Kommentar

Fotbollshuliganismens vackra pophistoria

Expressens legendariska sportkrönikör Mats Olsson har länge drivit ett passionerat korståg mot huliganismen. Det är förstås ett tacksamt politiskt korrekt projekt som lockat många journalister till argt tandlösa krönikor så fort det fotbollsrelaterade våldet än en gång »visat upp sitt fula tryne«, som det alltid ska heta. Men Olsson är nog, vad jag läst och minns, den ende som närmat sig den komplexa roten till problemet, som är desto mindre politiskt korrekt att skriva:

Att det är roligt att slåss.

Ja, det var så han formulerade det: »Man måste våga erkänna att det är roligt att slåss, att kriminellt är crazy – som Sopranos, ungefär. Adrenalinet, pulsen, berusningen och makten är nåt alla berättar om som antingen drar ut krig, hamnar i fajt eller kan hålla ett helt Söderstadion i schack genom våld.«

Det är en ungdomskultur som, hur sjukt det än kan låta, generar kärlek. Visst, den handlar om våld och går alldeles för ofta ut över oskyldiga människor, men det utövarna får ut är kompiskärlek.

Slagsmål var en del av vardagen när jag växte upp. Själv var jag en smart (läs: livrädd) nörd som höll mig undan, men fascinationen fanns inom mig också. Och alla som seriöst vill intressera sig för de här frågorna inom svenska fotbollssupporterkretsar bör hålla ögonen på den brittiska dokumentärserien The Real Football Factories International, vars första två avsnitt går på  TV4 Sport i kväll, och där ciceronen Danny Dyer (huvudrollsinnehavaren från den väldigt coola spelfilmen Football Factory, fyndigt nog) reser världen runt för att möta huliganerna i världens värsta »firmor«.

Men den föregicks av en serie som var ännu bättre, i synnerhet för att bygga förståelse för huliganismens attraktionskraft som ett popkulturellt led, och som en popkultur i sig. I The Real Football Factories (som går att se på Youtube), reser Danny Dyer från stad till stad genom England och Skottland och skriver huliganvåldets historia in i minsta detalj: fajterna, klädmärkena, musiken, visitkorten, firmanamnen, strategierna, gränderna, myterna – och hur allt verkligen på allvar hängt ihop med fotbollen i sig. Hur hela casualmodet uppstod när Liverpool-fansen som följde med sin klubb ut i Europa raidade italienska klädbutiker – och hur alla rivaliserande firmor satte sin egen trendiga spinn på stilen och skapade en snygg, spännande popkultur som levde parallellt med, men avhängigt, popmusiken och modet.

Detta är alltså inte en dokumentärserie om alienerade, frustrerade ungdomar som skulle sluta slåss om de bara fick en schysst lokal och lite fryshusetkärlek. Det är en serie om en hel ungdomskultur som, hur sjukt det än kan låta, generar kärlek. Visst, den handlar om våld och går alldeles för ofta ut över oskyldiga människor, men det utövarna får ut är kompiskärlek.

En härlig scen i The Real Football Factories är när ett gäng huliganflickvänner diskuterar gemensamma erfarenheter, och de bubblar över av både ironi och kärlek när de beskriver hur pokvännerna studsar upp tidigt varje lördagsmorgon med ett lyckligt leende på läpparna, spinner i gång A Town Called Malice med The Jam – en casual-klassiker – och ägnar timmar åt att pröva ut vilka finkläder de ska ha på sig under matchdagen.

Det skulle antagligen kännas omöjligt för SVT att sända de här två serierna, men nog hade det varit en public service-gärning att skapa reell journalistisk förståelse för hur den här destruktiva kulturen går i arv till nya generationer, och att många av dem faktiskt inte är halvkriminella från samhällets skuggsida utan vanliga välmående killar från ordinära medelklasshem.

Självklart avskyr jag det här våldet lika mycket som vilken rödmosigt rosenrasande sportkrönikör som helst. Jag hatar när firmorna förstör för klubbarna, för barnfamiljerna, för sporten. Men man måste våga utsätta sig för den skrämmande förförelsen som uppstår när man plötsligt ser på det utifrån subkulturens egen självbild, vilket är exakt vad som sker i The Real Football Factories.

specialsFör egen del rentav förälskade jag mig i den antirasistiska förbrödningen hos Birmingham-firman Zulu Warriors, som alltid slogs till bergssprängarmusik av The Specials (när någon gammal Zulu-veteran i intervju med Danny Dyer kallar 2-Tone för »good fighting music« inser man omedelbart hur rätt han har, vilken sanslös hetskvalitet det punkiga neo-ska-beatet hade – försök motstå konsertbilden här intill).

En annan favorit i serien är skildringen av Skottlands första casuals, Aberdeen-fansen som såg ut som Haircut 100 multiplicerade med hundra. Någonstans undrar jag om inte det senaste svenska fotbollsvåldet hade varit lite lättare att acceptera om firmorna klätt sig som new-romantics.

Grejen är också att många av de engelska huliganveteranerna sedermera blivit vänner för livet även långt över firmagränserna. Dokumentärserien har flera rörande sekvenser där forna fiender garvar tillsammans över minnena. De flesta ångrar sig också, tycker det kostade mer än det smakade.

Och i England är det ju slut nu. Firmornas klassiska »kärnverksamhet« är utrotad av specialpolis i kombination med det engelska kameraövervakningssystemet, som når långt utanför arenorna. I stället reser engelska huliganer allt oftare ut i Europa för att känna buzzen på vilt främmande arenor. Men i det läget är de »förlåtande« popkulturella rötterna tämligen utplånade, vilket också framgår av en jämförelse mellan The Real Football Factories och The Real Football Factories International. Gängritualerna som innefattade så mycket nyskapande mode-koder och kompisar-för-livet-kärlek har upplösts i en mycket råare gore-huliganism.

Måste jag nu, slutligen, försäkra er om att jag är emot alla former av våld? Jag önskar att jag slapp, för jag vill se det som självklart. Men jag har aldrig slagit någon i hela mitt liv, inte ens när jag var barn, och jag har aldrig fått spö heller, inte ens av någon raggare när jag var tonårspunk (det var min kompis Niklas som fick ta smällarna hela tiden). Via mina barn och andra närstående hör jag regelbundet om »babyfirmornas« framfart i Storstockholm de senaste åren och blir bara rädd, arg och ledsen.

Men på lite historiskt avstånd kan jag inte låta bli att digga Zulu Warriors nästan som jag diggar The Specials. Framför allt för att de faktiskt hör ihop.

Världens värsta fotbollsfirmor avsnitt 1 och 2 sänds på TV4 Sport i kväll kl 20 och 23:10.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel