Zombies, krigslekar & revolution

Fredagsfilmen: Skrämmande vardagsapokalyps i World War Z

I våras rapporterades, till allmän munterhet, att den amerikanska militären hade tagit fram ett »strategiskt dokument« för hur man skulle handskas med en eventuell zombieattack.

Nu handlade förmodligen myndigheternas plan mer om att förbereda sig för vilket slags attack som helst, till exempel från en främmande makt, men utan att skriva »Kina«, »Ryssland« eller »Tyskland« i dokument som kunde komma ut och väcka ont blod hos viktiga handelspartners.

Zombies gör man som bekant inte affärer med.

När alla varningsklockor börjar ringa hos oss, då har Brad Pitts pensionerade FN-konsult mest tid att förbryllat höja på ögonbrynen mitt i allt frukostfixande och planeringen inför dagislämning. Och så – bam! – är skiten ett faktum.

Att de odöda egentligen symboliserar mer än rabiessmittade tombollar är nu inget nytt för den som har sett några zombierullar. I stället för att rakt på konfrontera rädslan för en apokalyps där de överlevande äter varandra får man gå omvägar om det ska kunna sovas på natten. Det vet alla som har läst Cormac McCarthys blodisande Vägen.

Men till skillnad från många andra zombiefilmer jag har sett (fast jag är verkligen ingen expert på genren) finns det dock något vardagskusligt i World War Z som sträcker sig utanför skräckfilmsvärlden. Känslan av att det skulle kunna gå till just så här på riktigt gör att filmen mer sätter spår av »jag vill inte bada för jag har sett Hajen« än hoppa-till-faktorn jag får av Evil Dead.

Det smyger sig på i inledningens strödda nyhetsrapporter. När alla varningsklockor börjar ringa hos oss, då har Brad Pitts pensionerade FN-konsult mest tid att förbryllat höja på ögonbrynen mitt i allt frukostfixande och planeringen inför dagislämning. Och så – bam! – är skiten ett faktum när den träffar vindrutan i form av en kvinna med käkar som går i hundraåttio.

Om hastigheten är filmens ena skräckben så är det andra massan.

För det är inte de enskilda zombisarna jag blir rädd för i World War Z utan just massan. Vilket jag antar är rätt logiskt när man vill avhumanisera i krigets namn.

Här rör den sig i allt större sjok, på nolltid drar den till sig fler och fler kroppar. Flygbilderna över det belägrade Jerusalem och den växande folkhopen som sveper fram som en köttflod tillhör en av de få stunderna då jag i den datoranimerade filmens historia blivit både överväldigad och rädd på allvar.

För det är inte de enskilda zombisarna jag blir rädd för i World War Z utan just massan. Vilket jag antar är rätt logiskt när man vill avhumanisera i krigets namn.

Visst haltar World War Z ibland. Jag tål inte scener som de i labbet, designade för att kunna överföras till den mer lukrativa spelvärlden så fort det går: »du ska in i den här labyrinten och klara den här uppgiften«. Framförallt är det extremt irriterande att Marc Forster samtidigt som han på ett föredömligt vis regisserar fram Brad Pitt som icke-hjälte aldrig kan låta Mireille Enos roll bli mer än vad som ryms i begreppet »filmhustru«.

Men som lågmäld vardagsaction om apokalypsen är det ändå förvånansvärt bra och effektivt.

Det finns också ideologiska slutsatser att dra. I en film som John Carpenters They Live är människomonstren utomjordingar. De utgör inte majoriteten och de är en elit som styr oss – så det blir legitimt att göra upp med dem eftersom de är förtryckare. I World War Z är det, sett med samma glasögon, massan som gör uppror.

Det kan då ses som en stand in för revolutionen: folk »förgiftade« av ideologi som gör att de avhumaniserar individerna de revolterar mot – borgare eller kolonisatörer som helt enkelt blir något att tugga på och smitta (den som väntar på Suarez-skämt i den här texten väntar förgäves). Varpå dessa i sin tur måste avhumaniseras för att kunna övervinnas.

Det är därför det tar ett tag innan någon faktiskt vill ta ordet »zombie« i sin mun i den här filmen: en sympatisk tanke om att folk är »människor« så långt det går.

Risken att koppla World War Z till »fel« sorts massa var också en bidragande orsak till att producenterna bakom den (Brad Pitts Plan B) för dyra pengar valde att idka självcensur och göra om sekvenser som ursprungligen förlade det första zombieutbrottet – patient Zero – till Kina. Man var rädd för filmförbud på världens lukrativaste marknad.

Jag vill inte spoila slutet så lägg av att läsa här om du inte sett World War Z.

Slutet är vad en amerikansk kritiker kallade för  »mjukt«. Jag tror att det finns en poäng där också: inte för att lägga upp spelplanen för en uppföljare, utan just för att filmen lättare ska kunna blanda sig med vår vardagliga skräck. Också det i revolutionstermer: en spillra av mänskligheten klarar sig ur kaoset, och börjar om på nytt. Antagligen för att göra samma misstag.

Men den »mänsklighetsfaktor« som leder till upplösningen kan också ses som en spegel. Att de odöda inte »vill ha oss« på grund av sjukdomar har att göra med vår mänsklighet och det levande detta innebär.

Att vi kan dö fysiskt, och kan välja att göra det valet, bevisar vår mänsklighet.

Vilket är extremt jobbigt och mänskligt trösterikt på samma gång om man ser World War Z som ideologisk analogi till revolution eller krig: Vår möjlighet att överleva en avhumaniserande konflikt bygger helt på vår förmåga att se det mänskliga i varandra.

Alltså: om den amerikanska militären skulle se fler zombiefilmer som World War Z borde de dra slutsatsen att odöda – avhumaniserade vedträn –  är en idiotisk fiende att låtsasfajta mot eftersom den kommer ta kol på deras egen mänsklighet.

För vill de faktiskt undvika krig, och själva fortsätta vara humana, är det nog bättre att slänga tillbaka namnen på  länderna i den där handlingsplanen igen.

World War Z visas på C More First kl 23:10.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel