Nya HBO-filmen lyckas inte beröra

Glöm The Normal Heart – här är 15 hbtq-filmer du hellre bör streama

I veckan var det Sverige-premiär på C More för Ryan Murphys filmatisering av Larry Kramers prisbelönta och verklighetsbaserade Broadway-pjäs The Normal Heart. En berättelse där Mark Ruffalo spelar huvudrollen som en judisk bög och gayaktivist som tröttnar på att se sina vänner dö som flugor i 1980-talets aidsepidemi i New York och riktar sin ilska mot en regering som ignorerar problemet trots att de har resurser att hjälpa.

Kanske är det jag som är totalt jävla avtrubbad. Kanske hade filmen behövt mer tid för att verkligen gå på djupet. Eller, mer troligt, hade den bara behövt en annan regissör.

Filmen tokhyllas i USA, men jag fattar tyvärr inte varför. Det är svårt att misslyckas att beröra när det handlar om något så allvarligt, och tyvärr bortglömt, som 1980-talets aidskris, men berättelsen i The Normal Heart är för mig ytlig, svajig och oengagerande. Och felet ligger främst hos regissören Ryan Murphy. Om jag uttrycker mig snällt är väl Ryan Murphy hyfsad på att måla med de stora starka färgerna och dragen, som han gör i Glee och American Horror Story,  men han saknar totalt det öga för detaljer och den precision i känslolägena som krävs med en sådan här allvarlig berättelse. Det är så svajigt att Ryan Murphys usla komediserie The New Normal från här om året framstår som hyfsat stabil.

Ett stort problem är att de flesta karaktärer är så outvecklade att jag inte ens minns deras namn, än mindre bryr mig om vad som händer dem. Och Hollywood-aktörer som Julia Roberts, Mark Ruffalo och Jim Parsons  gör sitt bästa, men har ingen chans att komma någonvart i den här ytliga inramningen. Inte ens Matt Bomer, som magrat 20 kilo för rollen som aidsoffer, får tillräckligt med material för att gjuta liv i sin karaktär innan det är för sent.

Såklart är det viktigt att aidskrisen belyses, men till skillnad från Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, klassikerna And the Band Played On och Longtime Companion, utmärkta dokumentären We Were Here och lysande miniserien Angels in America, så ger The Normal Heart inte mig några känslomässiga slag i magen. Kanske är det jag som är totalt jävla avtrubbad. Kanske hade den behövt mer tid för att verkligen gå på djupet. Eller, mer troligt, hade den bara behövt en annan regissör.

Men jag ska inte bara gnälla, utan vara snäll nog att tipsa om 15 bättre hbtq-filmer på de svenska play- och streamingtjänsterna. Det finns tyvärr inte så värst många skulle det visa sig, men jag har valt ut 15 filmer, som på något sätt har ett hbtq-stråk i sin berättelse och som jag personligen tycker väldigt mycket om. Tipsa gärna om fler i kommentarsfältet!

Netflix

Interior. Leather Bar (James Franco & Travis Mathews, 2013)
James Franco och Travis Mathews Interior. Leather Bar är ett försök till att återskapa William Friedkins »försvunna« 40 minuter från hans klassiska film Cruising från 1980. Den är tankar och fantasier kring det förlorade materialet. En nyfikenhet över vad som egentligen utspelade sig på den där gaybaren och som senare hamnade på klippgolvet. Resultatet är en blandning av bakom kulisserna, där castingprocessen och snacket amatörskådisarna emellan visas. I centrum är Val Lauren, som har fått i uppdrag att gestalta den karaktär som Al Pacino spelar i Cruising, och som uttalat hetero är nervös över att försättas i situationer där män kommer ha sex med varandra framför honom. Filmen är både dokumentär och spelfilm i ett experimentellt mischmasch blandat med riktiga sexscener. Det blir flummigt och svårt att hålla isär vad som är »verkligt« och inte, men det är också vad som gör den så otroligt intressant och något helt nytt.

Were the World Mine (Tom Gustafson, 2008)
Timothy (Tanner Cohen) är en öppen homosexuell kille på en privatskola för killar. Han är kär i kaptenen för rugbylaget, och blir som de flesta unga bögar retad av de andra killarna i skolan. När han övar in rollen som Puck i skoluppsättningen av En midsommarnattsdröm trillar han över en kärleksformel, med vilken han kan få vem som helst att bli kär i vem han vill. Hm, undrar vad han ska göra av denna upptäckt? Jag hatar vanligtvis musikaler, men den här kan jag inte värja mig mot. Den är för charmig och genomtänkt. Med en låg budget lyckas man skapa en värme och originalitet som är ovanlig i liknande filmer. Det är sött utan att var sliskigt. Det är fantasifullt utan att tappa verklighetsgreppet allt för mycket. Det är sång- och dansnummer, men de fyller alla en funktion. Och det är alltid kul att se machokillar plötsligt bli kära i varandra.

The Hours (Stephen Daldry, 2002)
I The Hours vävs tre kvinnoöden under tre olika tidsperioder samman. Den ena är författarinnan Virginia Woolf (Nicole Kidman), som bor utanför London i början av 1920-talet. Medan hon bearbetar sin mentala instabilitet, påbörjar hon sin första stora roman, Mrs Dalloway. Över tjugo år senare, läser hemmafrun Laura Brown (Julianne Moore) just denna roman, som har en sådan effekt på henne att hon börjar omvärdera allting i sitt liv. Till sist, i New York år 2001, förbereder Clarissa Vaughn (Meryl Streep), en modern version av Mrs Dalloway, en fest för att fira sin vän Richard, en briljant poet som är döende i aids. The Hours är enastående välspelad och så skickligt skriven och regisserad att de tre kvinnoödena får en oerhörd känslomässig tyngd både var för sig och tillsammans.

Pageant (Ron Davis & Stewart Halpern-Fingerhut, 2008)
För den som vill få en inblick i den amerikanska dragkulturen, och då speciellt i skönhetstävlingsdelen av den, så rekommenderas dokumentären Pageant. I den får en följa några deltagares förberedelser inför 34:e upplagan av Miss Gay America Contest. Bakom kulisserna är det en ganska oglamorös och hård tillvaro där det krävs hårt arbete och stor talang för att ha chansen att vinna kronan. Fans av RuPaul's Drag Race kommer att känna igen deltagarna Porkchop (säsong 1) och Alyssa Edwards (säsong 5). Den senare skulle några år senare vinna  Miss Gay America Contest, men sedan förlora kronan, vilket skapade stort drama i RuPaul's Drace Race när Alyssa återförenades med Coco Montrese, som var den som tog över kronan. Drama!

Undertow (Javier Fuentes-León, 2009)
Den peruanska filmen Undertow utspe­lar sig i en liten peru­ansk fiskarby, där fis­ka­ren Miguel (Cristian Mercado) har en höggra­vid hustru och en hem­lig rela­tion med konst­nä­ren Santiago (Manolo Cardona). Efter att Santiago drunknar i havet en dag återvänder hans spöke för att be Miguel hitta hans kropp för att begrava den enligt deras bys ritualer så att hans ande kan få sista vilan. Undertow är en djupt berörande kärlekshistoria. Det som lätt kunde ha blivit en löjlig berättelse blir i stället något väldigt gripande och nyskapande då den visar att en mans rädsla för att vara öppen med vem han älskar kan göra att han hellre älskar ett spöke än en människa av fel kön.

Brokeback Mountain (Ang Lee, 2005)
Brokeback Mountain är troligtvis den mest kända homosexuella kärlekshistorien på film. Trots det måste den inkluderas i en sådan här lista då den helt enkelt är ett mästerverk. Filmen handlar om Ennis Del Mar (Heath Ledger) som möter Jack Twist (Jake Gyllenhaal) när de 1963 vaktar får på Brokeback Mountain. De inleder ett förhållande som skildras över flera decennier. Båda är gifta, har barn och de tvingas dölja sin stora kärlek och kan bara leva ut den på fiskresor och jakter. Det är en enastående vacker film mästerligt regisserad av Ang Lee och där Heath Ledger gör en av de mest sorgliga och berörande karaktärer jag någonsin har sett på film.

The Kids Are All Right (Lisa Cholodenko, 2010)
Nic (Annette Bening) och Jules (Julianne Moore) är ett lesbiskt par som har två barn tillsammans, Joni och Laser, som blivit till genom konstgjord befruktning. Sista sommaren innan Joni flyttar för att börja på college spårar Joni och Laser upp sin spermadonator. Hur kommer familjen att hantera denna nya familjemedlem? Resultatet är en smått förtjusande relationskomedi som lyckas undvika att drunkna i sin självgoda övre-medelklassmiljö-i-Kalifornien-genre tack vare att karaktärerna, och fördomarna, skruvas åt oväntade håll. Även om filmen ibland tar sig ut på djupt vatten, som till exempel den unkna idén att lesbiska kvinnor egentligen bara behöver ett riktigt skjut från en man, så tar sig den ändå i hamn med värdigheten i behåll.

Bridegroom (Linda Bloodworth-Thomason, 2013)
Den amerikanska dokumentären Bridegroom berättar historien om historien om Shanes sex år långa kärleksrelation med partnern Tom Bridegroom, hur den slutade med Toms plötsliga död i en olycka våren 2011 och framför allt, vad som hände sedan. Toms föräldrar hade aldrig accepterat sonens homosexualitet och efter hans död motarbetade de hans pojkvän Shane på alla sätt. Shane fick inte besöka sin avlidna pojkvän på sjukhuset, hotades med stryk om han skulle visa sig på begravningen och nämndes inte i minnesrunan. Dokumentären lyckas på ett enkelt men berörande sätt visa upp homofobins fula ansikte och hur avsaknaden av rättigheter konkret påverkar människor.

Headweb

Miss Kicki (Håkon Liu, 2009) Miss Kicki (Pernilla August) är en småsupande kvinna någonstans över 40 som efter en längre utlandsvistelse kommit hem till Sverige igen och återser den nu tonårige sonen Viktor (Ludwig Palmell) som hon inte har någon relation till. De två åker på en semesterresa till Taiwan för att lappa ihop sin sargade relation, men väl där utforskar de storstaden på olika håll. Viktor träffar den charmige smågangstern Didi (Huang He River) och en vänskap uppstår som långsamt växer till något annat. Långfilmsdebuterande Håkon Liu har skapat en riktig pärla till film och han hanterar Viktor och Didis relation speciellt varsamt, vilket han även visade upp i sevärda kortfilmen Lucky Blue några år tidigare.

Weekend (Andrew Haigh, 2011)
Russell (Tom Cullen) och Glen (Chris New) träffas på en klubb och går efter en blöt natt hem tillsammans. Det som först var ämnat som ett one night stand utvecklas snart till något mer betydelsefullt. Weekend sållar sig till en brittisk tradition av realistiskt berättande som regissörer som Ken Loach och Mike Leigh har varit fanbärare för. Filmer som nästan känns mer dokumentära än spelade då känslorna känns så trovärdiga och nära. Weekend har samma kvaliteter, men skiljer sig då den på ett realistiskt sätt skildrar två homosexuella mäns korta och intensiva relation. Den här sortens bögfilm har gjorts tidigare, men då med betydligt sämre regissör, manus och skådespelare. I Weekend fungerar allt, speciellt Tom Cullen i huvudrollen är fantastisk. Filmens regissör, Andrew Haigh, har för övrigt fortsatt briljera med HBO:s bögserie Looking.

Purpurfärgen (Steven Spielberg, 1985)
Purpurfärgen, baserad på Alice Walkers briljanta och Pulitzervinnande bok, handlar om Celie (Whoopi Goldberg) som växer upp i den amerikanska södern i början av 1900-talet. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och blir senare bortgift till en brutal och våldsam man, Albert (Danny Glover). När Albert låter sin älskarinna Shug (Margaret Avery,) en glamorös nattklubbssångerska, flytta in så förändras Celies liv drastiskt. Purpurfärgen är min absoluta favoritbok, och även filmen är fantastisk. Mycket tack vare att Whoopi Goldberg och Oprah Winfrey, båda i sin långfilmsdebut, gör sina livs bästa roller. De borde båda ha vunnit de Oscars de var nominerade till. Purpurfärgen är i mitt tycke en feministisk klassiker och smått revolutionerande i sättet den skildrar svarta kvinnor. Och även om den är nedtonad i filmen, så är kärleksrelationen mellan Celie och Shug en oerhört viktig del i berättelsen.

C More Play

Patrik 1,5 (Ella Lemhagen, 2008) Det gifta paret Göran (Gustaf Skarsgård) och Sven (Torkel Petersson) flyttar in i ett villaområde och deras högsta dröm är att få adoptera ett barn. De ansöker om ett barn och får till sin stora glädje snart ett svar som säger att de får adoptera Patrik 1,5 år. Men i stället dyker 15-åringen Patrik (Tom Ljungman) upp, och det visar sig att det blivit fel i pappersarbetet. Patrik 1,5 är en konventionell romantisk komedi. Fast ändå inte. Manuset innehåller mycket bekant. Fast ändå inte. För filmen är utan tvekan en av de bästa romantiska komedierna med ett bögpar i huvudrollen som jag har sett. Tack vare ett ytterst bra hantverk och bra skådespel slätas manusets brister över. Regissören Ella Lemhagen har skapat ett villaområde som knarkar 1980-talsestestik och som ger filmen en glädjesmittande inramning. Dessutom är det skönt att se en film om bögar där deras bögighet inte är värsta stora problemet.

Pariah (Dee Rees, 2011)
Pariah handlar om Alike (Adepero Oduye), en sjuttonårig tjej i Brooklyn, New York, som börjar inse att hon är lesbisk. Hon kommer från en välordnad afro-amerikansk arbetarklassfamilj med en mor som är strikt religiös och som inte under några som helst omständigheter tänker gå med på att hennes barn är homosexuellt. Alike försöker hitta sig själv mellan moderns konservatism, skolans relativa öppna attityd och den lesbiska utescenen där hon inte vet hur hon ska bete sig. Det är en ganska klassisk coming of age-berättelse men filmen tar sig an frågorna om sexualitet, vänskap, kärlek, familjerelationer och religion ur ett helt oromantiserat perspektiv utan pekpinnar eller melodramatik. I stället är det en rak och berörande skildring som för en gångs skull har fokus på svarta lesbiska kvinnors liv.

Hedwig and the Angry Inch (John Cameron Mitchell, 2001)
I filmen, baserad på musikalen med samma namn, berättar rocksångaren Hedwig (John Cameron Mitchell) om en ung pojke, Hansel, som växer upp i Östberlin. En dag förälskar hen sig i en amerikansk sergeant, Luther Robinson, och genom Luther ser hen sin chans till ett bättre liv i Väst. Men för att få följa med Luther till USA måste de gifta sig, och för att få gifta sig måste Hansel först byta kön. Hen genomgår därför en kirurgisk operation, som dessvärre misslyckas. Det enda hen har kvar mellan benen är en missbildad utbuktning som hen kallar the angry inch. Hansel, nu Hedwig, bästa sätt att hantera allt är att starta ett rockband som spelar glamrock. Hedwig and the Angry Inch är storslagen, annorlunda och utmanande med skitbra musik och en strålande John Cameron Mitchell i huvudrollen.

Milk (Gus Van Sant, 2008)
Milk handlar om Harvey Milk (Sean Penn) som var den förste öppet homosexuella mannen att väljas till ett officiellt ämbete i USA. Han var från början en man med jobb på en investmentbank på Wall Street, långt in i garderoben. På några år förvandlades han till en dedikerad aktivist för hbtq-rättigheter i San Franscisco. Milk är en fruktansvärt välgjord biopic. Regissören Gus Van Sant har lyckats skapa en ovanligt närvarande känsla för 1970-talets amerikanska hbtq-kamp. Med hjälp av svartvita autentiska arkivbilder på demonstrationer, polisrazzior och tv-nyheter lyckas han skapa en oerhörd närhet. Det är som att det hände nyss, här om året. Det ger filmen en tyngd som bara förstärks av utmärkta prestationer av Sean Penn, James Franco och Josh Brolin bland annat. Ett måste för den som vill ha en inblick i den amerikanska hbtq-kampens historia.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel