Jubileumskommentar

Grattis, Sex and the City! Banbrytaren fyller tjugo år

Idag är det tjugo år sen Sex and the City hade premiär i USA. Och sen fick den till och med »six seasons and a movie«. (Visst känns det dock som att den gick mycket längre än så? Eller är det eventuellt alla tusentals repriser man sett?)

Det som kanske är mest intressant med SaTC är hur många serier den var i en – och hur många olika serier den var för olika personer. Någon såg kanske bara en tjejig sitcom med snärtiga oneliners och halvfåniga premisser. Någon såg förebilder för valfri del av sin personlighet. Någon såg fyra kvinnor som växte och utvecklades – och ibland gick bakåt i sin utveckling – av misstag och av olycka och att säga ifrån. Någon såg en Oscar Wilde-sk samhällskritik av ytlighet och fåfänga förhoppningar.

Den var en glittrig men besk satirspegel över sin samtid och över sig själv som ibland irrade lite snett men sällan fegade ur.

Det är en serie som redan i stunden hade sina fläckar. Den var väldigt vit, den var (i vissa fall orealistiskt) rik, och den var full av klyschor och fördomar och en jargong som ibland kanske skadade mer än den kändes härlig och fri. Och beroende på om man ville se tjejerna som just förebilder så kunde den leverera ganska sunkiga idéer om kärlek och relationer och mänskligheten.

Men poängen var nog snarare att de inte var det. De var anti-hjältar som var själviska, självupptagna, som var både bästa vänner och urusla vänner om vartannat och samtidigt. Som folk är. De var usla på relationer, de var usla på att känna sig själva, och de var mänskliga. (Men ja, det hade kunnat vara lite fräschare idéer i manusrummet, även på nittiotalet.)

Det viktiga är inte om man är en Miranda eller en Charlotte. Det viktiga är inte vem av Carries killar man föredrar. Det viktiga är att he's just not that into you, att det är helt okej att föredra sin Rabbit framför män men det är också bra med frisk luft, och att om man skickar sin kille att hjälpa en skadad kompis så säger man till först. Typ. Och att Patricia Fields, som stylade alla kläderna, är ett galet geni. (Spana gärna in instagramkontot Every Outfit on Sex and the City.)

Sex and the City var långt ifrån en perfekt serie, och måste jag välja vem jag är väljer jag hellre ur de fyra Pantertanterna (jag vill vara en Dorothy men är nog tyvärr mer en Rose) men den var duktig på balansen mellan bisarr humor och hugg i hjärtat. Den var en glittrig men besk satirspegel över sin samtid och över sig själv som ibland irrade lite snett men sällan fegade ur.

Och det kom bara en film. Okej?


Sex and the City finns på HBO Nordic

Just nu på TVdags

Tips

Conner O'Malley på djupt vatten – se världens första flodbaserade talkshow

19 september, 2018
Kommentar

Kontrovers på barnens bästa gata – klart Bert & Ernie kan vara homo

19 september, 2018
Pop Culture Confidential

Mer podd: vi pratar Emmy & intervjuar skaparna av Netflix-aktuella Maniac

18 september, 2018
Klipp

Trailerfest! Här är Brie Larson som Captain Marvel

18 september, 2018
Lista

Vann din favorit? Här är alla Emmy-vinnare

18 september, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Skaparna av nya Amazon Prime-serien Forever

18 september, 2018
Trailer

Mary Poppins kommer till jul – med Blunt som värdig arvtagare

17 september, 2018
Trailer

Snart dags för mörka Sabrina-rebooten!

17 september, 2018
Recension

Imponerande verklighetsflykt i Netflix Ultimate Beastmaster

17 september, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: snygga & hypnotiska Keeping Faith

16 september, 2018
Streamingtips

Grattis till guldrosen, Grotesco! Ny chans att se Flyktingkrisen – en musikal

15 september, 2018
Tips

Hurra! Conan O'Brien firar 25 år i etern

14 september, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel