Stjärnspäckad humor med smygande djup

Hav tålamod! BoJack Horseman är höstens animerade överraskning

Två avsnitt in i Netflix originalproducerade serie BoJack Horseman var jag gruvligt besviken. En animerad komediserie med så många favoriter inblandade: Will Arnett, Aaron Paul, Amy Sedaris, Alison Brie, Patton Oswalt… Jag hade förväntat mig ett skruvat, rått, skämttätt smatterband à la Archer att låta mig översköljas av för en stunds avkoppling. Det här var något annat, som kändes segt, riktningslöst, tunt.

Ytterligare något avsnitt in kittlades ändå mitt intresse: det här är nog bokstavligen något annat? Och efter tolfte och sista delen blev jag sittande med tomstirrande blick och en långsamt växande känsla av att ha sett något omvälvande.

BoJack Horseman handlar om hästen med samma namn (spelad av Will Arnett), en avdankad skådespelare känd från sin egen extremt populära 1990-talssitcom: Horsin' Around. Han existerar i en värld där människor och djur (eller i alla fall förmänskligade versioner av djur) lever sida vid sida, ett faktum som används då och då för komisk effekt men egentligen inte har någon större betydelse. Han har bränt många broar, vältrar sig obekymrat i missbruk och ska nu försöka återuppliva karriären via memoarer som spökskrivaren Diane (Alison Brie) ska hjälpa honom att skriva. Allt kompliceras av hans agent och ex-flickvän Princess Carolyn (en katt, spelad av Amy Sedaris), den snyltande inneboende Todd (Aaron Paul) och BoJacks eget storhetsvansinne.

Efter den tolfte och sista delen blev jag sittande med tomstirrande blick och en långsamt växande känsla av att ha sett något omvälvande.

Ni förstår varifrån mina förväntningar på tokrolig absurdism kom, eller hur? Och visst finns den där. Men BoJack Horseman visade sig ha flera lager:

  • För det första bygger den på ett långformstänk, till skillnad från många andra populära animerade komedier. Det som händer i ett avsnitt kan få konsekvenser sju avsnitt senare och är man inte uppmärksam på vissa skämtplanteringar går långt senare poänger en över huvudet.
  • För det andra är huvudpersonen oväntat komplex. Vid en första anblick ter han sig enbart osympatisk: han är egoistisk, likgiltig, oförskämd. Känslomässigt frånkopplad från både sig själv och sin omgivning, oförmögen att förstå eller bry sig om de konsekvenser hans handlande får. En skitstövel, helt enkelt. Men efterhand börjar man ana en botten i hans agerande. Allt kommer ur isolering, känslolöshet, total avsaknad av mening och mål. Är det i själva verket ett porträtt av en klinisk depression vi ser?
  • För det tredje är berättelsebågen relativt oförutsägbar. Utan att säga för mycket om slutet skulle jag kalla det otippat oförlöst och stillsamt på ett nästan… vackert sätt.

Detta är en serie om ensamhet, kändisskap och självförverkligande; om vardagens vedermödor och åldrandets hänsynslöshet. Med ett och annat knark-, sex- och 9/11-skämt inkluderat, förstås.

BoJack Horseman finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel