Heliga dårar & Jesusstatyetter

Fredagsfilmen: John Hustons mästerliga Wise Blood

I dag visas John Hustons film The Night of the Iguana från 1964 på TCM. I mina ögon har det aldrig varit en av Hustons starkare filmer även om intrigen (efter en pjäs av Tennessee Williams) ger en hel del att glädjas åt.

En nervig Richard Burton spelar prästen Shannon som efter att ha förolämpat Gud från predikstolen – och efter en affär med en alldeles för ung söndagsskolefröken – har tagit jobb som turistguide i Mexiko. Under en resa med en busslast medelålders kristna kvinnor tvingas Shannon (efter att en av deras 17-åriga döttrar försökt förföra honom)  kidnappa dem och köra till ett hotell som han tror är i en kompis ägo.

The Night of the Iguana, där förutom Burton även Ava Gardner och Deborah Karr gör centrala roller, dryper förvisso av uppdämd sexualitet på precis rätt sätt. Men lika ofta som både den hettan och de tropiska nätterna går att ta på, känns det som att man befinner sig i en farsartad version av Williams pjäs uppsatt på Oscarsteatern.

Kommunikationsbristen som uppenbart ska vara en poäng mellan karaktärerna, liksom deras frustrationer i detta, blir efter ett tag mest frustrerande på fel sätt när vi ser dem ramla omkring utan att poängen i det hela kommuniceras tillbaka till oss. I synnerhet gäller det Burtons präst, som mitt i alltsammans försöker få ordning på sin sviktande tro. Det är snudd på hädelse att tänka sig att den bästa filmen om just en sådan situation och person, Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna, hade premiär året innan.

Nå. Det här var  varken första eller sista gången som Huston gav sig på att skildra människor i besvärliga vägskäl i livet – eller besvärligheter kopplade till religiös tro. Och den allra bästa av dem, den film jag tycker ni ska leta upp i stället för att tillbringa lunchen med Richard Burton och iguanan, heter Wise Blood.

Jag är en sucker för sådana här filmer. Inte direkt om tro, men väl om personlig tro och inneboende konflikter. Filmer om heliga dårar – de som ifrågasätter människans skrifter för att komma åt det gudomliga de tror finns där bakom. Fanatiker, tvivlare och krisare skurna ur skämt kött. De skall liksom inte likna något annat, och där står Huston för en av de allra bästa filmerna i kategorin.

Wise Blood, baserad på en roman av Flannery O’ Connors, kom 1979. Filmen handlar om Hazel Motes, en ung man som återvänder till den amerikanska södern från Vietnamkriget med en skada i huvudet. Hans familj är död och det enda som återstår i den lilla hålan är hans skövlade barndomshem. Motes bestämmer sig för att flytta till storstaden och det första han gör på tågstationen är att skriva ner en adress från en toalettvägg till en lättfotad kvinna som han flyttar in hos. När han överallt omkring sig ser texter om Jesus – på bergväggar, neonskyltar och vid kyrkor – så grundar han en anti-Kristus-kyrka, The Church without Christ, och börjar predika i gathörnen.

I lilatintade flashbacks ser vi Motes uppväxt: hur hans morfar predikar eld och svavel, och mot betalning förevisade nakna kvinnor i likkistor i predikanttältet efter stängning. Det får honom att springa åt andra hållet så snabbt han kan.

Men ett viktigt faktum, vilket de flesta som skriver om romanen och filmen missar, är att han springer från det omgivande samhällets tolkning av Kristus. Enligt honom har Jesus kidnappats och i varje scen blinkar neonskyltar där det står att Jesus frälser, Jesus blöder, Jesus går på vattnet; varje klippvägg är nersölad med ord om frälsning och böner (inledningens montage skulle kunna vara en inspiration till inledningen på True Blood).

Huston har inte bara tagit upp ett hycklande religiöst samhälle, där predikanter kläs upp av skojare och placeras ut på gathörn där de bråkar med varandra om omgivningens gunst. Nej, han ställer sann tro, den helige galne med skökan i släptåg, mot ett genomkorrupt samhälle. Med Tom Waits fina beskrivning, en plats där chokladfigurer av Jesus köps och säljs som aktier.

Jag är en sucker för filmer om heliga dårar som ifrågasätter människans skrifter för att komma åt det gudomliga de tror finns där bakom. Fanatiker, tvivlare och krisare skurna ur skämt kött. Huston har gjort en av de bästa.

Wise Blood andas amerikanska södern i varje por. Filmens känsla och dess absurda karaktärer har säkerligen varit en stor inspiration på en regissör som Jim Jarmusch (kanske särskilt stillheten i Mystery Train, men också Down by Law). Och den fina musikdokumentären Searching for the Wrong-Eyed Jesus, har lånat både ett och annat från den.

Det är två saker som driver filmen och gör den så bra: dels leken, eller konflikten, mellan  O’ Connors roman och Hustons filmatisering (alternativt Hustons sökande efter rätt tråd i romanen). Huston som gör narr av de religiösa hycklarna i södern och den troende Connor som med groteska karikatyrer och stor, svart humor undersöker hyckleriet i Jesus-kulten, men ändå låter den vinna på sitt sätt.

Hennes karaktärsgalleri är ett kapitel för sig: den förvirrade unge man som stjäl en uttorkad pygmé för att skapa en ny alternativ Jesus (eftersom den inte har något blod i ådrorna menar han att det är den ultimata anti-Jesus eftersom det inte finns något blod som kan frälsa); Harry Dean Stantons »blinde« predikant Asa Hawks som bara måste vara förlagan för hans profet i Big Love – hans falska ord träffar med samma oroväckande blandning av sötma och beskhet här som där. Och så Hawks dotter, den slampiga Sabbath Lily som vill vara Jungfru Maria och Maria Magdalena på samma gång.

O’ Connors vision av den besatte Motes – som Huston måste ha förstått med tanke på hur han fick Brad Dourif att spela – är den avgörande nyckeln till tron som något på liv och död. Sällan har en sådan besatthet skildrats så väl på film. Lätt framåtlutad med en uppspärrade ögon som svart kol är han den perfekte helige dåren. Utan att säga för mycket är hans omvändelse också av allra mörkaste, medeltida slag.

Motes relation till Kristus kan också sägas göra honom till en mycket mer brutal, och trovärdig, släkting till Gunnar Björnstrands Tomas (Tvivlaren) i Nattvardsgästerna än Richard Burton alls lyckades med 1964.

Dourifs spelstil ger, tillsammans med Hustons  dokumentärt skakiga åkningar när skådespelaren hastar fram på gatorna, filmen samma skjuts av religiös feber som James Baldwins essäsamling får av sin titel, The Fire Next Time. (Från den gamla gospeldängan: »God gave Noah the rainbow sign/wont be water but fire the next time«).

Man skulle kunna säga att filmer som Wise Blood försöker klä av den organiserade religionens skrud – fabler – för att undersöka tron som finns inunder. Den här brottningen med personliga demoner kan förvisso ta sig många olika uttryck men det är något med just religiös tro som gör det extra spännande. Mycket på grund av att just skruden, religionens språk och motiv, ofta är både vackra och slagkraftiga – som i gospelcitatet ovan.

Det är filmer om heliga dårar som ifrågasätter människans skrifter för att komma åt det gudomliga. Wise Blood tillhör på så vis en skara mer eller mindre bisarra Jesus-allegorier som Bruno Dumonts debutfilm Jesu liv, Robert Bressons Au Hasard Balthazar, Denys Arcands Jésus de Montréal, Pier Paolo Pasolinis Theorem. Filmer som använder bitar ur Jesu liv till att utforska tro eller angripa hyckleri och borgerlighet.

Men lockelsen ligger i att nå personen. Det är just därför som uttrycket Dourif har till slutscenerna är så bra: hans sätt att visa sin tro ligger i hans entonighet.

Att Huston var  rätt person att filma svåråtkomliga mänskliga tillstånd visade han alltså med några få snedsteg om och om i sin karriär. Hans sista film blev passande nog The Dead, den avslutande delen i James Joyces Dubliners, som knappast kan anklagas för att vara någon actiontext. Innan dess, fem år efter Wise Blood, filmade han en annan »ofilmbar« bok, Malcolm Lowrys Under vulkanen.

Men det är Wise Blood som framstår som den större och intressantare filmen. För flaskans demoner är i slutändan bara tragiska, medan religionens är fascinerande just för att de kan vara så mycket på en och samma gång: tro och tvivel, hopp och förtvivlan, frälsning och fall, himmel och helvete.

Och det är precis denna antaget irrationella blandning som gör religionen – tron – så svårförståelig och skrämmande för dem som inte tror, men så alldeles utmärkt för berättande i film och teve.

The Night of the Iguana visas på TCM i dag kl 11:05.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel