Recension

Full pott för trollbindande Suspiria – »Borde förses med varningstext«

Betyg 5 av 5

Dario Argentos Suspiria kom 1977. Det är länge sen. Men ändå är det som igår. Något som cementerades då idén om en remake offentliggjordes för cirka tio år sedan. Sedan dess har rykten florerat och hatet stärkts likt Negans taggtrådsförsedda slagträ i The Walking Dead.

var det David Gordon Green som satt på regissörsstolen, när han hoppade av tog istället Luca Guadagnino över. Antagligen ett bra beslut. Med Greens Halloween i backspegeln är det svårt att föreställa sig hans version av Suspiria. Antagligen hade det blivit en helt annan film. En mer kommersiell sådan kan man tänka sig. Säkerligen är Guadagninos Suspiria en kaxig antonym till Hollywood-versionen som aldrig blev av. Etthundrafemtio minuters översvallande, bombastisk skräck. Inte helt lättsmält, men enormt belönande för de som välsignats med känselspröt av ett visst slag. Vissa älskar den, andra hatar den. Hoppas att kärleken vinner så att vi får den där uppföljaren som det hintats om ett tag nu. Han förtjänar det, Guadagnino.

Att se på Suspiria är som att rida febertoppar medan åskan dundrar på i skogen utanför det där avlägsna hotellet, där bara du bor. Den framkallar yrsel och borde förses med varningstext.

Det var nämligen länge sen jag såg en så känslig remake – eller tolkning om ni så vill. Hade film haft kroppar av kött och blod, med bultande hjärtan och blixtrande hjärnor så hade man med ens börjat misstänka Guadagnino för DNA-stöld. Att han tjuvat ett hårstrå från gammel-Suspirias huvud, för att därefter mjölka det på DNA. En underhållande tanke som förklarar Suspirias dynamik. En kanske ännu mer roande, provocerande tanke lyder såhär: Suspiria 2018 är filmen Argento gjort 1977 om han varit en bättre regissör. Ett av Dario Argentos största problem.

För samtidigt som hans öga/öra för det audiovisuella alltid imponerat, har det ju även varit ett av hans tillkortakommanden. Något som blir extra tydligt då man ser Guadagninos tolkning – vars största brist ironiskt nog är Thom Yorkes soundtrack.

Historien är i grund och botten snarlik originalets (även om den här utspelar sig i Berlin och Baader–Meinhof-ligan får symbolisera aktivism och upprörda politiska känslor): Susie Bannion – Dakota Johnson – börjar studera på dansskola som drivs av häxor. Sedan händer det mystiska saker. Minst sagt. Vad häxorna vill eller varifrån de kommer är oklart, de är mest bara elaka och luriga. Som replikor på häxorna från Roald Dahls Häxorna. Mardrömmar förkroppsligade. Liksom filmen i sin helhet.

Att se på Suspiria är som att rida febertoppar medan åskan dundrar på i skogen utanför det där avlägsna hotellet, där bara du bor. Den framkallar yrsel och borde förses med varningstexten: »Kan orsaka grav ångest«. Handlingsmässigt sett är Suspiria dock något av en soppa, vissa trådar är rent utav löjeväckande, men det gör ingenting. Faktum är att en bättre, mer logisk, handling nog raserat mer än den hade byggt upp.

Som det är nu driver Suspiria Yngwie Malmsteen-tesen »more is more« till det yttersta. Det är en föreställning mer än film. Här finns scener de välsignade aldrig kommer glömma, som en grotesk dansscen där häxorna via någon slags trollformel – lämna logiken utanför biosalongen – får Susie att »dansa sönder« en desertör. Även filmens klimax är värt att nämna. För många säkert bara tramsigt, men för de som köper resten av filmen ett vidrigt, erotiskt spektakel som doftar kult lång väg. Något jag hoppas även gäller filmen som helhet. Visst är det pretentiöst och överdådigt. Men på ett bra sätt. Liksom den dramatiska atmosfären och ljudläggningen som får en att känna sig delaktig, utsatt, utvald. Trollbunden?

Suspiria har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel