Recension

Glöm Bad Moms – Better Things är årets föräldrafeelgood! Sverigepremiär i dag

I bioaktuella Bad Moms spelar Mila Kunis Amy, en »bra« mamma som maniskt gör allt omgivningen förväntar sig av henne vad gäller jobb, hem, hushåll och barn och som efter en jäkligt jobbig dag inser att nu får det vara nog. Hon lierar sig med en förtryckt »nörd«-mamma och en frispråkig »slamp«-mamma (ja, klichéerna haglar) och börjar revoltera. Det som irriterade mig redan innan var utgångspunkten, som också florerar i svenska medier, att dagens kvinnor (föräldrar) har det så vansinnigt besvärligt att få till det där livspusslet på grund av alla krav som finns.

Better Things lyckas på ett relevant sett visa hur oönskade krav prackas på en, av samhället och av familjen, betydligt mer nyanserat och verkligt än när en tyrannisk PTA-mamma härjar på skolan i Bad Moms.

Kanske är det bara i mina kvarter, men jag upplever inte att det finns krav utifrån på detta sätt, utan man bestämmer själv hur ambitiös man vill vara i olika sammanhang. Man måste inte ha ett fläckfritt, minimalistiskt hem, man måste inte ha husdjur. Man behöver inte skicka med lyxiga matsäckar när barnen ska på utflykt och inte ha avancerade kalas. Barnen behöver inte ha tusen aktiviteter efter skolan och sedan följa med på diverse kulturella eller sportiga events på helgerna och de små dör inte av stanna på förskolan till efter fyra. Jag blir vansinnig på den allmänna föreställningen att kvinnor är osäkra nickedockor utan någon som helst förmåga att styra sina liv, som fått för sig att så väldigt mycket behöver vara på ett visst sätt.

94746460-43bb-11e6-9985-e7461c9c0872_20160706_BadMoms_Trailer3

Sådan är Amy, fast det framställs inte som hon är en nickedocka förstås, utan hon är den »normala kvinnan« och filmen verkar vilja berätta att »det är så här alla har och känner det«. Nej, det är det faktiskt inte! Kvinnor är inte perfekta och ska inte heller porträtteras så på tv och film skrev jag en gång, och naturligtvis kan man göra film om en osäker, hunsad mamma som inte får lämna sina fyra små barn en sekund utan att den härskande, men inkompetente mannen har synpunkter, som Kristen Bells Kiki i filmen (Bell är dock en ljuspunkt), eller om Kunis maniska karaktär, men berätta om dem på riktigt då! Gör dem intressanta, ge dem något slags djup och låt oss förstå varför de agerar så här! För det måste ha sitt ursprung i dem själva och deras historia, inte bara bero på påtryckning utifrån.

För filmen är en helt pannkaksplatt, omedveten parodi på en redan dum highschool-komedi med vuxna skådespelare porträtterandes menlösa, endimensionella tonåringar, som är indelade i de vanliga stereotyperna naturligtvis inklusive den bitchiga populära tjejen vi sett så många gånger. Trots mina ytterst låga förväntningar på filmen så lyckas Bad Moms inte uppnå ens dem. Filmen är helt intetsägande och tramsig och berättar en historia utan fängslande karaktärer och helt utan någon sorts finess!

screen_shot_20160719_at_4.48.39_pm.png.CROP.cq5dam_web_1280_1280_pngMen varför nu häva ur mig allt detta förakt för filmen Bad Moms när jag egentligen skulle skriva om nya serien Better Things som har premiär i dag. Jo, för att till skillnad från Hollywood-film anno 2016 så går det alldeles utmärkt att göra utomordentlig tv i dag om mammor, i det här fallet en ensamstående sådan med tre döttrar, och alla vedermödor som måste utstås av föräldrar. Man kan till exempel anlita Pamela Adlon – känd för många från Louie, men för mig endast som uppnosiga, vulgära Marcy med släpiga rösten i Californication – och låta henne skriva och skapa (tillsammans med Louis C.K.) en semi-autobiografisk serie som känns äkta, lite rå och rolig, som är full med finess och värme samt ungefär oändligt många gånger mer underhållande än Bad Moms.

Piloten börjar knivskarpt med en ledsen unge, en ignorerande mamma och en stirrande dam i ett köpcentrum. Även här sätts samhällets klandrande ögon på mamman, i detta fall Adlons Sam. »Var en god mamma nu och ta hand om ditt gråtande barn!«. Senare dyker Sams mamma upp vid husdörren (hon verkar bo granne med dottern och barnbarnen) och är krävande såsom mormödrar kan vara. Men både nu och vid tillfället i köpcentrumet har Sam inga problem med att säga ifrån.

Serien lyckas på ett relevant sett visa hur oönskade krav prackas på en, av samhället och av familjen, betydligt mer nyanserat och verkligt än när en tyrannisk PTA-mamma härjar på skolan i Bad Moms. Man låter inte dessa yttre krav få huvudrollen, utan Sam klarar av att desarmera dem. Istället läggs fokus på det som är mest krävande när det gäller barn, nämligen barnen själva tillsammans med den familjesituation man har. För hur fantastiskt det än är med de egna barnen, så kan det också vara otroligt frustrerande och oroande, de små liven har ju en förmåga att vara förbaskat besvärliga och det finns en knippe reella måsten man inte kan styra över hur som helst.

better-things-pamela-adlon1

Fokus i serien ligger på vardagssituationer som tär på föräldrar, till exempel alla dessa bråk och debatter med sina tonåringar som man bara inte kan vinna, för att de aldrig ger upp, de har ständigt nya argument och älskar att provocera. Eller upprördheten man fylls av över att ens barn inte ser och uppskattar allt man gör för dem, för de bara tar det för givet att man som förälder ska göra vissa saker. Även när Better Things behandlar klyschor som tonårsfesten (som i och för sig inte var stort fokus i avsnitten) när mamma är borta så slipper vi predikande och ämnet ger oss snarare en insikt i att äpplet kanske inte faller så långt från trädet.

Även om Better Things handlar om föräldralivet så får Sam själv stå i fokus. Hon är inte bara relationen till sina barn.

En sak jag gillar speciellt med pilotavsnittet är hur man skapar atmosfären av en dokumentär. Det är vardagsscener med vardagsdialog uppradade efter varandra, i affären, i bilen, i hemmet. Det är till synes lösryckta scener på kvällen med först hundarna sedan döttrarna en efter en. Det skapar vardagskänsla med allt det innebär av värme och smådramatik. Jag gillar Adlons otåliga, lättirriterade, men inte på något sätt överdrivna mamma, och hur Adlon lyckas hitta det lite lätt absurda i det helt normala.

Även om serien handlar om föräldralivet så får Sam själv stå i fokus. Hon är inte bara relationen till sina barn. Vi får nerslag i hennes yrkesliv (skådespelare naturligtvis) bland annat med en underbar scen med Adlon och Constance Zimmer (UnREAL), som under skämtande och stöttande (nej, inte konkurrerande och bitchigt) väntar på att få provspela för en roll. I avsnitt tre får vi träffa gamle vapendragaren från Californication, David Duchovny, men också en lågmäld, mycket trevlig Lenny Kravitz som filmregissör. Och låt oss säga att mötet mellan Sam och regissören, slår den så fasligt banala romansen Bad Moms med ljusår. Jag gillade just att det var så oklart om det var vänskap, flirt, medarbetar-middag eller vad det var mellan dem. Kravitz borde vi få se mer av i tv. Även musiken får det att kännas att som det är ur mammans perspektiv vi ser allt. Det är hennes musik som spelas, kända gamla låtar ibland i ny tappning skapar perfekt inramning.

I en serie av och med en kvinna är det inte så konstigt att det handlar om kvinnliga saker. Det finns en scen i slutet av avsnitt två när Sam är på ett skolevenemang om och för kvinnor och ska prata om hur det är att vara en »stark kvinna«, eller nåt. Hon har inte hunnit förbereda sig och har ingen aning om vad hon ska säga och passar på att istället ta upp sånt som vi borde prata mer öppet om, som mens och om att komma i klimakteriet eller att inte göra det, och får till sist med sig publiken. Den påminner mycket om en scen i slutet av Bad Moms som jag faktiskt tyckte mycket om.

Amy står och pratar till alla mammorna (nej, inga pappor är där) på föräldramötet om att det är okej att vara en dålig mamma som inte har koll. Plötsligt reser sig en mamma upp och berättar något »dåligt« hon har gjort och sen reser sig en till, och en till… Just då rös jag till, för även om jag inte upplever att vi pressar varandra att vara perfekta, så tror jag att det där med att erkänna att vi ibland gör knäppa saker, inte är något vi ofta vågar berätta för varandra.

Sam är för övrigt inte någon dålig mamma, och ingen perfekt heller. Hon är som de allra flesta av oss, tillräckligt bra. Better Things, är inte heller perfekt, men den är utan tvekan mer än tillräcklig!

Better Things har premiär på HBO Nordic i dag. Bad Moms går på bio.

Just nu på TVdags

Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel