Allt om Claire, Doug och en dansk Putin

Frank Underwood är söndrandets härskare i House of Cards - TVdags summerar säsong 3

Daniel: Hör ni, var inte House of Cards tredje säsong en besvikelse? Vi var ju flera som hade hoppats på en uppryckning från den rätt ljumma andra säsongen, men med facit i hand tycker jag inte att de förhoppningarna infriades. Spretigt berättande utan tydligt fokus, trådar som inte direkt ledde någonstans och en del rent idiotiska manusgrejer som inte kändes värdiga en serie som åtminstone utger sig för att vara top of the line. En typisk mellansäsong? I backspegeln känns det som att mycket handlade om att ställa upp pjäserna inför presidentvalet och vrida till kniven rejält i den krackelerande relationen mellan Frank och Claire. Vad säger ni?

Jag fann mig själv hålla på Frank och svära över »fienden« Dunbar – trots att hon på alla sätt och vis verkar som en mycket vettigare och rättrådigare presidentkandidat.

Sara: Jag håller med. Särskilt om det fokuslösa berättandet. När slutet kom kände jag, i stället för som i en bra seriefinal när alla trådar löper samman och det underliggande temat kulminerar, att händelseutvecklingen var ologisk och rollfigurernas ageranden inte tillräckligt stabilt underbyggda. Trots det skulle jag inte kalla det en besvikelse, men det handlar kanske mer om att jag gick in med låga förväntningar.

Caroline: Jag tycker att det var en ren njutning faktiskt, mest för att det var mer fokus på parets Underwoods äktenskap som naturligtvis är jättespännande. Idén om jämlikhet i ett äktenskap där en av parterna är den mäktigaste personen i världen tycker jag är intressant. Hur ser ett sånt äktenskap ut? Jag älskar när man får se små glimtar av deras Vita huset-hem med steril, känslokall vit inredning också. Det känns så intimt att få komma in där.

Daniel: Nej, någon total besvikelse var det inte, det håller jag med om, jag ser trots allt fram emot säsong fyra ändå, mest för att jag vill se hur det går för Frank och Claire på det personliga planet. Där tycker jag att det intressanta fanns i år, precis som Caroline är inne på.

Björn: Jag förstår vad ni menar men jag har gillat alla tre säsonger och påminns nu om att jag inte alls har sett eller gillat House of Cards för politiken, jag gillar personporträtten. Dessutom har jag nog varit mest känslomässigt involverad i Claire (och inte minst Stamper, men mer om honom senare) så för mig var det tv-godis från första stund.

Sara: Franks karaktärsutveckling var intressant. Från att ha tecknat fram porträttet av en iskall och hänsynslös manipulatör och mördare i de första två säsongerna kändes det som att de ville väcka mer sympati för honom här. Jag fann mig själv hålla på honom och svära över »fienden« Dunbar – trots att hon på alla sätt och vis verkar som en mycket vettigare och rättrådigare presidentkandidat.

Caroline: Jag vet inte varför men jag blir rörd när Frank har små glasögon på sig. I kombination med den där potatisnäsan och den runda, lilla magen. Jag hade säkert röstat på honom bara därför. Så lättköpt är jag.

Dunbar
»Fienden«

Daniel: Jag håller med om karaktärsutvecklingen, Sara. Hela den här säsongen var ju i princip en förnedrande uppförsbacke för Frank, och i ett sådant motlut är det väl kanske svårt att skildra honom på ett annat sätt om man vill behålla publikens känslor för honom, jag vet inte, även ett svin måste ju få visa nya sidor. Flera av de här trådarna som jag störde mig på, som Claires halvdana FN-ambassadörskap och den väldigt konstiga idén att lansera den extremt reaktionära och samhällsgenomgripande America Works-reformen genom en bok, hade väl som huvudsakliga syften att förbittra stämningen mellan Frank och Claire, och det lyckades de ju med, men jag tycker att det borde ha funnits bättre sätt att göra det på. Eller – FN-tråden var väl i grunden okej tycker jag även om jag ogillade hur svag den fick Claire att framstå som, men det kändes som att manusförfattarna tröttnade på hela grejen och avslutade det så halvdant. Om det inte fanns en större tanke bakom då, som leder fram mot nästa säsong.

Sara: Jag hade problem med manusarbetet kring söndringen mellan Frank och Claire. Deras relation är komplex, vilket på ett sätt är fascinerande (och seriens stora behållning), men jag tycker inte på långa vägar att det som hände i finalen kändes trovärdigt. Fram till dess hade många av deras slitningar/konflikter snarare bekräftat deras speciella symbios än hotat den. Dynamiken mellan dem var knappast särskilt grundförändrad, eller? Och scenen med Claire på kampanjbesök i villaområdet hos den helt orimliga mamman… Vad sjutton var det? En scen tänkt att ruska fram Claire till ett feministiskt uppvaknande? Obegripligt illa utfört i så fall. Till och med en gigant som Robin Wright vacklade i skådespeleriet.

Caroline: Ja, den var pinsam.

Björn: Det är precis det här jag menar, när jag tittar så sitter jag med tindrande ögon och bara suger i mig och älskar varenda sekund – men nu när du genomskådar manuset så ser jag ju att jag borde ha tyckt att det var uselt. Och Robin Wright vackla? Nä, nu jäv…, haha.

Sara: Alltså, jag avgudar Robin Wright! Hållningen, värdigheten, briljansen i leveransen. Det finns något förförande hypnotiskt i det där, jag förstår precis hur du känner. Men inte ens hon kunde rädda den där scenen.

"Inte ens jag kunde rädda white trash-scenen…"
»Sorry! Inte ens jag kan rädda alla scener…«

Sara: Kuriosa: Jag såg minst två The West Wing-blinkningar, medvetna eller omedvetna. Dels Franks balansera-ett-ägg-på-högkant-fundering som förde mina tankar till det här avsnittet och dels förstås presidenten-far-ut-mot-Gud-i-kyrkan-scenen som avslutas med en tydlig gest av föraktfullhet: I House of Cards var det en spottloska, i The West Wing en fimpad cigarett:

Björn: Nu kommer jag svära i tv-kyrkan: Jag har inte sett The West Wing… Det har liksom aldrig blivit av. Men i går hörde jag att Jimmy Smits är med så vågskålen för att se kanske precis tippade över.

Sara: *stirrar tomt framför sig*

Daniel: Ska du se The West Wing bara för Jimmy Smits skull måste du ha tålamod Björn, hans rollfigur Matt Santos dyker upp först i säsong sex… Jag associerade också till scenen med Bartlet i kyrkan, det måste ju ha varit medvetet, men samtidigt kändes det som att scenen inte alls hade samma tyngd i House of Cards, för det är väl ingen som kan tro att Frank Underwood på allvar besitter någon form av gudstro? För mig kändes det lite effektsökande, lite av en upprepning dessutom av inledningsscenen här i säsong tre, när han »hedrar sin far« genom att urinera på hans gravsten.

Sara: …vilket också var en helt orimlig scen, var det inte? Någon paparazzitjomme med telelins och skandalen hade varit oåterhämtningsbar.

Daniel: Stampers utveckling gillade jag dock den här säsongen, ända fram till slutet vill säga. Hur tröttsamt kändes det inte att vi skulle tvingas tröska de där Peter Russo-efterdyningarna från första säsongen ännu ett varv, var det ens någon som egentligen mindes varför de fortfarande var så besatta av att tysta Rachel? Och hela den grejen, hur Vita Husets stabschef – som ju är en rätt publik person i USA – fullständigt öppet men ändå helt inkognito kan resa ner till Sydamerika och snoka runt efter info, och sedan bege sig till någon New Mexico-håla, köpa en skåpbil och sedan bara knalla in på ett byggvaruhus och handla den sorts prylar som (åtminstone på film) bara används när man ska göra sig av med en kropp – vafan liksom?

Stackars Stamper. Han skulle ju bara döda den där tjejen…
Stackars Stamper. Han skulle ju bara döda den där tjejen…

Sara: Ja! När många av de andra rollfigurerna hade förvirrande och/eller irrelevanta berättelsebågar var Dougs öde kanske det stadigaste och mest rörande i hela soppan. Isoleringen, rehabiliteringen, kampen mot beroendet, bondingen med familjen, paniken inför att vara utbytbar och obehövd… Fint och sympativäckande. Fram. Till. Slutet.

Caroline: Ja, fast samtidigt har han, Doug alltså, den där nollställda blicken hela tiden som gör att jag undrar vad han egentligen känner, om någonting alls. Jag är egentligen inte helt klar på varför han var så besatt av att hitta – och döda – Rachel till exempel.

Sara: Nä, det var ju (bland annat) det som var problemet med slutet.
Strödda tankar 1: Är det bara jag eller är Franks dialekt flämtigare än någonsin? »Hhh-why should t-hh-at be req-hhh-uired?«
Strödda tankar 2: Den där Seth-figuren har jag haft svårt att ta på allvar. Kanske för att jag associerar honom utseendemässigt till Dan Futterman hela tiden.
Strödda tankar 3: Vad ska man säga om Pussy Riot?

Björn: Det finns ingenting Stamper inte skulle göra för FU… Men »Putin« då? Vad tyckte ni om Lars Mikkelsen (av två begåvade bröder – den mest begåvade, i mina ögon)? Jag tyckte han spelade rollen som fejk-Putin, eller ja, »Putin« otroligt övertygande vilket är ena anledningen till att jag är kluven till Pussy Riots medverkan. På ett sätt metakul, så klart, men på ett annat sätt sänkte de sitt varumärke ganska rejält. Jag har inte bestämt mig för vilket jag värderar högst.

Är det konst eller konstigt att Pussy Riot är med?
Är det konst eller konstigt att Pussy Riot är med?

Daniel: Ja, jag var också kluven till deras medverkan. Visserligen fick de ju ge »Putin« en rejäl näsbränna under den där middagen, för att inte tala om hur stampad på han blev dagen efter under den där presskonferensen när Claire berättade sanningen om vad som hände i fängelsecellen, men i slutänden var det ändå så tydligt att »Putin« vann. Han fick ju som han ville i Israel/Palestina-frågan och Frank tvingades för att rädda sitt eget ansikte sparka Claire från FN-posten efter hans krav. Och för mig överskuggade det den lilla Pyrrhusseger som Pussy Riot fick i avsnittet de var med i. Fast särskilt nöjd med skildringen av deras ledare verkar ju inte Ryssland ha varit, de lade ju in sitt veto mot House of Cards-teamet från att spela in i de riktiga säkerhetsrådslokalerna med typ en halvtimmes varsel förra sommaren.

Sara: Det finns en hel del USA/Ryssland-tuppfäktning för dem att ta tag i under säsong fyra, om de vill. Men framför allt ser vi förstås fram emot vad som händer med ett av de mest fascinerande maktparen i modern tv-tid.

House of Cards säsong 3 finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Den stukade storheten i Succession

25 augusti, 2019
Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel