TVdags recappar Game of Thrones

Gårdagens Game of Thrones: Eldbollar, pungsparkar och lustmord

Innehåller spoilers för Game of Thrones, säsong 4, avsnitt 10, The Children.

Inte ens förlossningsvåndor och nyblivet mammaskap kan hålla mig borta från recappandet! Kan Gilly nyförlöst (respekt, syster!) pulsa genom snö, jagad av white walkers - så kan väl jag skriva en text om säsongsfinalen i världens just nu bästa tv-serie?

Några saker innan vi försöker knyta ihop säcken för sista gången:

  • Älskar hur Game of Thrones blandar tempo, från stormande kavalleri till världens segaste gubbmonolog från Maester Pycelle och tillbaks igen till rafflande slagsmål. Jag är genuint imponerad av hur serien ständigt vågar andas och ge tid i avsnittet till sånt som kan kännas mindre akut, om ni förstår hur jag menar. (Fast jag sitter såklart och biter på naglarna och undrar hur de ska hinna med allt, varje avsnitt.)
  • Visst brände de hela cgi-budgeten på det här avsnittet va? Både hästarméer, drakar och skelettkrigare och gud vet vad. Nu vet vi varför Ghost fick så lite skärmtid i förra avsnittet och varför drakarna varit med så lite under säsongen. Jag återkommer till skelettkrigarna.
  • Jag kanske är extremt hormonell just nu, men jag bölade som en tjur flertalet gånger under avsnittet. Gjorde du?

Häng med på sista turen för den här gången (snyft) genom Westeros!

Bortom muren

  • Jon Snow går ensam ut på andra sidan muren för att förhandla med Mance Rayder. Han vet att Mance vet att nattväktarna inte har en chans mot vildlingsarmén. De har ett väldigt civiliserat samtal, där det skålas för de döda på båda sidor och dricks vad som jag tänker är fermenterad mammutmjölk. De är precis på väg att komma överens då Mance egentligen inte vill kriga, han vill bara komma på andra sidan muren för att skydda sitt folk från de white walkers han vet kommer med vintern. Kanske då lite taskig taktik att skicka Thenns för att slakta byar på andra sidan i och för sig, men men…  Jag älskade scenen i tältet, mammutspriten, smutsen och Cìaran Hinds hemska tandprotes som fick honom att se ut som 80 bast (han är 61) på dekis.
  • Och här kommer cgi-armén med Stannis Baratheon i spetsen. Jag jublade och tänkte på när jag tillbringade många timmar med att spela Empire: Total War. Fröjden i militära fyrkanter som rider i strid! Hur tog sig Stannis över muren, tänkte kanske ni? Se, det är en sak som jag inte vet om de förklarade, men som jag minns från böckerna: Stannis har seglat med sin hyrda armé (igen undrar jag över tidsaspekten i serien, det tar lång tid att rekrytera, utrusta och förflytta en sån jättearmé) förbi muren och ankrat i nordöst, sen ridit i sina kalla ringbrynjor och rustningar längs med muren tills dess att han kommit till mitten ungefär. Kolla gärna den interaktiva kartan igen, för bättre överblick. (För att få vägen utritad, för pekaren till AFFC-16 Jamie II)
  • Ok, en jättearmé på hundra tusen vildlingar, det har vi matats med ända sen säsong 3. Men hur kan alla de höra Mances order om att lägga ned vapnen? Så högt skrek han ju inte.
  • Och såg ni Melisandres blick på Jon Snow i begravningsscenen? Förebådan! Rys!
  • Jag grinade som ett litet barn när Ygrittes likbål tändes. Fint avslut.
  • Sen har vi avsnittets stora problemscen - de extremt fula och lökiga cgi-skeletten. Det enda jag kunde tänka på var hur jävla fula de var. Och att jag blev sugen på att spela gamla Prince of Persia. Vad var grejen med skelettzombierna? Och varför var de så kackigt gjorda? Blää, det förtog allt för mig, och gjorde mig ännu mer övertygad om att hela mumbojumbospåret med Brandon Stark är nåt jag är helt ointresserad av. Grät dock igen som en skadad fölunge när Meera nådadödade sin lillebror Jojen. Det avbröts abrupt av något som var ännu sämre än skeletten: eldbollar. Så här, hur man än gör eldbollar i något annat medium än bokform så blir det jättedåligt. Oavsett om du kastar tennisbollar på din motspelare i ett amerikanskt lajv och skriker fireball! fireball!! eller om du lägger 100 000 dollar på cgi så blir det inte coolt. Bara lägg ned.

prince_of_persia[screenshot]skeletonOch inte nog med det. Vi kommer nu till nästa jätteproblem i weirwoodskogen: Gandalf i trädet. Ridå. Jag orkade inte. Älvbarnet kunde jag tolerera, även om jag hatade eldbollarna, men det här blev bara för mycket. Som vanligt är Game of Thrones som sämst när den kommer ihåg att den egentligen är high fantasy.

Mereen

  • Nästa storgråt kom vid mannens sorg över sitt barn som dödats av Daenerys drake. När han vecklade ut de brända benen råmade jag så att barnet jag ammade vaknade. (Det måste vara alla hormonerna, så här brukar jag inte bete mig.)  Och sen nästa igen när Daenerys kedjade Rhaegal och Viserion i den mörka grottan. Jag tänkte på när mytens Tyr kedjar Fenrisulven genom att kela med den och ge den gotter. Undrar om det var medvetet av seriemakarna? Daenerys fick i alla fall behålla armen. Men mer ylgråt kom vid hennes sista tårfyllda blick in på de kedjade drakarna. Må de flyga fritt i nästa säsong!

The Vale

  • Här kommer i mitt tycke finalens bästa scen, och kanske seriens bästa slagsmål (förlåt Oberyn!) Ett sånt sjujäkla fulslagsmål! Inget knep för lågt, och vi har både pung och fittspark och avbitna öron. Och jag kunde inte avgöra om jag hejade på The Hound eller på Brienne. Jo, jag hejade på Brienne. Mest för att jag älskar hur hon gestaltas. Vanligtvis när det är kvinnliga kämpar på film och tv så dras de med oket som jag kallar - bättre än killarna-klichén. Det finns aldrig nån som liksom är lite halvdan på det hon gör, eller har fel och brister, utan helst ska hon fäkta brallorna av alla män med ett skälmskt leende och en redig urringning. Det är så uttjatat och trökigt och jag är så glad att Brienne inte faller i det facket. Hon får vara bra, men inte bäst, hon får vara tråkig och träig och slåss för sitt liv, för att sen vinna på egna meriter.
  • Och scenen mellan The Hound och Arya var också tv-guld. Aryas iskalla, begrundande blick och hans darrande underläpp när han ber henne att hon ska döda honom. Kommer Arya någonsin bli en normalt fungerande människa med ett balanserat känsloliv? Antagligen inte.
  • Men för mig var det avsnittets slutscen som frambringade den största gråten av de alla. Det är sällan som man lyckas med storslagen episk fantasy, oftast slår det över och blir pekoral. Men när Arya sitter i stäven på båten som tar henne mot Braavos och äventyret och en barnkör (så lätt att det blir superdåligt, men de lyckades) sjunger ledmotivet, så gråter jag av tacksamhet, och tänker att det finns inget på tv som Game of Thrones just nu. Den enda andra scen som jag tycker rättvist porträtterar genren episk fantasy är när Gandalf rider ut och räddar Faramir från nazghûlerna i Sagan om konungens återkomst.

Kings Landing

  • Kort scen med Cersei, Maester Pycelle och Westeros motsvarighet till Dr Frankenstein i ett laboratorium, där den senare drar fram nån slags blodtranfusionsapparat och lovar att rädda livet på Gregor »Berget« Clegane. Förutom att jag somnar så fort Maester Pycelle öppnar munnen, älskade jag scenen. Betänk att the Mountain kanske överlever, men han kan vara lite… förändrad. Ser fram emot att få reda på vad det betyder.
  • Och Jamie räddar lillebror, i lag med Varys! Tyrion tackar genom att gå upp och mörda sin far. Huruvida mordet på Shae var motiverat eller inte överlämnar jag med varm hand till er i kommentarerna, men jag vill stanna lite i scenen mellan Tyrion och Tywin. Hur Tywin även när han förstår att han är illa ute fortsätter lita på att sonens skräck för sin far ska rädda honom ur knipan. Arrogansen. Förtroendet för sin egen förmåga att övertyga. Och hur förvånad han blir när Tyrion sen skjuter honom. »Jag är din son…« – klart han skjuter. Frågan är om Tyrion kommer må bättre efteråt?  Vår hjälte fortsätter trots sin triumf vara Westeros ensammaste människa, ivägskeppad i en låda över havet.
  •  Jag kommer sakna pappa Tywin. Charles Dance som spelar honom har genomgående varit en av seriens bästa skådespelare. Det hindrar inte att jag ändå tycker att Tywin äntligen fick vad han förtjänade.
  • …Men det lämnar ju fältet öppet till nästa säsong. Jag har hört rykten om casting calls för Oberyn Martells döttrar, the Sand Snakes… Hur kan det bli dåligt?

Och där lämnar vi våra vänner i Westeros och påbörjar vår långa väntan till nästa säsong. And now my watch begins…

Kläm på i kommentarerna! Det är ett helt år till nästa gång! (Men undvik som vanligt bokspoilers)

Just nu på TVdags

Recension

Stark dokumentär om monstret Weinstein – men håller bilden av MeToo?

19 november, 2019
Säsongspremiär

Bänka er, drottningdiggare! The Crown är tillbaka på Netflix

17 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Teatertunga Förhöret återuppfinner Nordic Noir

17 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst igen! Titiyo är årets största Så mycket bättre-behållning

16 november, 2019
Tips

Kolla här! Det blev ingen CD – det blev en dokumentär

12 november, 2019
Intresseklubben Antecknar #66

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Poltergeist

12 november, 2019
BBC-premiär

Hårdkokt skotsk hit & run-rysare för rocknördar

11 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Fem polare, flygpionjärer & Philip Pullman

11 november, 2019
Recension

Trevande start – men visst har Apple TV+ potential

11 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Richard Lawson om streamingkriget

10 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Belöningen för oss som varit The Affair trogna

10 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Titiyos klubbstänkare bäst i kvällens Så mycket bättre

9 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel