter där, fastklämd mellan det otal hyllningskörer som strömmar ut från skärmen på datorn. Facebook, Twitter, Instagram, internet. Alla är de eniga om att I May Destroy You är ett mästerverk. Jag förstår inte. Det är en alienerande känsla, att inte förstå. Man hamnar bredvid, i lägenheten bredvid festen. Man sitter där och diggar till basen ett tag, tills att man kommer på att basen inte diggar dig. Ni befinner er i två olika rum.

Det är förvirrande med en serie som inte tar ställning i mer än det faktum att alla människor är offer eller förövare. Mer eller mindre. Och dessutom totalt charmlösa förövare, den värsta sortens.

Ofta efter ett avsnitt, när jag känner att jag vill bli arg, surfar jag runt ett tag och letar efter reaktioner. Det tar inte många klick förrän gnistan tänds och elden matas. Det ena lovordet efter det andra. Jag andas genom näsborrarna som en tjur, medan ögonen rör sig perplext över skärmen. Jag är ute på hal is. Det är frustrerande att tycka så starkt, men inte riktigt veta vad man tycker.

Jag vet bara att jag verkligen, verkligen ogillar Michaela Coels huvudperson Arabella. Jag stör mig på hennes personlighet, jag stör mig på hennes töntiga PDF-bok Chronicles of a Fed-Up Millennial (jag hade hellre högläst Douglas Couplands Generation X: Tales for an Accelerated Culture för mig själv två gånger, baklänges). Jag stör mig på en massa saker – vilket den här texten i stort sett kommer att handla om. Jobbigt, då serien cirkulerar kring henne.

Och övergrepp då. Kanske är det världens mesta serie om övergrepp?

Efter tolv avsnitt vet vi tittare att övergrepp är livets natur. Det finns överallt, ingen skonas. Inte ens »offret«. Alla är vi offer och alla begår vi övergrepp. Ibland är inte ens offret ett offer på riktigt utan en bluff.

Det är förvirrande med en serie som inte tar ställning i mer än det faktum att alla människor är offer eller förövare. Mer eller mindre. Och dessutom totalt charmlösa förövare, den värsta sortens. Ingen människa i I May Destroy You känns magisk, alla är under tjugo, eller känns som under tjugo, och cirkulerar kring sig själva. Vid närmare eftertanke så framgår det nog aldrig hur gamla de är. Men det hade ju varit groteskt om de var äldre än tjugofem.

Narcissism strösslas det med generöst, på ett sätt som ska verka charmigt och självsäkert, men som jag bara ser som avskyvärt. Ja, det är ett starkt ord. Men den här typen av människor, som ömsat sitt mänskliga skinn och förvandlats till monster, är inte trevliga. Bulldozers som kör över allt och alla i sin närhet. Det är förminskande.

I May Destroy You är mer information än underhållning. Som en beställningsserie från någon myndighet. »Kunden ska leverera tolv avsnitt om övergreppets natur.«

Narcissism och egoism har gestaltats tidigare, I May Destroy You är inte unik där, som i Girls eller Euphoria. Även där med självkramande rollkaraktärer i fokus. Skillnaden är kanske humorn i Girls och den magiska realismen i Euphoria. Samt det oöverträffade underhållningsvärdet, som I May Destroy You inte precis kan skryta med.

Och visst är det väl kanske mer lämpligt att förhålla sig sobert till »övergreppet«, med konsekvensen att det blir lite tråkigt. I May Destroy You är mer information än underhållning. Som en beställningsserie från någon myndighet. »Kunden ska leverera tolv avsnitt om övergreppets natur.« Det är vad vi får. Det vänds på alla stenar. Det kompliceras till den grad att det inte längre finns någon att vända sin vrede mot. Antagonisten blir samhället i sig. Som tittare tappar jag fokus. Vänta nu, vem är egentligen skyldig? Ett grepp som på pappret verkar spännande, men som i verkligheten mer framstår som överambitiöst och en smula fegt.

Tycker serien att det går inflation i övergrepp, eller tycker den tvärtom?

Nu kanske det låter som att jag tycker väldigt illa om I May Destroy You. Det gör jag inte. Det är trots allt en viktig serie som ifrågasätter och luftar ämnen som MeToo och social ohälsa. Den fungerar som ett medialt ventilationssystem och en i grund och botten fin tes. Nämligen den att vi inte ska döma varandra så hårt, inte kasta stenar till höger och vänster och att alla borde pausa sociala medier. Super! Men jag kan bara inte släppa allt det andra …

I May Destroy You finns på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kate Mara som sexförbrytare i »A Teacher«

22 november, 2020
Recension

Saint Maud borde helgonförklaras – eller åtminstone kultförklaras

20 november, 2020
Säsongspremiär

Dags för 1980-talet när The Crown är tillbaka på Netflix

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Kjellman & Brynolfsson i »Kärlek & anarki«

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: hockey-hatkärleken i »Björnstad«

8 november, 2020
Recension

Beck – undercover: en medioker krimstory men med nya pusselbitar i Beck-universumet

6 november, 2020
Streamingtips

Äntligen! Nu finns Cityakuten på C More

2 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Ministern« på SVT är ett unikum

1 november, 2020
Recension

Nu på Viaplay! Josephine Bornebusch jobbiga & välspelade social distansering-drama Orca

30 oktober, 2020
Intresseklubben Antecknar #75

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Lifeforce

29 oktober, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för The Undoing – Kidman & Grant i välgjord men grund whodunnit

26 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Genial svensk tv-humor i »Premiärdatum oklart«

25 oktober, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel