Essä

Här vilar Trailertugg – en nydanande podcast för filmtrailerns guldålder

Vi reser i tiden. Genom öronen. Drygt fem år åt andra hållet. Ni är på väg till jobbet, äter lunch, är på väg hem. Ni hör röster medan ni rör er. Röster som talar till er via små äggliknande högtalare som tillhör er nya interna tillvaro, inuti telefonen. Ni undrar över det nygamla ordet »podd« som seglat upp från ingenstans. Ni undrar hur dessa tusentals sändningar som nu kallas podcasts har lyckats fortplanta sig på ett sådant explosionsartat vis. Vad betyder pod? Betyder det frökapsel? Kanske. Era tankar driver för vinden och landar i bilder av såna där stora vita rullar med hö som plötsligt bara ligger utspridda i mystiska formationer över åkrar och fält i den svenska sommaren.

Ni vänder er som brukligt till det digitala. Ni öppnar wikipedia och knappar in ordet »pod«. Ni härleds till boken Pod People, bättre känd som Invasion of the Bodysnatchers. En skräckroman från 1950-talet, skriven av den amerikanske författaren Jack Finney. Filmad som Världsrymden anfaller (1956) och reproducerad som Body Snatchers (1993). Ni ryser och föreställer er tvångsmässigt hur era hörlurar krälar sig in i öronen om natten för att överta era sinnen och förvandla er till levande kokonger. Och så fortsätter ni med stigande oro att läsa dessa rader:

For millennia, the pods floated in space like spores, propelled by the solar winds, some occasionally landing on inhabited planets. Once there, they would replace the dominant species by spawning emotionless replicas; the original bodies would then disintegrate into dust once the duplication process was completed.

Ett halvt decennium senare flyter våra medvetanden inuti deras tankar. Poddarnas. Jag kände en gång tre människor som lockades in i en pod och började sända signaler därifrån. De gjorde succé inuti de öron som lystrade men tystnade innan trumhinnorna slutade gapa efter mer. Deras humanoida skal finns fortfarande. Jag träffar dem ofta. De är mina vänner. Men jag kan förstås inte vara helt säker på att dessa varelser verkligen är de människor som gav sig in i den där sfären. De säger att jag kan lita på dem, att de klivit ur för gott, att deras podcast inte finns mer. Men jag vet inte. Jag har mina misstankar. Så jag tar den blå linjen till Sundbyberg och letar mig fram till en särskild källarlokal som en gång kallades Molnet. Det visar sig vara ett felbeslut. För när jag sätter handen mot en långsmal fönsterruta och skrapar bort ett tjockt lager damm kan jag se att de ligger där. Vilande i vita, droppformade kapslar som bär deras namn: John, Julian och Charlie. Det är Trailertugg som ligger där. Sveriges bäst bevarade podd-hemlighet. Och ni är precis på väg att upptäcka dess magnetism (samt ett av dess årliga julkort).

1503828_193815350808797_205374322_n

Sedan Hollywood muterats till ett intergalaktiskt blockbustermonster som fräser ur sig reproduktioner och replikanter i alla genrer har filmtrailern fått en allt mer framträdande, mer påkostad och närvarande position i produktionsbolagens desperata jakt på vår uppmärksamhet. Aldrig har en filmtrailer varit så laddad med godis och anspänning som 2016. Trailerformatet har snarast förgrenat sig i egna små genrer: Den episka trailern. Den mindfuckande trailern. Den obehagliga trailern. Den sorgliga trailern, etc. Allt som oftast är trailern bättre än själva filmen. Det beror förstås på orealistiska förväntningar och snillrika kampanjer i kombination med en ny generation geniala redigerare. Men det har också med vårt krympande tålamod att göra. Det handlar om oss. Om våra rastlösa pekfingrar. Vi som jobbar sönder kropp och själ, fyller på med protein, dricker juice av importerad frukt, oroar oss över världen, yogar på bild och pressar information och video mest hela dagarna. Vi älskar koncept, vi älskar färg och form. Vi älskar att fly från allt det som gör så ont i denna obegripliga tillvaro och vi vill ha allt nu, innan det är försent.

Så när det kommer till underhållning kräver vi ett megafix på silverbricka. Vi vill förföras av högupplösta pixlar och suga i oss gratis dopaminer. Men vi har inte mer än någon minut till övers. Vi som inte har ro för biografer och dyrkar en koncis elevator-pitch som Jaws in Space. För oss är trailern så mycket mer intressant än filmen den är tänkt att förespegla. Det är kicken i nyhetens behag som lockar oss. Löftet om något storartat. En långfilm kräver (tillskillnad från en podcast) stillasittande passivitet från vår sida och upplevs därför som en väldig investering av tid. Och eftersom vi omsätter tid i pengar, vill vi gärna spekulera. Det skulle därför inte förvåna mig det minsta om kategorin »Årets trailer« snart lanseras på de riktigt stora galorna.

Ty tillskillnad från filmtrailers bör en podcast förutom bra redigering och ämnesval även innefatta sammansatta personligheter och stålande personkemi. Det var där som Trailertugg fann sin storhet.

Podcasten Trailertugg förutspådde och tog fasta på denna utveckling redan för några år sen. Programidén byggde på att varje vecka recensera ett antal nysläppta filmtrailers och sedan spekulera i hur bra eller dåliga filmerna skulle visa sig vara. Det var alltså inte filmerna i sig som recenserades. Under lupp hamnade istället de sammanfogade bilder och ljud som berättade om en film i marknadsföringssyfte. Det var ett genidrag. Och som de flesta sådana drogs det precis så mycket före sin tid att Trailertugg skulle förbli underground under hela sin inspelningsfas. Men de öron som sögs upp i trailertuggandets moderskepp i realtid ville inte gärna därifrån. Ty tillskillnad från filmtrailers bör en podcast förutom bra redigering och ämnesval även innefatta sammansatta personligheter och stålande personkemi. Det var där som Trailertugg fann sin storhet. I magin som kan uppstå när en privat humorsfär öppnar upp sitt unika mikrokosmos av kunnande och oväntade kopplingar för allmän inblandning.

Vi som följde med ombord struntade snart i filmtrailern som låg på obduktionsbordet. Det som fick oss att lyssna var att vi ville veta vilket sinnessjukt betyg trailern skulle få av Julian. Hur John skulle lyckas med att visa Dario Argentos formkurva via momentometer och framförallt ville vi ha svaret på frågan varför Charlie släpat med sig en märklig maskin som mäter hjärnvågor. Vi bjöds helt enkelt in i en gemenskap som bara kunde uppstå mellan dessa tre individer, deras vänner och våra öron i podd-symbios. Eller hur ska man annars förklara att ett inslag bakom kulisserna av Trailertugg för en utomstående verkar fullständigt bisarrt men för oss lyssnare ter sig som en helt naturlig del i berättelsebågen om Charlies önskan att utföra ett hjärnexperiment på Julian för att se vad som egentligen händer i hjärnan när han tittar på en trailer. I det här fallet, trailern till A Most Wanted Man. Allt det där som Trailertugg gjorde har sedan dess sorterats som bilder och ljud från en förgången tid i varje lyssnares hjärnsystem. Podcasten har blivit kategoriserad som förbi och daterad i oss. Men så hade vi också mänskliga hjärnor på den tiden. Biologiska hjärnor som helst katalogiserade våra minnen så linjärt som möjligt. I det digitala minnet däremot, är minnen spatiala. Här finns allt vi spelat in, skrivit och fotograferat ständigt aktuellt i ett evigt nu.

I en profetisk essä kallad Dead Man Sings från 1998, skriver författaren William Gibson att det i hans barndom fortfarande fanns gamla gubbar uppe i Wisconsins berg som kunde minnas tiden före den teknik som möjliggjorde inspelad musik. I dessa gubbars barndom fanns musiken endast i det ögonblick då någon framförde den. En människas röst försvann för evigt när hen sjöng på sista versen. Gibson menar att den för oss självklara men inte alls särskilt gamla möjligheten att höra en död människa sjunga var ett tidigt steg i en utveckling mot en tillvaro som aldrig glömmer. Det vill säga ett oändligt externt minne bortom oss. En ny värld som en dag kanske kommer att lösgöra sig och bli alldeles oberoende av vår. Det är snart tjugo år sedan Gibson skrev den där texten och vi har matat maskinen med våra minnen under en lika lång tid. Kilometer efter kilometer av flöden: bloggar, tweets, bilder, videos, facebookinlägg och ljudupptagningar. Pulserande uttryck och intryck om allt och inget i en överväldigande känsla av att fånga ett nu. Men det som egentligen har skett är en inkapsling av det som varit. Vi har sänkt våra känslor, ord och ansikten i digitalt formalin.

Tänk på döden, sa munkar och filosofer i andra tider. Tänk på efterlivet borde vi kanske säga nu. För när vår lekamen bränns eller förmultnar finns våra publiceringar kvar. Små fragment eller hela kopior föreställande oss själva i långa trådar av mer eller mindre lyckad social kommunikation. Kanske är vi redan där. Utbytta. Klonade i det stora minnets moln. Fångade inuti i en blinkande liten kapsel i någon serverhall. Vem vet, i en avlägsen framtid kanske någon eller något just nu scrollar runt i ditt känslostyrda flöde i arkeologiskt syfte. Sökandes efter grottmålningar i HD. Livet vi levde. Förvaltat i otänkbara maskiner. Kanske. Financial times sammanfattar siffrorna såhär i en artikel om det externa digitala minnets skörhet:

Every day about 300m digital photographs, more than 100 terabytes’ worth, are uploaded to Facebook. An estimated 204m emails are sent every minute and, with 5bn mobile devices in existence, the generation of new content looks set to continue its rapid growth.

Mina vänner i podcasten Trailertugg kom egentligen aldrig ut igen. Deras röster kapslade in sig i en liten magisk epok. En kamratlig sfär. Utanför blev vi alla någon annan. Nu flyter kopiorna omkring i stratosfären, på väg till främmande civilisationer. Fram tills nyligen fanns inte ens en fungerande länk till deras podd. Men så vaknade jag i morse och bredvid sängen stod en liten sond. Ett litet ägg. Och när jag lyfte det i min hand delade sig skalet i två halvor och ut föll denna zip-fil med avsnitt 1–54. Nu ger jag den till er:
https://www.dropbox.com/s/73aazfc7wpo0qzg/trailertugg_01-54.zip?dl=0

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Det tunga vemodsregnet i Better Things

29 mars, 2020
Liveteater

Moment:teater live-streamar sin episka »Inspektionen 2020« på Youtube i kväll!

28 mars, 2020
Klipp

Lär dig korrekt handtvättning med Washmen

28 mars, 2020
Nyhet

SVT:s nya satsning Sällskap med SVT1 triggar nostalginerven

27 mars, 2020
Klipp

Uppfriskande klipp i väntan på bättre tider – Karantän-tv (tis 24 mar)

24 mars, 2020
Tips

Ny podd: Välkommen till Salong 3!

24 mars, 2020
Säsongspremiär

Trädgårdstider är precis vad vi behöver under motvindsvåren 2020

24 mars, 2020
Klipp

Uppfriskande klipp i väntan på bättre tider – Karantän-tv (mån 23 mar)

23 mars, 2020
Klipp

Uppfriskande klipp i väntan på bättre tider – Karantän-tv (sön 22 mar)

22 mars, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Breaking Bad och Better Call Saul blir ett

22 mars, 2020
Klipp

Uppfriskande klipp i väntan på bättre tider – Karantän-tv (lör 21 mar)

21 mars, 2020
Streamingtips

Nya Emma slår sig in på topp fem-listan av Austen-filmatiseringar

20 mars, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel