Kommentar

Här är alla anledningar till att På spåret spårat ur – går det att rädda?

Det var som att öppna en dammlucka. Jag trodde egentligen det skulle sippra fram lite, men det forsade. I helgen skrev jag några tweets om hur jag börjat känna inför mitt tidigare favoritprogram På spåret. Varför gillar jag det inte lika mycket längre? På några timmar fick jag hundratals reaktioner. En bråkdel av alla kommentarer hade räckt till att en kvällstidning skulle kalla det tittarstorm. Alla är överens – På spåret blir bara sämre och de faktorer jag räknat upp retar andra i lika hög grad som mig.

Något har legat och gnagt hos många av oss som älskat och beundrat På spåret. Något har gått fel, något stämmer inte längre. Folk saknar verkligen den klassiska allmänbildningen. Vad hände med naturvetenskapen? Varför behandlas frågorna om dessa ämnen som något man egentligen inte »kan« kunna?

Eftersom twitterdebatt föredrar punktform gjorde jag en lista över de sex punkterna som sänkt På spåret från populärkulturell institution till något vi har börjat näthata. Den ser ut så här:

På 10 poäng

Det är tågresorna som är roligast och På spårets verkliga usp jämfört med andra frågesporter. Men just dessa resor har SVT valt att tona ner i både omfattning och betydelse för tävlingen. Förr hade resorna ledtrådar på 10- till 1-poängsnivå som blev gradvis lättare. I dag är 10-poängarn oftast så tramsig och långsökt att ingen kan gissa rätt utifrån den. Och praktiken kan både folk i soffan och i burarna det rätta svaret på antingen 8 eller 6 poäng. 4-poängarna är oftast alltför lätt och i 2-poängaren sägs svaret mer eller mindre rätt ut. 1-poängarn har tagits bort helst och hållet. Så av den gamla ordningen med gav sex nivåer att klura på återstår nu två. SVT har helt enkelt amputerat sitt bästa konkurrensmedel.

På 8 poäng

Frågornas koppling till resmålet har försvagats kraftigt. förr kunde man få en »känsla av att vara där« och frågorna kopplade både till varandra och resmålet. Numera känns det som att redaktioners skriver frågor först och sedan slänger ut dem på olika platser slumpmässigt. »En fråga om bilar? Hm, visst ligger Skövde nära Billingen? Det funkar!«

På 6 poäng

Formatet har stelnat. Den eviga cykel resa-musik-resa-listan-resa-musik gör programmet för förutsägbart och mekaniskt. På den gamla goda tiden fanns större spännvidd i både inslag och form.

På 4 poäng

Frågorna har förändrats och det är ingen liten sak i en frågesport som miljoner människor förväntas följa. Mer och mer har kommit att koncentreras till populärkultur av typen folk i »ung vuxen« ålder känner till. Mindre allmänbildning, mindre av typen »det där minns jag från en biologilektion i sjuan«. Från att ha varit allmängiltiga har de kunskaper som krävs för att ha roligt åt programmet blivit mer kontextberoende och är numera oftast av typen »vad 60- och 70-talister som jobbar i mediebranschen i Stockholm vet«. Mormor i soffan får aldrig chansen att briljera med sina kunskaper, inte heller dyker de där oväntade frågorna där man kan vända sig till barnen och säga »ja, det här är viktigt att känna till för att…«. Kunskapsmassan man laborerar med har tappat sin allmängiltighet och sin folklighet.

På 2 poäng

Deltagarna. De är fortfarande programmets starkaste kort, men även här har det gått utför. När »hittade« programmet senast ett guldkorn av Carl Jans, Hoas eller Stefan Holms typ? Det vill säga tävlande som publiken kanske redan kände till, men som i programmet dök upp i en helt ny roll och utifrån den växte ut till folkkära karaktärer. Helt enkelt blev På spåret-profiler. Här har programledarna visst ansvar, och Luuk och Lindström försöker hjälpa deltagarna att »lyfta«, men lyckas för sällan. Ett visst ansvar ligger också hos redaktionen. En del deltagare har visat sig vara totala blindspår. Hur roligt har exempelvis Samuel Fröler sett ut att ha haft i programmet under hösten?

Och så slutligen på 1 poäng …

Programledarna. Luuk och Lindström är superproffs och har på många sätt gjort ett bra jobb. Men på något vis tycks de under resans gång ha tröttnat och blivit sämre med åren, snarare än att ha vuxit in i rollen och utvecklat programmet. Ett exempel på det är att de börjat återgå till den där märkliga internjargongen de ofta hade tidigare i sina karriärer. Den verkade de ha tagit ett aktivt beslut att rensa ut under de första åren som programledare, men nu är den tillbaka. Det är som om de inte riktigt bryr sig längre.

På något vis blir det något solkigt i deras försök att skapa jovialitet och mys. För ofta märks det att det är roller som spelas. Luuk och Lindström spelar mycket bra, men det genuina saknas ändå.

Frågan är om arvet efter Oldsberg och Hellberg vilar lite som ett ok över hela programmet? Man vill så gärna vara trogen de gamla, man vill så gärna behålla och förädla »det där« som gjorde programmet till en så älskad institution i så många år att man stagnerar. Kanske har man glömt att På Spåret under tiden det växte till TV-institution genomgick stora förändringar. Mycket hände mellan från 80-talet till 00-talet. På Spåret utvecklades och uppdaterades i takt med hur tv-mediet i övrigt förändrades. Frågan är om det sker fortfarande? (Mer än att den obligatoriska appen införts)

På spåret från 1980-talet går att se på SVT:s Öppet arkiv. Och det stinker verkligen sin tid. Det är långsamt, rörigt, oproffsigt och allt vi förknippar med den tidens tv-underhållning. Men Ingvar Oldsberg förde programmet in i 00-talet. Program från hans och Björn Hellbergs sista år runt 2006–2007 framstår som lika proffsiga som de är i dag. Frågan är hur mycket som har hänt sedan dess.

Det är som om På spåret vårdat sönder formatet samtidigt som att de ihärdigt försökt putsa upp det till någon slags hipp underhållning för den ironiska generationen som nu lämnat bardiskarna till förmån för hemmasoffan. Men det gamla och nya möts aldrig. Kanske hade en bättre lösning i samband med generationsskiftet varit att säga till Luuk och Lindström att »här, ta det här gamla flaggskeppet och gör det till ert eget. vi litar på att ni är dagens motsvarigheter Oldsberg och Hellberg så kör på.« Kanske hade det blivit dåligt? Tja, då hade man fått ge några andra chansen och prövat sig fram tills man hittat programledare som förmått uppdatera formatet på ett rimligt vis.

Ovanstående är alltså, i redigerad form, vad jag skrev på twitter under helgen. Och gensvaret blev enormt. Det är som om något legat och gnagt hos många av oss som älskat och beundrat På spåret. Något har gått fel, något stämmer inte längre. Jag får också flera uppslag. Man saknar verkligen den klassiska allmänbildningen. Vad hände med naturvetenskapen? Varför behandlas frågorna om dessa ämnen som något man egentligen inte »kan« kunna? Varför förväntas de tävlande känna till rätt smala skivbolag från 1970-talet men inte det periodiska systemet?

En annan kritik rör programledarna, Varför framstår de som så övertända? Vad håller de på med?  Och varför försöker man göra programmet hippare än det egentligen är? Varför kunde det inte bara få vara som det var.

På spåret är med sina 30 år en av SVT:s verkligt stora bidrag till vår gemensamma kulturhistoria. Programmet har varit en självklar referens i offentligheten sedan Bengt Öste ledde Rapport och Ronald Reagan satt i Vita huset. Hur det förvaltas inför framtiden är ingen liten sak. Man kan som jag vara medelålders och inte minnas en tid innan programmet var en obligatorisk del i helgunderhållningen. På spåret har haft redan haft tre gånger så mycket tv-tid som samtidskulturella klassiker som Rederiet eller Dallas.  Fortfarande är engagemanget stort, det märkte jag när jag skrev om programmets brister på twitter.  Vi vill alla så gärna att På spåret ska behålla sin relevans som någon slags gemensam markör och referensram. När resten av den gemensamma offentligheten splittras upp på streamingtjänster och filterbubblor står fortfarande På Spåret kvar mitt i byn, i alla fall för folk i min ålder och ställning. Det verkar som att många månar om att programmet ska behålla den platsen. Många bryr sig. Det skulle vara intressant att höra hur om SVT gör det och hur de i så fall tänker.

Just nu på TVdags

Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om knivungar, censur & par i Tara

23 mars, 2019
Streamingtips

Nytt & kommande på Netflix i april – Sabrina, Ultraman & Our Planet

22 mars, 2019
Recension

Get Out-regissörens nya film Us kritiserar, skrämmer & underhåller

22 mars, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Christina i samtal med en favoritförfattare – David Sedaris

22 mars, 2019
Kommentar

Såssuccé för systrarna Jones tack vare Queer Eye-effekten

21 mars, 2019
Intresseklubben Antecknar #60

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: M. Night Shyamalan

20 mars, 2019
Trailer

Spana in första trailern för säsong 3 av Stranger Things

20 mars, 2019
Kommentar

Pete Holmes förändring & vändning i Crashing – HBO:s snällaste serie

18 mars, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Good Fight är Trump-erans största motstånds-måste

17 mars, 2019
Klipp

En mycket mörkare Fresh Prince i en fejk-trailer som ger mersmak

15 mars, 2019
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om David Brent, Beta-bröl & papier maché-tigern

15 mars, 2019
Recension

The House that Jack Built: pretentiös, rolig & så in i helvete grotesk!

15 mars, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel