Gruppterapi

Här är den – TVdags-redaktionens terapi-session om Homeland-finalen

Ida: Homeland-finalen. Wtf???!!!!

Björn: Jag vet!

Ida: Gör nåt!!!!

Björn: Orden räcker inte till!

Sara: Jäkla skitfinal. Jag har velat formulera mig kring den sedan jag såg den men kommer mig inte riktigt för. Tröstar mig i stället med Mandy Patinkin hos Stephen Colbert, ett klipp där han riktar en indirekt känga mot Donald Trump men framför allt närmast skakar i frustration över kriget i Syrien. Starkt:

Talande är väl ändå det han säger om Homeland-finalen: »You'll walk away wondering… What was that all about?« Kan skriva under på det. Vad var till exempel grejen med det »andliga ljuset«!?

Ida: Jag vill spöa någon. Alla på Showtime eventuellt.

Björn: Den här bilden säger allt om mina känslor.

sad quinnIda: Men sluta, jag börjar böla!

Daniel: Men alltså, det var ju en jättebra final! Jag fattar inte vad ni är så upprörda över. Okej att det inte var så rafflande, men annars – jättefin ju!

Magnus: Blev fruktansvärt besviken på allt i finalen. Känns som lite av en trend idag: att låta säsongen kulminera i det näst sista avsnittet och bara runda av och sammanfatta i sista. Saknar cliffhangers! Undrans förresten om Quinn kommer vakna upp nästa säsong och sitta i rullstol?

Kjell: Glad att han dog.

Björn: H8r! Frågade runt i dag om mina vänner tolkade det som Quinn såg ljuset à la Bröderna Lejonhjärta eller om det var (grönt) ljus för Carrie att fullborda mordet? Inga klara svar där heller.

Magnus: Jag tolkade det som om Gud la sig i Carries barmhärtighetsmord och att han kommer vakna upp senare…

Kjell: Ljuset var den s.k. solen.

Sara: Hahaha!

Kjell: Det var ju det!

Sara: Men brevet då? Som inte lät som nånting Quinn överhuvudtaget skulle vilja befatta sig med. Så töntigt.

Björn: Svordomen kändes lite Quinn, annars inte så mycket. Men – många blir ju känslosamma när de tänker på sig själva som döda.

Kjell: älskade finalen. Epic. Underbart irriterande att Carrie får ett DRÖMBUD av Saul, att SKRIVA OM HELA PARADIGMET (!!!!), men ev. tar Otto-jobbet i stället och då ska försöka göra samma grej fast utifrån… idiotiskt. Men en bra set-up.

Björn: Otto-»jobbet«. (De skulle ju vara ihop också, måste man ju tolka det som?)

Kjell: Hemmafru.

Henrik: Hade dock gärna sett Allison bli plågad och avklädd ordentligt.

Björn: Det var lite svårt att tro att Quinn skulle bli bra igen efter han hostat Arkiv X-svartsoppa.

Kjell: Ja, alltid en besvikelse när svinen dör utan att bli fejsade några sekunder. Svartsoppan, var ju en scen rakt ur Jordskott!

Björn: Kollade aldrig klart på Jordskott. Det var som en scen rakt ur Arkiv X med.

Sara: Äh, vad sur jag blir bara jag tänker på det. Alltihop. Vill typ aldrig se Homeland igen.

Björn: Så känner inte jag. Jag tyckte säsongen var bra. Men hade så klart velat att Quinn inte skulle kola vippen. Samtidigt hoppas jag få se Rupert Friend i andra filmer/serier nu.

Sara: Well, fråga mig igen innan nästa säsongspremiär. Kommer säkert sitta där, bänkad som ett fån.

Björn: Om inte blir jag besviken!

Magnus: Lite lost vad gäller hyllningskören om säsongen. Tyckte den var som bäst medioker. Det var så många luckor att det bitvis kändes som ett lustspel för scouter. Spioner? Ehh … Drama? Neh … Bara bråddjupa, manusmässiga, panikluckor. Älskar fortfarande Saul och hoppas han får allt utrymme nästa säsong. Carrie är done! Sämst av allt: hela Allison-historien från och med att de kom på henne. Hon fick bara fortsätta som om ingenting hänt … Vidare Humle och Dumle-terroristerna, Quinns martyrskap och Dar Adals plötsliga misstro till Saul, efter en livslång vänskap. Puh, färdigrasad och klar så längtar jag ändå efter nästa säsong! Förresten, med risk för att framstå som korkad, framgick det någonsin varför Carries liv hotades, mer än att det hade med de där dokumenten att göra?

Sara: Jag tyckte att det var en stark säsong. Skrämmande aktuell. Luckor, visst (att Carrie gick från fullt psykotisk till redig och pinfrisk på 30 sekunder efter ett piller, att Quinn råkar hamna mitt i en terroristcell, att ryssarna bara inte gjorde sig av med Allison direkt efter icke-dådet osv) men hyggligt spännande rakt igenom. Och egentligen har jag inget emot pyspunkan i actionstorylinen, det behöver inte vara dunder och brak in i det sista jämt, men ska man ha en lugnare final bör man få något annat istället. Och det fick vi inte nu.

Henrik: Kan man inte få en prequel på Quinns liv? Saul nämnde ju något om att han började träna honom när han var 16 år gammal. Där finns ju en story.

Kjell: Jag måste repetera: Det var en enastående final på en av de bästa säsongerna.

Tora: Ja! Älskade säsongen och finalen var OK, förutom Quinn. Varför låta honom överleva än det ena och än det andra under säsongen bara för att döda honom på slutet…

Björn: Mycket märkligt men första gången på länge man verkligen oroade sig för om någon man gillar skulle dö eller inte.

Kjell: Quinn var fantastisk genom hela säsongen. Så totalt jävla sönderplågad av våld och smärtor. Och han kunde bara fortsätta. Ett steg till, och ett till, så länge benen bar. Och så Dar Adals bakgrundsinfo om honom i sjukrummet som magnifik slutpunkt. Quinns första jobb… förföra en »Hongkong-kassör«. När han var 16?! Så, med allt detta sagt, jag är glad att han dog. Precis som Brody. Homeland kan det här. Spionbranschen är inget för överlevare.

Tora: Håller helt med om Brody. Och att Carrie och Quinn nånsin skulle leva nåt Svensson-liv tillsammans kändes ju helt verklighetsfrånvänt. Men ändå!!!

Daniel: Nu VET vi ju faktiskt inte om han dog, de lämnade ju dörren lite lite på glänt med solljuset som kom in precis när hon skulle luta sig ner för att kyssa eller kväva honom. Det GÅR ju att tolka det som att hon såg ljuset från fönstret som ett tecken, med tanke på att de spelat lite under säsongens gång på hennes nyfunna (återfunna?) kristna tro.

Ida: Älskade säsongen, hatade finalen. Jag kanske är simpel utan god smak men jag vill bara se lycklig kärlek och en kysssssss.

Björn: WÖRD! Jag med! Kärlek och en kyss!

Henrik: Spiondrama ska vara komplexa, obegripliga och med svårtolkade slut. På slutet tänkte jag lite på Alec Leamas i Spionen som kom in från kylan och hur han dör. Både han och Quinn dör ju i Berlin. Carrie »är ju« Leamas karaktär i den tredje säsongen. Förlåt, men jag kan inte sluta tänka på vad det finns för kopplingar mellan Le Carré och Homeland.

Kjell: Exakt, detta var hela säsongens stora styrka – uppdateringen av Le Carrés kalla kriget-komplexitet till vår tid, med kusligt aktuella storylines i Libanon, Tyskland, Syrien och Putinland parallellt. Samtidspolitiskt var detta den bästa Homeland-säsongen, och den enda Homeland-säsongen jag skulle vilja placera i det moderna spiondramats kanon jämte Rubicon, The Shadow Line, Sleeper Cell och The Americans.

Henrik: Det är dock tredje säsongen som är den stora Le Carré-säsongen. Är närmast en kopia på Spionen som kom in från kylan.

Kjell: Ja, och säsong 1 är ju The Manchurian Candidate. Nån mer än jag som fastnade för den tyska underrättelsekvinnans tre steg fram ur mörkret, jämte tv-kameran, när USA-journalisten började tala till kameran, och sen tre steg tillbaka in i mörkret igen när hon hört vad hon ville höra? Hugo Blick eller Jason Horwitch hade kunnat skriva det.

Björn: Så grym. Hon är jävligt bra också.

Ida: Fattar inte varför hon inte opererat bort sin ansiktsvårta.

Hateff: Vem av alla nya karaktärer gillade ni mest den här säsongen?

Kjell: Bättre fråga är väl: vem HATADE man mest? Jag hatade Otto, Jonas, USA-journalisten, snälla terroristen osv. Allihop. Som sig bör.

Magnus: Hatade Jonas, menlösare karaktär får man leta efter. Carrie och Jonas? Hur blev de egentligen ett par?

Ida: Älskade Astrid!!

Kjell: Sant! Astrid var ace.

Ida: Undrar hur Astrid, Carrie och Saga Norén skulle funka.

Daniel: Det jag ogillade med säsongen var hur de underutnyttjade Berlin. Jag menar, om de nu spelar in hela säsongen där, hade de inte kunnat bjussa på åtminstone EN bild på tv-tornet och lite andra platser med rejäl Berlinkänsla? Hade inte stackars konkursmässiga Berlin kunnat få LITE mer turistvaluta för pengarna de säkerligen lade ner i form av skattelättnader och dylikt för att få dit produktionen än några minuters jaktraffel på glas- och rulltrappskolossen Hauptbahnhof? I övrigt var det ju mest samma gator som filmades om och om igen, på platser som visserligen såg lite så där allmänt tyska ut, men på intet sätt gav känslan av Berlin. Nej, stor besvikelse på den fronten.

Hateff: Otto och hans überkrystade prydnadskronärtsskockor. Ville se mer av Astrids Lars Norén-liknande kollega!

Ida: Vill veta mer om hans prydnadskronärtskockor!?

Hateff: Man vet att han aldrig kommer att laga någonting med dem. Jävla Hemnet-fasoner!

Kjell: Ida Kjellin Otto = Ernst!

Ida: Jul med Otto! Ris(Otto)grynsgröt.

Hateff: Otto = riktig Gabe H. Coud.

Björn: Han kanske precis skulle sälja herrgårn och hade mäklarpyntat?

Sara: Fasen, jag skulle verkligen vilja formulera mig mer (bättre) kring min besvikelse. Skriver bara i affekt. (Som detta svar till Kjell ovan som jag raderade i sista sekunden: JAG SKITER VÄL I »SPIONBRANSCHEN« GE MIG ETT VÄRDIGT SLUT FÖR QUINN).

Ida: Varför radera? FUCK klassiska spiondramer och ge mig Carrie och Quinn som pussas på ett jäkla hipsterfik i Berlin, det är allt JAG vill säga.

Kjell: Exakt, nu blir detta bättre och bättre. TVdags bakom kulisserna.

Sara: Hahaha! Jo, men starka känslor: besvikelse, saknad, frustration, allt kan ju vara tecken på en fantastiskt bra final. Det känslomässiga är ju en sak, viljan att få ett lyckligt slut, om än orimligt. Men jag tycker finalen var undermåligt uppbyggd hantverksmässigt också. Märkliga stilbrott, konstiga rollfigursval och saker som bara var till som set-up för nästa säsong utan att ta hänsyn till denna säsongs arc. Det är sånt jag skulle behöva tänka mer på. Men det får väl bli en annan gång, en annan säsong. Vad är väl en bal på slottet?

Kjell: Vad är väl en slurk sarin i gaskammaren? Ta en spruta atropin och du är fit to go, Sara!

Sara: »Med denna spruta atropin, behöver du inte lida pin, när du stängs in med sarin, och gör en plågad ansiktsmin«.

Kjell: Madam har just nitat inläggets toppnot.

Ida: »Om man börjar kräkas svart, är man borta på en kvart«.

Tora: Total crush på Miranda Otto. Synd att vi inte får se henne mer.

Kjell: Potentiell »Otto«-förvirring på gång!

Björn: Båda Ottosarna var grymma!

Hateff: Ja, den ena var grymt bra och den andra grymt underutvecklad!

Tora: Ja, att det var nån skumt med Otto Düring förstod man, men vad? Borde kanske fattat vad när han sa nåt lite otrevligt om henne till Jonas.

Kjell: Min topp-2 över Ottosar! 1. Miranda. 2. Lyxmarxistkulturmannen.

Kjell: OBS, ej nöjd med min Otto-lista. 2:an är egentligen på en bottenlista.

Björn: Har precis samma topp-2! Men – jag tycker att det var spännande som satan att hans rollfigur var så outvecklad, man vet fortfarande inte vem han är. SÅNT ÄR LIVET!

Kjell: Var det inte lite noshörning över Düring? Kallar honom Otto Noshörning från nu.

Tora: Men jag gillar Otto Noshörning. Han var väldigt hjälpsam, även om man inte riktigt visste hans agenda. Hur exakt gick det till när Saul överlämnade informationen till honom på den där klubben, eller hur det var?

Björn: Saul lämnade ett usb-minne i hans rock. Det var det MINST konstiga med den Otto.

Kjell: Minne som en noshörning, Björn!

Tora: Måste ha tittat bort ett ögonblick.

Hateff: Saul var oväntat slick ett par gånger den här säsongen? Det var en riktig murvelmanöver han hade jobbat ihop där i skogen i sista avsnittet.

Kjell: ÄLSKAR Sauls löpstil. Endast matchad av Stellan Skarsgårds i River i år.

Björn: Älskar River! Den är med på en av mina årslistor.

Hateff: Att han ens HAR en löpstil är direkt anmärkningsvärt! Har alltid sett honom som en sävlig Leif GW-typ som får skjuts överallt!

Kjell: Inte om man blev kär i Mandy Patinkin i Chicago Hope. Glömmer aldrig när han tog av sig byxorna på sitt kirurgkontor (för att de »frasade«) och bara gick runt, runt…

Tora: Chicago Hope var så hopplöst pretentiöst och tråkigt. Alla karaktärer tog sig på gravt allvar. Blev nu kär i Patinkin trots Chicago Hope.

Kjell: Chicago Hope var en fantastisk serie… Mandy så nära galenskapen. Falsettsångerna till hustrun på psyket. Motown i operationssalen. De frasande byxorna. Tågbanan på kontorsgolvet. Vänskapen med Adam Arkin. DAVID E KELLEYS MANUS! En av mina favoriter genom tiderna. Men, skulle säkert se svagheter om jag återvände.

Hateff: Det där måste ha varit före min tid! Youtube:ar runt lite i Patinkins fotspår och noterar att han:

  1. har sjungit en hel del i sina dar (halvmjäkig Homeland-pun intended!):

    och

  2. är väldigt härlig när han lär Jimmy Fallon att spela Candy Crush:

Tora: Stod inte ut mer än en säsong.

Kjell: Mandy Patinkin är en gudabenådad sångare.

Tora: Han är ju onekligen en ypperlig sångare och skådespelare, så det förvånar mig inte.

Hateff: Wow, hade ingen aning!

Sara: Man missar mycket om man inte läser TVdags slaviskt: Se Homeland-stjärnornas dolda talanger. Mitt favoritklipp med Mandy Patinkin är nog ändå när han intervjuas i direktsändning och en av programledarna lämnar studion för att hans fru ska föda. Patinkin blir mest uppspelt av alla: »To hell with me!«

Kjell: Mitt all time-favoritögonblick i Homeland. Hälsningar sign. Gubbe:

gubbskålIda: Jag skulle vilja se en bild med Carrie och Astrid när de ser coola ut som en agent-duo som räddar en vacker ung man i knipa!

Tora: Jaaa! Älskar Astrid! Och hon dog inte!

Björn: Jag gillade när Lockhart kom med lasagne härom säsongen.

Hateff: Mitt favoritögonblick var nog när Dar Adal och Saul skypade! Cyber seniors!

Kjell: Astrid bäst av säsongens newbies.

Ida: Men hon ÄR ju inte ny, hon var med som en liten liten roll i förra och hjälpte Quinn. Därför så härligt att hon fick så mycket större.

Björn: Skulle precis skriva det. Hon var med i ett avsnitt förra säsongen.

Ida: Hon var så bra att de förlade hela handlingen till Tyskland för hennes skull!

Kjell: Wasser unter der Brücke. Även Otto Noshörning var med i en liten roll förra året. Drogade Carrie. Och blev verliebt.

Björn: Går du på Sarin, Kjell?

Kjell: Atropin, min vän.

Ida: Du får lägga in som en mindmap.

Kjell: Nu sitter jag och gaggar om National Treasure på twitter med Anders Jansson. Måste vara sarinet. Dags att lägga sig ner som Quinn och bubbla lite sömnklet i mungiporna. Natti.

Björn: Haha, natt natt. Jag låter tråden leva sitt eget liv i natt och stänger butiken i morgon bitti.

Kjell: »Hemlagad lasagne, gubb-Skype och groggkväll – Homelands mystoppar«

Nu är det er tur att skriva av er, gärna i affekt. Varsågoda!

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel